Det har skett en del förändringar i området runt Tibble Gård den senaste tiden. Bebyggelsen har "förtätats" som man säger. Om man ser verkligheten i vitögat kan man också säga att landskapet har blivit upprivet och ersatt av ett helt annat. Bostadshus byggs liksom ett nytt kommunalhus. Trots att det senare ännu inte börjat byggas, lär det redan vara för litet enligt en initierad källa. Projekterarnas ritpapper måste ha varit för små. Varje dag gick jag denna väg till skolan. Man fick se sig för vid järnvägen eftersom inga signaler fanns. Jag stannade alltid när jag såg tåget även om det befann sig långt borta. På åkrarna arbetade folk, om det var höst till exempel med potatisplockning. Det var också någonting som skoleleverna fick göra. De äldre årskurserna hade "potatisplockningslov" även om det knappast var något lov att ligga på knä i potatisåkern. Vår klass behövde aldrig, vi var för unga. Sedan togs den här insatsen bort eftersom det inte fanns någon potatis att plocka längre. När järnvägen passerats, gick jag parallellt med den på en stig ända fram till Roslags-Näsby. Det var förresten mer än en stig, det var ett par hjulspår. Alltid fanns det något att titta på eller fantisera över. På vänster sida byggdes Näsbydal, på höger kunde det komma ett godståg om man hade tur. En gång hade jag med mig potatis till skolan. Jag bar den i en hink med blasten kvar och knölarna fortfarande fastsatta i rotsystemet. Vår fröken ville nämligen visa hela klassen hur potatisen kom till, hur den växte. Det var inte många som hade sett sånt. Även om många bodde i villor med trädgårdar, hade man inga potatisland. Vi var de enda. Det var en stor triumf att få visa upp potatisen för kamraterna, det var som att vara lite utvald, lite speciell. Jag antar att jag tog med mig hinken med sitt innehåll hem igen. Kanske kokade mormor potatisen till middag. Den var god och väldoftande, "riktig Magnum Bonum", sa morfar nöjt, "det är den enda potatisen som duger att äta. Finns det mer?" Det fanns det, en hel kastrull.
fredag 6 april 2012
60
Det har skett en del förändringar i området runt Tibble Gård den senaste tiden. Bebyggelsen har "förtätats" som man säger. Om man ser verkligheten i vitögat kan man också säga att landskapet har blivit upprivet och ersatt av ett helt annat. Bostadshus byggs liksom ett nytt kommunalhus. Trots att det senare ännu inte börjat byggas, lär det redan vara för litet enligt en initierad källa. Projekterarnas ritpapper måste ha varit för små. Varje dag gick jag denna väg till skolan. Man fick se sig för vid järnvägen eftersom inga signaler fanns. Jag stannade alltid när jag såg tåget även om det befann sig långt borta. På åkrarna arbetade folk, om det var höst till exempel med potatisplockning. Det var också någonting som skoleleverna fick göra. De äldre årskurserna hade "potatisplockningslov" även om det knappast var något lov att ligga på knä i potatisåkern. Vår klass behövde aldrig, vi var för unga. Sedan togs den här insatsen bort eftersom det inte fanns någon potatis att plocka längre. När järnvägen passerats, gick jag parallellt med den på en stig ända fram till Roslags-Näsby. Det var förresten mer än en stig, det var ett par hjulspår. Alltid fanns det något att titta på eller fantisera över. På vänster sida byggdes Näsbydal, på höger kunde det komma ett godståg om man hade tur. En gång hade jag med mig potatis till skolan. Jag bar den i en hink med blasten kvar och knölarna fortfarande fastsatta i rotsystemet. Vår fröken ville nämligen visa hela klassen hur potatisen kom till, hur den växte. Det var inte många som hade sett sånt. Även om många bodde i villor med trädgårdar, hade man inga potatisland. Vi var de enda. Det var en stor triumf att få visa upp potatisen för kamraterna, det var som att vara lite utvald, lite speciell. Jag antar att jag tog med mig hinken med sitt innehåll hem igen. Kanske kokade mormor potatisen till middag. Den var god och väldoftande, "riktig Magnum Bonum", sa morfar nöjt, "det är den enda potatisen som duger att äta. Finns det mer?" Det fanns det, en hel kastrull.
