Radioföljetong en höstkväll på 1950-talet; det som läses är Sir Arthur Conan Doyles "En studie i rött", den första boken om Sherlock Holmes och doktor Watson. Jag minns det som igår hur radiorösten fångade min uppmärksamhet. Hade man någonsin hört något så spännande? I Lauriston Gardens nr 3, hittas en mördad man. Ett visitkort berättar att hans namn är Enoch J Drebber från Cleveland, USA. Hur hamnade han i den tomma våningen och hur gick mordet till när inga synliga skador finns? På väggen i ett angränsande rum står ordet RACHE skrivet med blod. Det betyder hämnd på tyska. Vad är det som ska hämnas? Efter bara en kort undersökning kan Sherlock Holmes avslöja klara detaljer om mördaren, till exempel att denne är medelålders, har små fötter, bär skor med bred tåhätta och att han röker cigarr av märket Trichinopoli. Till mordplatsen har mördaren och offret kommit tillsammans i en hästdroska där hästen har tre gamla skor och en ny. Mördaren är dessutom rödbrusig och hans naglar på höger hand är ovanligt långa. Det är häpnadsväckande fakta. Utanför fönstret låg ett kompakt höstmörker, jag vågade knappt titta ut. Någon ropade inifrån skogen, kanske var det mördaren. Steg hördes utanför, en knackning på dörren. "Öppna inte", viskade jag hest och spände kroppen inför det oundvikliga. Morfar öppnade ändå. Utanför stod hans arbetskamrat Norberg som ville låna två ägg. De skulle steka pannkakor men äggen saknades. "Tack", sa han och gick igen. Mormor sa att jag skulle stänga av radion, det var snart sängdags. Flera veckor senare avslöjades mördarens namn, Jefferson Hope, även han amerikan. Mordet var mycket riktigt en hämndhistoria. Enoch J Drebber var en ynkedom till människa, tillika själv en mördare. Hans död var inte mycket att sörja över, rättvisan hade helt enkelt haft sin gång. Efter denna radioföljetong började jag själv läsa böckerna om Sherlock Holmes, jag tror att "Baskervilles hund" var den första i raden. Fortfarande tycker jag att Conan Doyles böcker har ett gyllene skimmer över sig även om Watson ibland är mer än lovligt dum och att Holmes tenderar att bli påfrestande snillrik. Låt så vara. De båda herrarna förgyllde min barndom och nu gör de likadant med min ålderdom. Ut i skogen om natten vågar jag mig dock ännu inte. Vad har jag förresten där att göra?
tisdag 3 april 2012
55
Radioföljetong en höstkväll på 1950-talet; det som läses är Sir Arthur Conan Doyles "En studie i rött", den första boken om Sherlock Holmes och doktor Watson. Jag minns det som igår hur radiorösten fångade min uppmärksamhet. Hade man någonsin hört något så spännande? I Lauriston Gardens nr 3, hittas en mördad man. Ett visitkort berättar att hans namn är Enoch J Drebber från Cleveland, USA. Hur hamnade han i den tomma våningen och hur gick mordet till när inga synliga skador finns? På väggen i ett angränsande rum står ordet RACHE skrivet med blod. Det betyder hämnd på tyska. Vad är det som ska hämnas? Efter bara en kort undersökning kan Sherlock Holmes avslöja klara detaljer om mördaren, till exempel att denne är medelålders, har små fötter, bär skor med bred tåhätta och att han röker cigarr av märket Trichinopoli. Till mordplatsen har mördaren och offret kommit tillsammans i en hästdroska där hästen har tre gamla skor och en ny. Mördaren är dessutom rödbrusig och hans naglar på höger hand är ovanligt långa. Det är häpnadsväckande fakta. Utanför fönstret låg ett kompakt höstmörker, jag vågade knappt titta ut. Någon ropade inifrån skogen, kanske var det mördaren. Steg hördes utanför, en knackning på dörren. "Öppna inte", viskade jag hest och spände kroppen inför det oundvikliga. Morfar öppnade ändå. Utanför stod hans arbetskamrat Norberg som ville låna två ägg. De skulle steka pannkakor men äggen saknades. "Tack", sa han och gick igen. Mormor sa att jag skulle stänga av radion, det var snart sängdags. Flera veckor senare avslöjades mördarens namn, Jefferson Hope, även han amerikan. Mordet var mycket riktigt en hämndhistoria. Enoch J Drebber var en ynkedom till människa, tillika själv en mördare. Hans död var inte mycket att sörja över, rättvisan hade helt enkelt haft sin gång. Efter denna radioföljetong började jag själv läsa böckerna om Sherlock Holmes, jag tror att "Baskervilles hund" var den första i raden. Fortfarande tycker jag att Conan Doyles böcker har ett gyllene skimmer över sig även om Watson ibland är mer än lovligt dum och att Holmes tenderar att bli påfrestande snillrik. Låt så vara. De båda herrarna förgyllde min barndom och nu gör de likadant med min ålderdom. Ut i skogen om natten vågar jag mig dock ännu inte. Vad har jag förresten där att göra?
