När vi flyttade till Ensta var den närmaste omgivningen inte den trevligaste. Den gamla gården var nämligen ockuperad av en bilskrot som drevs av två bröder. Hela gårdsplanen framför ladugården var full av gistna, rostiga bilvrak. Även utrymmet bakom den var utnyttjad till sista centimetern av fordon som låg i dödsrosslingar. På vissa ställen var bilarna placerade ovanpå varandra. Efter att ha fått alla sina värdefulla delar urplockade, kördes de mest avlidna skrothögarna iväg på en lastbil för fullständig destruktion. Vissa bilar brändes på plats. Detta inträffade oftast när någon av fruarna på Ensta hängde ut tvätt till tork. Rökutvecklingen var betydande och hade man otur kunde det som fladdrade på strecken få tvättas om. Vid åtskilliga tillfällen gick de mest talföra i församlingen upp till skrotbröderna och förklarade att det här var för jävligt. Det höll bröderna med om men de måste ju sköta sitt arbete. Förstod inte kvinnfolken det? Allt som oftast var bröderna osams. Den äldre av dem var chef och den något yngre var underhuggare. Vi barn tyckte synd om den senare, vi ansåg att hans äldre bror behandlade honom orättvist. Vi visste förstås ingenting om hur det egentligen förhöll sig, kanske var det i verkligheten den yngre som var en jäkla typ. Att bilskroten var en spännande plats för lek och äventyr kunde man inte bortse ifrån. I och för sig fick vi inte hålla till där så mycket, bröderna körde iväg oss och skrek att det var LIVSFARLIGT att vistas bland bilarna. De hade rätt förstås, vad som helst kunde ju hända om en bil började glida. Ändå drogs vi dit. En av de äldre killarna hade gjort i ordning som en klubblokal i en utrangerad buss. Där höll han och hans kompis till. Det var en liten klubb med bara två medlemmar. En av skrotbilarna var en före detta likbil. Jag minns fortfarande hur det kändes att gå förbi den, även mitt på dagen var det läskigt. Att gå dit på natten vågade ingen. Då kunde en gast komma och ta en och vem ville riskera det? Jag tror inte att skrotfirman försvann förrän efter fyra, fem år. Då hade antagligen kommunen fått nog av bröderna och deras, troligen, ljusskygga verksamhet. Nu skulle nya saker hända. Ensta planerades att bli en friluftsgård. Vem hade kunnat tro det?
torsdag 12 april 2012
74
När vi flyttade till Ensta var den närmaste omgivningen inte den trevligaste. Den gamla gården var nämligen ockuperad av en bilskrot som drevs av två bröder. Hela gårdsplanen framför ladugården var full av gistna, rostiga bilvrak. Även utrymmet bakom den var utnyttjad till sista centimetern av fordon som låg i dödsrosslingar. På vissa ställen var bilarna placerade ovanpå varandra. Efter att ha fått alla sina värdefulla delar urplockade, kördes de mest avlidna skrothögarna iväg på en lastbil för fullständig destruktion. Vissa bilar brändes på plats. Detta inträffade oftast när någon av fruarna på Ensta hängde ut tvätt till tork. Rökutvecklingen var betydande och hade man otur kunde det som fladdrade på strecken få tvättas om. Vid åtskilliga tillfällen gick de mest talföra i församlingen upp till skrotbröderna och förklarade att det här var för jävligt. Det höll bröderna med om men de måste ju sköta sitt arbete. Förstod inte kvinnfolken det? Allt som oftast var bröderna osams. Den äldre av dem var chef och den något yngre var underhuggare. Vi barn tyckte synd om den senare, vi ansåg att hans äldre bror behandlade honom orättvist. Vi visste förstås ingenting om hur det egentligen förhöll sig, kanske var det i verkligheten den yngre som var en jäkla typ. Att bilskroten var en spännande plats för lek och äventyr kunde man inte bortse ifrån. I och för sig fick vi inte hålla till där så mycket, bröderna körde iväg oss och skrek att det var LIVSFARLIGT att vistas bland bilarna. De hade rätt förstås, vad som helst kunde ju hända om en bil började glida. Ändå drogs vi dit. En av de äldre killarna hade gjort i ordning som en klubblokal i en utrangerad buss. Där höll han och hans kompis till. Det var en liten klubb med bara två medlemmar. En av skrotbilarna var en före detta likbil. Jag minns fortfarande hur det kändes att gå förbi den, även mitt på dagen var det läskigt. Att gå dit på natten vågade ingen. Då kunde en gast komma och ta en och vem ville riskera det? Jag tror inte att skrotfirman försvann förrän efter fyra, fem år. Då hade antagligen kommunen fått nog av bröderna och deras, troligen, ljusskygga verksamhet. Nu skulle nya saker hända. Ensta planerades att bli en friluftsgård. Vem hade kunnat tro det?
