Inlägg 61 handlar om idrott. 1960 års olympiska spel i Rom var de första som televiserades. Det var förstås en sensation att kunna se levande idrott på den lilla svartvita skärmen. Dock kunde inte vi det eftersom vi inte skaffade någon apparat förrän på senhösten detta år. Vi bodde då fortfarande vid Tibble. Mormor och morfar var inte särskilt intresserade av idrott men jag var det och jag antar att jag noggrant följde radioutsändningarna och läste referaten i dagstidningen. Ett par veckor efter spelen kom ett OS-album ut, det lyckades jag förstås tjata mig till. Där fick man ett koncentrat av allt det som hade hänt mellan den 25 augusti och den 11 september i den eviga staden. För Sverige gick det "så där"; vi fick ett guld, två silver och tre brons. Poängen blev 63,33 och med dem kom vi på trettonde plats i nationstävlingen. Guldet tog Gert Fredriksson och Sven-Olov Sjödelius i tvåmanskanot 1000 meter. En mycket uppmärksammad silvermedalj var Jane Cederqvists i simning 400 meter fristil. Hon var bara 15 år och gick fortfarande i skolan. Dan Waern var vårt hopp i löpning 1500 meter men slutade fyra. Herb Elliot tog där ett suveränt guld efter att ha slagit världsrekord. Den störste favoriten av alla, amerikanen John Thomas i höjdhopp misslyckades ordentligt och fick se sitt säkra guld förvandlas till ett brons. Inte så dåligt kanske men han tyckte nog det då. Det var oerhört spännande att bläddra i detta album och fortfarande kan jag få en kick av att göra det. Det börjar bli lite trasigt i ryggen men vänder man bladen försiktigt, går det bra. Det bästa med albumet är alla små historier i periferin som man får ta del av. Eller bilderna. Ta till exempel den ensamme löparen som står och väntar på en grekisk landsväg på att få föra den olympiska elden vidare. Så småningom kom den till Rom och hela Stadio Olimpico exploderade av glädje. Ja, jag minns hela Rom OS mycket bra. Den inspirerade mig till att själv börja idrotta. Jag satte upp en höjdhoppsribba mellan två tallar, sprang en rundbana hemma runt huset och på vintern körde jag skidor ute på gärdena. Framgångarna uteblev dock och även om Thore Skogmans kända slagdänga ännu inte var skriven, var det nog ändå den som ringde hela tiden i mina öron: "Jag blir nog aldrig någon stjärna jag, till det är jag för svag..." Så kan man ju också se på saken. Fast ibland kan förstås svaghet vara en styrka.
fredag 6 april 2012
61
Inlägg 61 handlar om idrott. 1960 års olympiska spel i Rom var de första som televiserades. Det var förstås en sensation att kunna se levande idrott på den lilla svartvita skärmen. Dock kunde inte vi det eftersom vi inte skaffade någon apparat förrän på senhösten detta år. Vi bodde då fortfarande vid Tibble. Mormor och morfar var inte särskilt intresserade av idrott men jag var det och jag antar att jag noggrant följde radioutsändningarna och läste referaten i dagstidningen. Ett par veckor efter spelen kom ett OS-album ut, det lyckades jag förstås tjata mig till. Där fick man ett koncentrat av allt det som hade hänt mellan den 25 augusti och den 11 september i den eviga staden. För Sverige gick det "så där"; vi fick ett guld, två silver och tre brons. Poängen blev 63,33 och med dem kom vi på trettonde plats i nationstävlingen. Guldet tog Gert Fredriksson och Sven-Olov Sjödelius i tvåmanskanot 1000 meter. En mycket uppmärksammad silvermedalj var Jane Cederqvists i simning 400 meter fristil. Hon var bara 15 år och gick fortfarande i skolan. Dan Waern var vårt hopp i löpning 1500 meter men slutade fyra. Herb Elliot tog där ett suveränt guld efter att ha slagit världsrekord. Den störste favoriten av alla, amerikanen John Thomas i höjdhopp misslyckades ordentligt och fick se sitt säkra guld förvandlas till ett brons. Inte så dåligt kanske men han tyckte nog det då. Det var oerhört spännande att bläddra i detta album och fortfarande kan jag få en kick av att göra det. Det börjar bli lite trasigt i ryggen men vänder man bladen försiktigt, går det bra. Det bästa med albumet är alla små historier i periferin som man får ta del av. Eller bilderna. Ta till exempel den ensamme löparen som står och väntar på en grekisk landsväg på att få föra den olympiska elden vidare. Så småningom kom den till Rom och hela Stadio Olimpico exploderade av glädje. Ja, jag minns hela Rom OS mycket bra. Den inspirerade mig till att själv börja idrotta. Jag satte upp en höjdhoppsribba mellan två tallar, sprang en rundbana hemma runt huset och på vintern körde jag skidor ute på gärdena. Framgångarna uteblev dock och även om Thore Skogmans kända slagdänga ännu inte var skriven, var det nog ändå den som ringde hela tiden i mina öron: "Jag blir nog aldrig någon stjärna jag, till det är jag för svag..." Så kan man ju också se på saken. Fast ibland kan förstås svaghet vara en styrka.
