Mormor och morfar blev äldre. Det var naturligt, det var livets gång. 1974 var mormor 82 år och morfar 80. Han hade jobbat till han var 73, nu tog han det lugnare. Kroppen var det inget fel på. Fortfarande kunde han få upp foten i diskhon utan problem. Han tyckte om att vara ute och hugga ved. Han släpade även hem ved från skogen, större grenar, ibland hela stockar som han sågade upp och sedan klöv i mindre bitar. Huvudet var det heller inget fel på. Han läste tidningar av olika slag och skrev i sina dagböcker. Matlagningen var det mestadels han som skötte nu. Mormor hade blivit orörlig, hon orkade inte så mycket. Jag började som hemsamarit i Täby. Nu finns inte den yrkesbenämningen längre. Jag tror att man säger vårdbiträde i öppen vård eller något liknande. Det var roligt att gå hem till pensionärer och hjälpa dem med det som behövdes. I de flesta fall var det städning som gällde. Den personliga vården hade mycket liten omfattning. Den första jag gick till hette Margareta Jonsson och bodde på Ättehagsvägen i Gribbylund. Hon hade en hund som hette Reppi. Hennes stuga var gammal och sliten. Detsamma gällde hennes städutrustning. Dammsugaren hade nog varit bra trettio år tidigare, nu var den helt klart trött. Man märkte inte att den sög överhuvudtaget. Men Margareta var inte så kinkig. Hon tyckte att det räckte om man sopade upp lite grann. Dessvärre var sopborsten också ett museiföremål. Följaktligen var det ingen lätt uppgift att få stugan att glänsa. Pensionärerna jag gick till bodde över hela Täby. Ibland var jag i Täby kyrkby. Då kunde telefonen ringa och jag fick order att bege mig till Näsby Park i andra ändan av kommunen. "Du har ju cykel så det går väl bra?", sa min chef hemvårdsassistenten Elva Eriksson. Visst gick det bra. Man var ung, frisk och stark och snart lärde man sig alla genvägar där en cykel kunde rulla. Väldigt få, knappt någon, av de jag besökte, hade en negativ inställning till att det var en manlig hemsamarit som kom hem till dem. Man tackade och tog emot och för de flesta var nog kaffestunden efteråt viktigare än själva arbetet. Det fanns mycket ensamhet ute i stugorna. Och i lägenheterna med för den delen. Några försökte förstås sätta upp en strong attityd och några försökte bibehålla samhällets klasskillnader genom att servera mig kaffe ute i köket medan de själva satt i finrummet och doppade. Nej, doppade gjorde de naturligtvis inte. Det gör inte människor med adelsklingande namn. De som agerade på detta vis, var mestadels boende på Eskadervägen i Näsby Park dit många som sålt sina dyra villor i Djursholm flyttat. Men jag hade ändå svårt att känna någon irritation över denna i och för sig, nedlåtande behandling. Sorg och ensamhet drabbar alla lika oavsett hur mycket som finns i portmonnän. Hela sommaren 1974 arbetade jag på hemtjänsten, både ute på fältet och inne på kontoret där jag vikarierade för en av kanslisterna. Min viktigaste syssla där var att skriva fakturor till alla som bodde på Allégården och det lilla ålderdomshemmet i Täby kyrkby. Vissa namn minns jag fortfarande. En annan arbetsuppgift var att dela ut pensionerna till de som hade svårt att sköta pengar. De flesta av dessa tillhörde lag A. Det gällde att inte ge ut allt på en gång utan att pytsa ut pensionen i lämpliga delar så att inte allt gick till flytande föda. Gubbarna var för det mesta på gott humör när de kom upp till kommunalhuset och knackade på. En tredje uppgift bestod i att administrera resorna med kommunens blå färdtjänstbuss. Chauffören hette Göte, han var norrländskt fåordig. Mot hösten gick kontorsvikariatet ut men jag fortsatte som hemsamarit. Att plugga hade jag ingen tanke på. Nu ville jag bara jobba och tjäna pengar, helst grova pengar, men det kunde det ju inte bli tal om när man hade sin yrkesutövning inom äldreomsorgen.
