En yxman är i farten. Morfar tyckte om att hugga ved vilket var tur eftersom all uppvärmning och matlagning sköttes via "levande eld", det vill säga i täljstenskamin och järnspis. I Tibble hade vi haft kakelugn, en suverän värmekälla, men i vår nya lägenhet fanns bara en kamin. Den var väl egentligen inget vidare. Visserligen blev den snabbt varm men slutade man elda, blev den lika snabbt kall. Så här efteråt är det lite konstigt. Den borde ha hållit värmen längre. Kanske var det ingen äkta täljsten i kaminväggarna? Så småningom, på 1970-talet, investerade vi i ett elektriskt element som placerades under rumsfönstret, det värsta draghålet. Då blev värmen jämnare och man behövde inte vakna med en temperatur inomhus på 12-13 grader som kunde vara fallet kalla vintermorgnar. Järnspisen var däremot utmärkt. I den eldades hela dagarna. Det var skönt att krypa nära den när kylan satte in. Vi hade med oss all ved från Tibble till Ensta. Hela vedboden blev full. Lottas man Ingvar körde med sin lastbil, det tog två vändor för att få med alla vedpinnar. Men mycket gick förstås åt. Redan till vintern, vi flyttade i maj, blev förrådet nödvändigt att fyllas på. Morfar ringde till Täby Kol & Ved och beställde ett nytt lass. Den veden kom huggen och klar. Det som hittades i naturen måste däremot bearbetas med yxa och såg. Det kunde också hända att köpeveden var lite för stor för att gå in i spisen, då måste även den yxas till. Morfar var suverän på all slags huggning. När han spintade stickor att tända med, trodde man ofta att även fingrarna skulle följa med men det var ingen fara. Han visste vad han gjorde. Vilken ved värmde då bäst? Gran, fur eller björk? Jag vet inte, vi tog aldrig upp den frågeställningen. Däremot är det ju allmänt känt att det godaste kaffet kokas på björkved. För vår del hade detta faktum dock föga betydelse. Vi övergick nämligen till bryggning i Melittafilter redan 1971. Då slapp vi sumpen och det var bra.
tisdag 10 april 2012
68
En yxman är i farten. Morfar tyckte om att hugga ved vilket var tur eftersom all uppvärmning och matlagning sköttes via "levande eld", det vill säga i täljstenskamin och järnspis. I Tibble hade vi haft kakelugn, en suverän värmekälla, men i vår nya lägenhet fanns bara en kamin. Den var väl egentligen inget vidare. Visserligen blev den snabbt varm men slutade man elda, blev den lika snabbt kall. Så här efteråt är det lite konstigt. Den borde ha hållit värmen längre. Kanske var det ingen äkta täljsten i kaminväggarna? Så småningom, på 1970-talet, investerade vi i ett elektriskt element som placerades under rumsfönstret, det värsta draghålet. Då blev värmen jämnare och man behövde inte vakna med en temperatur inomhus på 12-13 grader som kunde vara fallet kalla vintermorgnar. Järnspisen var däremot utmärkt. I den eldades hela dagarna. Det var skönt att krypa nära den när kylan satte in. Vi hade med oss all ved från Tibble till Ensta. Hela vedboden blev full. Lottas man Ingvar körde med sin lastbil, det tog två vändor för att få med alla vedpinnar. Men mycket gick förstås åt. Redan till vintern, vi flyttade i maj, blev förrådet nödvändigt att fyllas på. Morfar ringde till Täby Kol & Ved och beställde ett nytt lass. Den veden kom huggen och klar. Det som hittades i naturen måste däremot bearbetas med yxa och såg. Det kunde också hända att köpeveden var lite för stor för att gå in i spisen, då måste även den yxas till. Morfar var suverän på all slags huggning. När han spintade stickor att tända med, trodde man ofta att även fingrarna skulle följa med men det var ingen fara. Han visste vad han gjorde. Vilken ved värmde då bäst? Gran, fur eller björk? Jag vet inte, vi tog aldrig upp den frågeställningen. Däremot är det ju allmänt känt att det godaste kaffet kokas på björkved. För vår del hade detta faktum dock föga betydelse. Vi övergick nämligen till bryggning i Melittafilter redan 1971. Då slapp vi sumpen och det var bra.
