På hösten 1975 fick mormor problem med cirkulationen i sina ben. Hon hade ont i dem och förflyttade sig endast med möda. Till slut måste hon åka in till sjukhuset. Efter flera veckor av väntan då ingenting hände, beslöt sig läkarna för att amputera båda benen, ett drastiskt steg. Mormor var då ganska dålig men man trodde att hennes allmäntillstånd skulle kunna förbättras genom operationen. Så blev det också. Från att ha varit knappt kontaktbar, piggnade hon till ordentligt och fick komma hem igen till Ensta efter en tids konvalescens. Nu blev hon sittande i rullstol. Det gick bra uppe i lägenheten men att få henne upp och nerför trappan var svårare. Av Hjälpmedelscentralen fick vi en speciell stol att bära henne i. Trappan var brant och bestod av sjutton trappsteg. Sålunda var hela "bärningsprocessen" ett drygt arbete. Som tur var behövde den inte utföras varje dag. Trots avsaknaden av sina ben var mormor glad över att få vara hemma igen. Morfar var också glad. Nu hade han ju sin gumma att pyssla om igen. Dessutom fanns ju jag som kunde hjälpa till. Jag fortsatte att arbeta på hemtjänsten. Tre dagar i veckan skötte jag om distributionen av djupfryst mat till pensionärer över hela Täby. Jag började arbetsdagen i fritidslokalen Höstfibblan där matpaketen förvarades i två frysboxar. Sedan körde jag iväg med min matnyttiga last. Folk var i allmänhet glada när jag kom. Vintertid kunde det dock hända att jag drabbades av "Stenmarkseffekten". När Ingemar åkte slalom i TV, stod tanterna i dörren med pengarna i nypan och stängde kvickt efter sig när affären var avklarad. Även de som man inte trodde var sportintresserade, gjorde det. Andra saker kunde också inträffa. En sjukpensionär som alltid brukade vara glad och pratsam, blev vid ett tillfälle märkbart kortfattad, det lät som om han ville bli av med mig så fort som möjligt. Vid nästa leverans kom förklaringen: "Du vet, jag hade en brud därinne i sovrummet", sa han nästan förläget. "Du förstår, va?". Klart att man förstod killar emellan. Tyvärr blev nog förhållandet inte så långvarigt. Både mannen och hans moatjé var rätt glada i flaskan så jag antar att kärleken till sist drunknade i en kvarter Explorer. Matdistributionen sköttes om på förmiddagarna, efter lunch var jag ute som hemsamarit. Tisdagar och torsdagar jobbade jag inne på kontoret med allehanda uppgifter. Jag började känna att det här var ett yrke för mig, kanske var det någonting att satsa på. Lärare hade jag ju aldrig tänkt bli, som psykolog skulle jag ha varit helt misslyckad och att satsa på författarskap verkade lite osäkert. För att klara det måste man ju ha någonting att skriva om, djupa livsupplevelser till exempel och de var inte så många ännu. Nej, äldreomsorgen verkade intressant. Rätt man på rätt plats hette det ju och för mig var saken klar. Jag var ett spirande ämne till att bli äldrevårdsexpert. Jag hade ju varit gammal i hela mitt liv - lillgammal.
lördag 21 april 2012
94
På hösten 1975 fick mormor problem med cirkulationen i sina ben. Hon hade ont i dem och förflyttade sig endast med möda. Till slut måste hon åka in till sjukhuset. Efter flera veckor av väntan då ingenting hände, beslöt sig läkarna för att amputera båda benen, ett drastiskt steg. Mormor var då ganska dålig men man trodde att hennes allmäntillstånd skulle kunna förbättras genom operationen. Så blev det också. Från att ha varit knappt kontaktbar, piggnade hon till ordentligt och fick komma hem igen till Ensta efter en tids konvalescens. Nu blev hon sittande i rullstol. Det gick bra uppe i lägenheten men att få henne upp och nerför trappan var svårare. Av Hjälpmedelscentralen fick vi en speciell stol att bära henne i. Trappan var brant och bestod av sjutton trappsteg. Sålunda var hela "bärningsprocessen" ett drygt arbete. Som tur var behövde den inte utföras varje dag. Trots avsaknaden av sina ben var mormor glad över att få vara hemma igen. Morfar var också glad. Nu hade han ju sin gumma att pyssla om igen. Dessutom fanns ju jag som kunde hjälpa till. Jag fortsatte att arbeta på hemtjänsten. Tre dagar i veckan skötte jag om distributionen av djupfryst mat till pensionärer över hela Täby. Jag började arbetsdagen i fritidslokalen Höstfibblan där matpaketen förvarades i två frysboxar. Sedan körde jag iväg med min matnyttiga last. Folk var i allmänhet glada när jag kom. Vintertid kunde det dock hända att jag drabbades av "Stenmarkseffekten". När Ingemar åkte slalom i TV, stod tanterna i dörren med pengarna i nypan och stängde kvickt efter sig när affären var avklarad. Även de som man inte trodde var sportintresserade, gjorde det. Andra saker kunde också inträffa. En sjukpensionär som alltid brukade vara glad och pratsam, blev vid ett tillfälle märkbart kortfattad, det lät som om han ville bli av med mig så fort som möjligt. Vid nästa leverans kom förklaringen: "Du vet, jag hade en brud därinne i sovrummet", sa han nästan förläget. "Du förstår, va?". Klart att man förstod killar emellan. Tyvärr blev nog förhållandet inte så långvarigt. Både mannen och hans moatjé var rätt glada i flaskan så jag antar att kärleken till sist drunknade i en kvarter Explorer. Matdistributionen sköttes om på förmiddagarna, efter lunch var jag ute som hemsamarit. Tisdagar och torsdagar jobbade jag inne på kontoret med allehanda uppgifter. Jag började känna att det här var ett yrke för mig, kanske var det någonting att satsa på. Lärare hade jag ju aldrig tänkt bli, som psykolog skulle jag ha varit helt misslyckad och att satsa på författarskap verkade lite osäkert. För att klara det måste man ju ha någonting att skriva om, djupa livsupplevelser till exempel och de var inte så många ännu. Nej, äldreomsorgen verkade intressant. Rätt man på rätt plats hette det ju och för mig var saken klar. Jag var ett spirande ämne till att bli äldrevårdsexpert. Jag hade ju varit gammal i hela mitt liv - lillgammal.
