I gymnasiet väcktes ett musikintresse hos många. Mycket hände inom musiken. De engelska grupperna med Beatles och Rolling Stones i frontlinjen, stod fortfarande högt i kurs och från USA kom nya spännande grupper som Doors och Jefferson Airplane. Flower power stilen från San Francisco blommade ut sommaren 1967. Det talades om "sinnesutvidgande" musik, man fick en annorlunda bild av verkligheten om man lyssnade till dessa toner. Nya visioner uppstod och själen fick sig en ordentlig omgång. "Trip" och "exploration of the mind" blev modeord för dagen. Inte vet jag om någon av mina klasskamrater såg syner när de satt vid skivspelaren men låtarna var ju bra. Fortfarande tycker jag att till exempel "White rabbit" med Airplane och "Break on through" med Doors har ett lyft som mycket av dagens strömlinjeformade musik saknar helt. Folkrock var en annan genre som började bli populär vid den här tiden. Förgrundsgestalt var förstås Bob Dylan. I början var han en kultfigur med enbart gitarr och munspel, sen kopplade han in sig på elnätet och slog an elektriska ackord. "Judas!" ropade publiken. De ville enbart ha folksångaren Dylan, inte rocksångaren. Men många gillade också hans nya stil. "Highway 61 revisited" blev en populär skiva med sina poetiska texter och tungt komp. Sista låten "Desolation Row", var 11 minuter lång, bara en sån sak. Inte förstod man så mycket vad han sjöng om, därtill var de engelska kunskaperna för begränsade, men herregud, det lät ju bra. Även omslaget fascinerade. Man ville gärna ge vad som helst för en t-shirt med texten "Triumph Motorcycles" och en sån där blåskimrande sidenskjorta som Dylan bar på bilden. Helt klar var han en tuff snubbe som utmanade med sitt sätt att vara. Jag och min kompis Thomas (vi gick inte i samma klass), var också mycket förtjusta i Phil Ochs, en artist som inte stack under stol med att han var protestsångare. Det epitetet ville inte Dylan höra talas om. Sångare och låtskrivare möjligen men ingenting annat, "go fuck yourself asshole". Ochs tystnade i mitten av 1970-talet. Droger och en tragisk olyckshändelse som skadade hans stämband, gjorde att han tog sitt liv 1976. Dylan spelar dock fortfarande. Hösten 2011 såg jag honom på Globen. Den notoriske surkarten var på ovanligt gott humör, han tog till och med några danssteg. The Beatles "Sergeant Pepper" var en skiva som många väntade på. Min klasskamrat Ulf gjorde det så intensivt att han till och med hade den på rullband innan den ens hunnit släppas i Sverige. Hur det gick till vet jag inte. Många av de skivor som gavs ut under 1960-talets senare hälft, hamnar påfallande ofta på listor över världens bästa album. Dylan brukar ha flera stycken med liksom Beatles och Rolling Stones. Det måste ha varit någonting extraordinärt med musiken som skapades då. Den var kreativ och "exciting" som det ju heter på svenska. Och sinnesutvidgande förstås, glöm inte bort det. Slutligen måste Frank Zappa nämnas. Nu är det gjort.
onsdag 18 april 2012
88
I gymnasiet väcktes ett musikintresse hos många. Mycket hände inom musiken. De engelska grupperna med Beatles och Rolling Stones i frontlinjen, stod fortfarande högt i kurs och från USA kom nya spännande grupper som Doors och Jefferson Airplane. Flower power stilen från San Francisco blommade ut sommaren 1967. Det talades om "sinnesutvidgande" musik, man fick en annorlunda bild av verkligheten om man lyssnade till dessa toner. Nya visioner uppstod och själen fick sig en ordentlig omgång. "Trip" och "exploration of the mind" blev modeord för dagen. Inte vet jag om någon av mina klasskamrater såg syner när de satt vid skivspelaren men låtarna var ju bra. Fortfarande tycker jag att till exempel "White rabbit" med Airplane och "Break on through" med Doors har ett lyft som mycket av dagens strömlinjeformade musik saknar helt. Folkrock var en annan genre som började bli populär vid den här tiden. Förgrundsgestalt var förstås Bob Dylan. I början var han en kultfigur med enbart gitarr och munspel, sen kopplade han in sig på elnätet och slog an elektriska ackord. "Judas!" ropade publiken. De ville enbart ha folksångaren Dylan, inte rocksångaren. Men många gillade också hans nya stil. "Highway 61 revisited" blev en populär skiva med sina poetiska texter och tungt komp. Sista låten "Desolation Row", var 11 minuter lång, bara en sån sak. Inte förstod man så mycket vad han sjöng om, därtill var de engelska kunskaperna för begränsade, men herregud, det lät ju bra. Även omslaget fascinerade. Man ville gärna ge vad som helst för en t-shirt med texten "Triumph Motorcycles" och en sån där blåskimrande sidenskjorta som Dylan bar på bilden. Helt klar var han en tuff snubbe som utmanade med sitt sätt att vara. Jag och min kompis Thomas (vi gick inte i samma klass), var också mycket förtjusta i Phil Ochs, en artist som inte stack under stol med att han var protestsångare. Det epitetet ville inte Dylan höra talas om. Sångare och låtskrivare möjligen men ingenting annat, "go fuck yourself asshole". Ochs tystnade i mitten av 1970-talet. Droger och en tragisk olyckshändelse som skadade hans stämband, gjorde att han tog sitt liv 1976. Dylan spelar dock fortfarande. Hösten 2011 såg jag honom på Globen. Den notoriske surkarten var på ovanligt gott humör, han tog till och med några danssteg. The Beatles "Sergeant Pepper" var en skiva som många väntade på. Min klasskamrat Ulf gjorde det så intensivt att han till och med hade den på rullband innan den ens hunnit släppas i Sverige. Hur det gick till vet jag inte. Många av de skivor som gavs ut under 1960-talets senare hälft, hamnar påfallande ofta på listor över världens bästa album. Dylan brukar ha flera stycken med liksom Beatles och Rolling Stones. Det måste ha varit någonting extraordinärt med musiken som skapades då. Den var kreativ och "exciting" som det ju heter på svenska. Och sinnesutvidgande förstås, glöm inte bort det. Slutligen måste Frank Zappa nämnas. Nu är det gjort.
