Dags för mormor att presentera sig; Märta Matilda Eriksson (som ogift Johansson), född i juni 1892, avliden i april 1977. Hennes barndom är delvis höljd i dunkel. Hon föddes på Mälhamra gård i Närtuna församling och hennes mor hette Matilda. Fadern är däremot okänd. Min egen teori är att någon av bröderna Johansson på gården höll sig framme och fullbordade det hela. Så vitt jag vet var de fyra till antalet; Wilhelm, Gustav, Erik och Birger. Hon kallade alltid Wilhelm för farbror så jag antar att han verkligen var det också vilket gör någon av de andra tre starkt misstänkt. Matilda fick ytterligare två barn eller om hon redan hade dem när mormor föddes. Jag hörde aldrig henne tala om sina syskon, inte om sin mamma heller. Däremot pratade hon alltid med stolthet om Mälhamra gård, den hade en speciell plats i hennes hjärta. Vi var där vid flera tillfällen, sista gången var året innan hon dog. Då satt vi i en skogsbacke och drack kaffe. Mormor ville gå en bit bort för att hälsa på släktingar, hon hade svårt att förstå att dessa var borta sedan länge. Vid en annan utflykt på 1950-talet hälsade vi på mormors moster på ålderdomshemmet i Gottröra. Hon hette Maria och fick fem kronor i present av mormor. Jag minns att den gamla kvinnan blev glad över besöket och gåvan även om hon nog inte riktigt förstod vem hennes yngre släkting var. Huset i Gottröra finns fortfarande kvar, det ligger bredvid kyrkan. Som nykonfirmerad var det bara att ge sig ut i världen och tjäna sitt uppehälle. Mormor beslöt att söka lyckan i Stockholm. Hon fick bo hemma hos en släkting i Stockholm på Surbrunnsgatan 8. Arbetet bestod i att städa tåg på Östra station för det var det som släktingen sysslade med. Stockholmsvistelsen blev dock kortvarig. Efter tre veckor hade mormor fått nog och for åter hem som nu var ett hus beläget i närheten av nuvarande Roslagsstoppet. Där bodde hon med sin mamma. Många gånger pekade hon ut för oss var huset hade legat. Hennes kusin Gotthard bodde strax intill. Honom minns jag från flera besök som han gjorde hos oss vid Tibble. Han bodde då i Viggbyholm tillsammans med sin fru Svea som arbetade vid posten. Jag minns också att Gotthard var fruktansvärt snål, något som mormor och morfar hade mycket roligt åt. Vi fortsätter trots alla avvikelser framåt i tiden. 1914 föder mormor en dotter som får namnet Sara Maria. Fadern är okänd, ja inte för mormor förstås. Hon nämner honom aldrig men ett namn som cirkulerar är Herbert Åkerblom, jag vet inte vem han var. Sara Maria, kallad Maja, blir omhändertagen av en gammal gumma som bor i torpet Dalkarlshagen. Där bor hon ända tills mormor gifter sig med Karl Zackéus Eriksson i november 1918. Det är hög tid för redan på nyårsafton samma år föds sonen Kalle. Nu kan också Maja komma hem och familjen är fulltalig. De bodde då vid Berga gård i Kårsta. Två år senare föds dottern Ingrid och ytterligare ett år senare flyttar familjen Eriksson till Ösbyhof i Brottby. Fler barn kommer; Birger 1923, Gunnar 1925 och Linnea 1927. I Brottby bor man till 1942 då morfar får nog av slavarbete och istället tar anställning på Hagby gård i Täby. Där stannar man till 1949 då flyttlasset går till Mariebergs gård på Södertörn. Redan på våren året därpå går det tillbaka igen och stannar vid Tibble gård i Täby. Det är nu jag dyker in i handlingen. Visst var jag med både på Hagby och Marieberg med det är från Tibble jag har mina första minnen. Om jag skulle försöka karaktärisera mormor är det nog så att hon var både snäll och sträng. Morfar kunde kanske bränna av en kötted men det var ingen tvekan om vem som bestämde i hushållet. Sa mormor att det skulle vara på ett visst sätt blev det så också. Hon kunde vara tjurig när hon satte den sidan till. Säga ifrån kunde hon också vilket nog inte morfar kunde även om han gärna ville låta påskina att han minsann också slog näven i bordet. Som jag minns det skötte mormor det husliga medan morfar handlade och pratade med folk. Mormor var inte så road av att gå till affären, hon hade inte heller morfars sociala begåvning. Psalmverser kunde hon som ett rinnande vatten långt in på ålderns höst, även katekesen och annat som hon lärt sig i skolan. Sa man "tre städer i Dalarna" till henne, svarade hon alltid "Falun, Säter, Hedemora". Det blev som en slags signaturmelodi. Hemma hade vi en skokartong full med fotografier. De tittade mormor och jag ofta på. Hon berättade allting som hon visste om människorna som var med på korten. Varför skrev man inte upp vad hon sa? Nu är det ju ingen som vet vilka dessa personer är. Två saker som jag speciellt förknippar med mormor är dels hennes runda glasögon, det är de som syns på bilden ovan, dels hennes kulspetspenna som hon var mycket över och rädd om. Långt efter hennes död fungerade den fortfarande fast den egentligen inte var någon märkvärdig modell. Sent omsider upphörde dock bläcket att rinna till. Jag önskar att jag hade sparat den men det gjorde jag inte. Det var synd.
söndag 1 april 2012
52
Dags för mormor att presentera sig; Märta Matilda Eriksson (som ogift Johansson), född i juni 1892, avliden i april 1977. Hennes barndom är delvis höljd i dunkel. Hon föddes på Mälhamra gård i Närtuna församling och hennes mor hette Matilda. Fadern är däremot okänd. Min egen teori är att någon av bröderna Johansson på gården höll sig framme och fullbordade det hela. Så vitt jag vet var de fyra till antalet; Wilhelm, Gustav, Erik och Birger. Hon kallade alltid Wilhelm för farbror så jag antar att han verkligen var det också vilket gör någon av de andra tre starkt misstänkt. Matilda fick ytterligare två barn eller om hon redan hade dem när mormor föddes. Jag hörde aldrig henne tala om sina syskon, inte om sin mamma heller. Däremot pratade hon alltid med stolthet om Mälhamra gård, den hade en speciell plats i hennes hjärta. Vi var där vid flera tillfällen, sista gången var året innan hon dog. Då satt vi i en skogsbacke och drack kaffe. Mormor ville gå en bit bort för att hälsa på släktingar, hon hade svårt att förstå att dessa var borta sedan länge. Vid en annan utflykt på 1950-talet hälsade vi på mormors moster på ålderdomshemmet i Gottröra. Hon hette Maria och fick fem kronor i present av mormor. Jag minns att den gamla kvinnan blev glad över besöket och gåvan även om hon nog inte riktigt förstod vem hennes yngre släkting var. Huset i Gottröra finns fortfarande kvar, det ligger bredvid kyrkan. Som nykonfirmerad var det bara att ge sig ut i världen och tjäna sitt uppehälle. Mormor beslöt att söka lyckan i Stockholm. Hon fick bo hemma hos en släkting i Stockholm på Surbrunnsgatan 8. Arbetet bestod i att städa tåg på Östra station för det var det som släktingen sysslade med. Stockholmsvistelsen blev dock kortvarig. Efter tre veckor hade mormor fått nog och for åter hem som nu var ett hus beläget i närheten av nuvarande Roslagsstoppet. Där bodde hon med sin mamma. Många gånger pekade hon ut för oss var huset hade legat. Hennes kusin Gotthard bodde strax intill. Honom minns jag från flera besök som han gjorde hos oss vid Tibble. Han bodde då i Viggbyholm tillsammans med sin fru Svea som arbetade vid posten. Jag minns också att Gotthard var fruktansvärt snål, något som mormor och morfar hade mycket roligt åt. Vi fortsätter trots alla avvikelser framåt i tiden. 1914 föder mormor en dotter som får namnet Sara Maria. Fadern är okänd, ja inte för mormor förstås. Hon nämner honom aldrig men ett namn som cirkulerar är Herbert Åkerblom, jag vet inte vem han var. Sara Maria, kallad Maja, blir omhändertagen av en gammal gumma som bor i torpet Dalkarlshagen. Där bor hon ända tills mormor gifter sig med Karl Zackéus Eriksson i november 1918. Det är hög tid för redan på nyårsafton samma år föds sonen Kalle. Nu kan också Maja komma hem och familjen är fulltalig. De bodde då vid Berga gård i Kårsta. Två år senare föds dottern Ingrid och ytterligare ett år senare flyttar familjen Eriksson till Ösbyhof i Brottby. Fler barn kommer; Birger 1923, Gunnar 1925 och Linnea 1927. I Brottby bor man till 1942 då morfar får nog av slavarbete och istället tar anställning på Hagby gård i Täby. Där stannar man till 1949 då flyttlasset går till Mariebergs gård på Södertörn. Redan på våren året därpå går det tillbaka igen och stannar vid Tibble gård i Täby. Det är nu jag dyker in i handlingen. Visst var jag med både på Hagby och Marieberg med det är från Tibble jag har mina första minnen. Om jag skulle försöka karaktärisera mormor är det nog så att hon var både snäll och sträng. Morfar kunde kanske bränna av en kötted men det var ingen tvekan om vem som bestämde i hushållet. Sa mormor att det skulle vara på ett visst sätt blev det så också. Hon kunde vara tjurig när hon satte den sidan till. Säga ifrån kunde hon också vilket nog inte morfar kunde även om han gärna ville låta påskina att han minsann också slog näven i bordet. Som jag minns det skötte mormor det husliga medan morfar handlade och pratade med folk. Mormor var inte så road av att gå till affären, hon hade inte heller morfars sociala begåvning. Psalmverser kunde hon som ett rinnande vatten långt in på ålderns höst, även katekesen och annat som hon lärt sig i skolan. Sa man "tre städer i Dalarna" till henne, svarade hon alltid "Falun, Säter, Hedemora". Det blev som en slags signaturmelodi. Hemma hade vi en skokartong full med fotografier. De tittade mormor och jag ofta på. Hon berättade allting som hon visste om människorna som var med på korten. Varför skrev man inte upp vad hon sa? Nu är det ju ingen som vet vilka dessa personer är. Två saker som jag speciellt förknippar med mormor är dels hennes runda glasögon, det är de som syns på bilden ovan, dels hennes kulspetspenna som hon var mycket över och rädd om. Långt efter hennes död fungerade den fortfarande fast den egentligen inte var någon märkvärdig modell. Sent omsider upphörde dock bläcket att rinna till. Jag önskar att jag hade sparat den men det gjorde jag inte. Det var synd.
