96 gjorda inlägg. Det måste vara som att passera Eldris under ett Vasalopp. Det är nio kilometer kvar till Mora, krafterna börjar ta slut men att ge upp finns det ingen tanke på. En av morfars arbetskamrater vid Tibble Gård, ladugårdsförman Jonsson, brukade varje år bege sig upp till målgången i Mora, det var en fantastisk upplevelse berättade han. Morfar hade aldrig varit i Dalarna. Den längsta resan han gjorde var till Vingåker dit vi åkte tillsammans med morbror Kalle och hans fru Ingrid för att hälsa på mamma och Alf. De drev en barservering där som för enkelhetens skull hette Vingåkersbaren. Jag minns resan mycket väl. Vi gjorde den på en dag, for tidigt på morgonen och kom hem sent på kvällen. Kalle körde i sin PV. Det här var i mitten av 1960-talet, nu var vi i mitten av 70-talet. Kalle drunknade 1968 och Ingrid hade vi av någon anledning förlorat kontakten med. Hon dog i slutet av 1990-talet och i samma veva fick min mamma ett brev från Ingrids dotter Kerstin som bodde i Kungälv. Under en resa till Dalsland året därpå, besökte mamma, jag och min dotter henne. Kerstin hade inte växt upp tillsammans med sin mor och blev mycket glad för allt som min mamma berättade. Det var enda gången som vi träffades fast brevväxlingen fortsatte under åtskilliga år. Jag vet inte om Kerstin lever, om hon gör det är hon i 75 års åldern. Det här handlar tyvärr mycket om människor som dör. Mormor gick ur tiden i april 1977. Hon hade varit pigg hela tiden som gått sedan operationen gjorts men plötsligt blev hon dålig och fick läggas in på Danderyds sjukhus. Sedan gick det bara en vecka tills hon dog. Det var ett hårt slag för morfar. De hade varit gifta i 59 år, delat allt i både glädje och sorg och nu var det slut. Ett par veckor efter begravningen fick morfar idén att vi skulle köpa en hund, han tänkte att den kanske skulle skingra sorgen något. Hunden, en dvärgpudel, inköptes i Västerhaninge. Hans namn på stamtavlan var Silver Cleo men vi kallade honom Putte. Det blev en rolig tid. Tyvärr visste vi inget om hundar och gjorde säkert alla fel som man kan göra när det gäller uppfostran av en fyrbent medborgare men Putte blev ändå ett fint sällskap till morfar när jag var borta på dagarna och arbetade. De gick promenader, lekte och hade roligt tillsammans. I början var Putte svart, först efter några månader kom den grå färgen fram. Vi var mycket ute i bilen alla tre. En del hundar kan ju bli illamående av att åka bil men som tur var inte Putte. Han var också en populär gäst när vi hälsade på hemma hos mamma och Alf och Lotta och Ingvar. Speciellt Alf var en sann djurvän. Putte fick ett långt liv, han blev 14 år gammal. Efter att morfar dött 1978, fick jag bli husse. När jag sedan började plugga på Vårdhögskolan 1980, flyttade han hem till mamma och Alf i Rinkeby. Alf hade gått i pension från Svenska Skidförbundet och behövde sällskap på dagarna, det var ett arrangemang som passade perfekt. De sista åren blev Putte ensam med min mamma. Hon bodde då först i Gustavsberg och sedan i Vallentuna. På sin dödsannons fick hon en bild av en pudel. Det skulle hon ha uppskattat om hon hade kunnat se den. Det kanske hon kunde förresten, vem vet?
söndag 22 april 2012
96
96 gjorda inlägg. Det måste vara som att passera Eldris under ett Vasalopp. Det är nio kilometer kvar till Mora, krafterna börjar ta slut men att ge upp finns det ingen tanke på. En av morfars arbetskamrater vid Tibble Gård, ladugårdsförman Jonsson, brukade varje år bege sig upp till målgången i Mora, det var en fantastisk upplevelse berättade han. Morfar hade aldrig varit i Dalarna. Den längsta resan han gjorde var till Vingåker dit vi åkte tillsammans med morbror Kalle och hans fru Ingrid för att hälsa på mamma och Alf. De drev en barservering där som för enkelhetens skull hette Vingåkersbaren. Jag minns resan mycket väl. Vi gjorde den på en dag, for tidigt på morgonen och kom hem sent på kvällen. Kalle körde i sin PV. Det här var i mitten av 1960-talet, nu var vi i mitten av 70-talet. Kalle drunknade 1968 och Ingrid hade vi av någon anledning förlorat kontakten med. Hon dog i slutet av 1990-talet och i samma veva fick min mamma ett brev från Ingrids dotter Kerstin som bodde i Kungälv. Under en resa till Dalsland året därpå, besökte mamma, jag och min dotter henne. Kerstin hade inte växt upp tillsammans med sin mor och blev mycket glad för allt som min mamma berättade. Det var enda gången som vi träffades fast brevväxlingen fortsatte under åtskilliga år. Jag vet inte om Kerstin lever, om hon gör det är hon i 75 års åldern. Det här handlar tyvärr mycket om människor som dör. Mormor gick ur tiden i april 1977. Hon hade varit pigg hela tiden som gått sedan operationen gjorts men plötsligt blev hon dålig och fick läggas in på Danderyds sjukhus. Sedan gick det bara en vecka tills hon dog. Det var ett hårt slag för morfar. De hade varit gifta i 59 år, delat allt i både glädje och sorg och nu var det slut. Ett par veckor efter begravningen fick morfar idén att vi skulle köpa en hund, han tänkte att den kanske skulle skingra sorgen något. Hunden, en dvärgpudel, inköptes i Västerhaninge. Hans namn på stamtavlan var Silver Cleo men vi kallade honom Putte. Det blev en rolig tid. Tyvärr visste vi inget om hundar och gjorde säkert alla fel som man kan göra när det gäller uppfostran av en fyrbent medborgare men Putte blev ändå ett fint sällskap till morfar när jag var borta på dagarna och arbetade. De gick promenader, lekte och hade roligt tillsammans. I början var Putte svart, först efter några månader kom den grå färgen fram. Vi var mycket ute i bilen alla tre. En del hundar kan ju bli illamående av att åka bil men som tur var inte Putte. Han var också en populär gäst när vi hälsade på hemma hos mamma och Alf och Lotta och Ingvar. Speciellt Alf var en sann djurvän. Putte fick ett långt liv, han blev 14 år gammal. Efter att morfar dött 1978, fick jag bli husse. När jag sedan började plugga på Vårdhögskolan 1980, flyttade han hem till mamma och Alf i Rinkeby. Alf hade gått i pension från Svenska Skidförbundet och behövde sällskap på dagarna, det var ett arrangemang som passade perfekt. De sista åren blev Putte ensam med min mamma. Hon bodde då först i Gustavsberg och sedan i Vallentuna. På sin dödsannons fick hon en bild av en pudel. Det skulle hon ha uppskattat om hon hade kunnat se den. Det kanske hon kunde förresten, vem vet?
