Varför inte ta morfar på en gång? Karl Zackeus Eriksson, kallad "Zacke", född i Rö 1894, avliden i Täby 1978. En liten man, han vägde aldrig mer än 57 kilo i sitt vuxna liv, men ändå utrustad med väldiga kroppskrafter. Var fick han dem ifrån? Genom hårt arbete livet ut. Han jobbade tills han var 73 år gammal, cyklade iväg varje morgon och återkom trött men nöjd på kvällarna. Då hade han lämnat lantarbetet och var istället anställd hos en trädgårdsanläggare i Gribbylund. Sitt första jobb hade morfar på gården Jälnsätra i Rö. Han bodde då hemma hos sin mor Augusta tillsammans med den tre år yngre brodern Simon. Huset hette Erikslund och låg (ligger fortfarande) vid sjön Jälnan. För att komma till arbetet måste han ro över sjön. Hans egen far dog sittande i en roddbåt på just denna sjö när pojkarna var små. Troligen fick han hjärtinfarkt eller slaganfall. Detta innebar att Augusta fick lämna bröderna hemma för att själv bege sig ut och arbeta. De fick lära sig att klara sig på egen hand i stor utsträckning. Troligen var det därför som båda två utvecklade en talang och ett intresse för matlagning. Simon var en annan människotyp än morfar, kanske lite hårdare, lite kantigare. Han var gift två gånger och fick ett barn, Ebon. Hon lär bo i Sundbyberg om hon fortfarande lever. Jag träffade Simon många gånger tillsammans med morfar. Bröderna kom bra överens trots olikheterna. Han hjälpte oss med olika hantverksjobb, bland annat brukade han byta brännjärn i våra vedspisar. De sista tjugofem åren bodde Simon i ett litet hus mitt emot Löttingelunds bensinstation. Han dog i början av 1990-talet. Det jag skrev om mormor beträffande de platser där de bodde, gäller förstås även för morfar. Arbetsmässigt trivdes han nog bäst mot slutet av sitt liv. Han blev då värdesatt för det han gjorde och alltid omtyckt eftersom han var en glad och lugn person. Att slå sig i slang med folk var något av Zackeus adelsmärke. Han kände många. Gick man med honom i Täby Centrum, hejade förbipasserande hela tiden; "Tjänare Zacke", "Hur mår du?", "Är allt bra?", "Roligt att träffas" och så vidare. Min mamma och min morbror Gunnar hade samma sociala förmåga, kanske har även jag lite av den. De andra barnen bråddes på mormor och var nog mer avvaktande i sitt umgänge. Karaktäristiskt för morfar var hans dagboksskrivande. Jag har nämnt det tidigare i denna blogg. Exakt när han började vet jag inte men den tidigaste dagboken som jag har kvar är från 1946. Det var enkla noteringar om väder och vind, vad han hade gjort under dagen, om vi haft främmande, etc. Han kunde också kommentera händelser utanför vår sfär som den 13 februari 1957 då det i Jämtlandsfjällen "kom en lavin 200 meter lång och 50 meter bred och 6 st skidåkare kom för nära, de dog alla 6". Vissa år gav han sig på att sammanfatta i korta ordalag. 1956 lät så här: "Det har varit ett lugnt och stilla år, vi har haft det bra hela året. Friska har vi varit och mat har vi haft. Hur 1957 blir vet vi inte men vi skall säkert tro att det blir bra. Högaktningsfullt Zackeus". Detta skrevs på nyårsafton 1956. Vad jag vet så blev det kommande året lika bra som det gångna. Det rann i alla fall fram på ungefär samma sätt och i vår värld var det någonting mycket positivt.
måndag 2 april 2012
53
Varför inte ta morfar på en gång? Karl Zackeus Eriksson, kallad "Zacke", född i Rö 1894, avliden i Täby 1978. En liten man, han vägde aldrig mer än 57 kilo i sitt vuxna liv, men ändå utrustad med väldiga kroppskrafter. Var fick han dem ifrån? Genom hårt arbete livet ut. Han jobbade tills han var 73 år gammal, cyklade iväg varje morgon och återkom trött men nöjd på kvällarna. Då hade han lämnat lantarbetet och var istället anställd hos en trädgårdsanläggare i Gribbylund. Sitt första jobb hade morfar på gården Jälnsätra i Rö. Han bodde då hemma hos sin mor Augusta tillsammans med den tre år yngre brodern Simon. Huset hette Erikslund och låg (ligger fortfarande) vid sjön Jälnan. För att komma till arbetet måste han ro över sjön. Hans egen far dog sittande i en roddbåt på just denna sjö när pojkarna var små. Troligen fick han hjärtinfarkt eller slaganfall. Detta innebar att Augusta fick lämna bröderna hemma för att själv bege sig ut och arbeta. De fick lära sig att klara sig på egen hand i stor utsträckning. Troligen var det därför som båda två utvecklade en talang och ett intresse för matlagning. Simon var en annan människotyp än morfar, kanske lite hårdare, lite kantigare. Han var gift två gånger och fick ett barn, Ebon. Hon lär bo i Sundbyberg om hon fortfarande lever. Jag träffade Simon många gånger tillsammans med morfar. Bröderna kom bra överens trots olikheterna. Han hjälpte oss med olika hantverksjobb, bland annat brukade han byta brännjärn i våra vedspisar. De sista tjugofem åren bodde Simon i ett litet hus mitt emot Löttingelunds bensinstation. Han dog i början av 1990-talet. Det jag skrev om mormor beträffande de platser där de bodde, gäller förstås även för morfar. Arbetsmässigt trivdes han nog bäst mot slutet av sitt liv. Han blev då värdesatt för det han gjorde och alltid omtyckt eftersom han var en glad och lugn person. Att slå sig i slang med folk var något av Zackeus adelsmärke. Han kände många. Gick man med honom i Täby Centrum, hejade förbipasserande hela tiden; "Tjänare Zacke", "Hur mår du?", "Är allt bra?", "Roligt att träffas" och så vidare. Min mamma och min morbror Gunnar hade samma sociala förmåga, kanske har även jag lite av den. De andra barnen bråddes på mormor och var nog mer avvaktande i sitt umgänge. Karaktäristiskt för morfar var hans dagboksskrivande. Jag har nämnt det tidigare i denna blogg. Exakt när han började vet jag inte men den tidigaste dagboken som jag har kvar är från 1946. Det var enkla noteringar om väder och vind, vad han hade gjort under dagen, om vi haft främmande, etc. Han kunde också kommentera händelser utanför vår sfär som den 13 februari 1957 då det i Jämtlandsfjällen "kom en lavin 200 meter lång och 50 meter bred och 6 st skidåkare kom för nära, de dog alla 6". Vissa år gav han sig på att sammanfatta i korta ordalag. 1956 lät så här: "Det har varit ett lugnt och stilla år, vi har haft det bra hela året. Friska har vi varit och mat har vi haft. Hur 1957 blir vet vi inte men vi skall säkert tro att det blir bra. Högaktningsfullt Zackeus". Detta skrevs på nyårsafton 1956. Vad jag vet så blev det kommande året lika bra som det gångna. Det rann i alla fall fram på ungefär samma sätt och i vår värld var det någonting mycket positivt.
