Om det var svårt att kliva över från mellan till högstadiet, var resan om möjligt ännu värre när den gick vidare till gymnasiet. Nu fanns bara minimala rester kvar av den gamla klassen, de flesta var okända för varandra. Ett undantag fanns: jag och Inger Hallgren hade när vi tog studenten 1968 gått i samma klass ända från ettan. Tolv år tillsammans. Men hur många ord hade vi växlat under de åren? Inte många. När vi 1991 träffades på en reunion, pratade vi nog mer då än vi någonsin gjort tidigare. Första ring gick vi i Näsbydalsskolan eftersom Tibbleskolan ännu inte var färdigbyggd. Vi gymnasister hade en egen korridor. Jag minns inte så mycket av första årskursen. Vår klassföreståndare hette Gunilla Marell. Hon var också lärare i franska, ett språk som jag hade stora svårigheter med. Det föll sig inte naturligt för mig. Något som jag dock lärde mig var: "Thomas, fermez la Porte". Jag satt nämligen bredvid dörren och att stänga den blev min uppgift. Två killar som jag lärde känna i ettan var Lars Paaso och Björn Vistisen. Paaso var ett allgeni som behärskade de flesta ämnen. Björn var musikintresserad, han sjöng och spelade gitarr. Bob Dylan var hans favorit. Flera år efter studenten träffade jag Björn i en skivaffär på Drottninggatan där han arbetade. Han visade mig några piratskivor med Dylan, en av dem hette "Daddy Rolling Stone". Skivorna såldes "under disk" och självklart köpte jag några olika. Björn började cirka tio år senare studera till läkare vilket jag antar att han nu arbetar som. Paaso avled tyvärr i början av 1990-talet. I andra ring tillkom ett antal elever, speciellt på den manliga sidan. Vi hade nu flyttat över till Tibble. Eftersom vi tillhörde de sista som skulle ta den riktiga studenten, kändes det lite speciellt. Mina bästa ämnen var svenska och engelska, de naturvetenskapliga ämnena var mina sämsta. Särskilt svårt hade jag med matematiken. Jag kunde aldrig tänka i matematiska banor, då fick jag svindel och mådde illa. Jag lyckades ändå tillgodogöra mig så pass mycket att jag fick godkänt, sedan var det stopp. I tredje ring var det dags att köra hårt. Det var nu det gällde, vinna eller försvinna. Men så farligt var det inte. Vi fick i god tid veta vilka frågeställningar som skulle tas upp inför censorerna. Själv kom jag upp i matematik, mitt hatämne nummer ett. Dock gick det bra på grund av vår lärares intensiva förberedelser. Jag lyckades förklara och bevisa ett matematiskt problem på svarta tavlan, vad jag egentligen gjorde hade jag ingen större aning om men censorn var nöjd. Det hade förstås sett illa ut om någon kuggats sista gången studentexamen genomfördes. Av klasskamraterna har jag några gånger träffat Tomas Lisinski, han är nu journalist på DN. Håkan Almqvist stötte jag ihop med i Ludvika 1993, han bodde där och arbetade på kommunen (gör det kanske fortfarande). Resten har jag inte sett röken av och inte dem av mig heller. Många är förstås utspridda över Sverige och chansen att man ska springa på varandra, torde vara minimal. När skolan tog slut, upplöstes också den "familjebildning" som hette AIIIa, allmän linje social gren. Men vi minns den förstås. För vissa framstår den i ett ljust skimmer, för andra är den mer som en gråvädersdag. Själv tycker jag att sanningen ligger någonstans mitt emellan precis som sanningar ofta gör.
tisdag 17 april 2012
87
Om det var svårt att kliva över från mellan till högstadiet, var resan om möjligt ännu värre när den gick vidare till gymnasiet. Nu fanns bara minimala rester kvar av den gamla klassen, de flesta var okända för varandra. Ett undantag fanns: jag och Inger Hallgren hade när vi tog studenten 1968 gått i samma klass ända från ettan. Tolv år tillsammans. Men hur många ord hade vi växlat under de åren? Inte många. När vi 1991 träffades på en reunion, pratade vi nog mer då än vi någonsin gjort tidigare. Första ring gick vi i Näsbydalsskolan eftersom Tibbleskolan ännu inte var färdigbyggd. Vi gymnasister hade en egen korridor. Jag minns inte så mycket av första årskursen. Vår klassföreståndare hette Gunilla Marell. Hon var också lärare i franska, ett språk som jag hade stora svårigheter med. Det föll sig inte naturligt för mig. Något som jag dock lärde mig var: "Thomas, fermez la Porte". Jag satt nämligen bredvid dörren och att stänga den blev min uppgift. Två killar som jag lärde känna i ettan var Lars Paaso och Björn Vistisen. Paaso var ett allgeni som behärskade de flesta ämnen. Björn var musikintresserad, han sjöng och spelade gitarr. Bob Dylan var hans favorit. Flera år efter studenten träffade jag Björn i en skivaffär på Drottninggatan där han arbetade. Han visade mig några piratskivor med Dylan, en av dem hette "Daddy Rolling Stone". Skivorna såldes "under disk" och självklart köpte jag några olika. Björn började cirka tio år senare studera till läkare vilket jag antar att han nu arbetar som. Paaso avled tyvärr i början av 1990-talet. I andra ring tillkom ett antal elever, speciellt på den manliga sidan. Vi hade nu flyttat över till Tibble. Eftersom vi tillhörde de sista som skulle ta den riktiga studenten, kändes det lite speciellt. Mina bästa ämnen var svenska och engelska, de naturvetenskapliga ämnena var mina sämsta. Särskilt svårt hade jag med matematiken. Jag kunde aldrig tänka i matematiska banor, då fick jag svindel och mådde illa. Jag lyckades ändå tillgodogöra mig så pass mycket att jag fick godkänt, sedan var det stopp. I tredje ring var det dags att köra hårt. Det var nu det gällde, vinna eller försvinna. Men så farligt var det inte. Vi fick i god tid veta vilka frågeställningar som skulle tas upp inför censorerna. Själv kom jag upp i matematik, mitt hatämne nummer ett. Dock gick det bra på grund av vår lärares intensiva förberedelser. Jag lyckades förklara och bevisa ett matematiskt problem på svarta tavlan, vad jag egentligen gjorde hade jag ingen större aning om men censorn var nöjd. Det hade förstås sett illa ut om någon kuggats sista gången studentexamen genomfördes. Av klasskamraterna har jag några gånger träffat Tomas Lisinski, han är nu journalist på DN. Håkan Almqvist stötte jag ihop med i Ludvika 1993, han bodde där och arbetade på kommunen (gör det kanske fortfarande). Resten har jag inte sett röken av och inte dem av mig heller. Många är förstås utspridda över Sverige och chansen att man ska springa på varandra, torde vara minimal. När skolan tog slut, upplöstes också den "familjebildning" som hette AIIIa, allmän linje social gren. Men vi minns den förstås. För vissa framstår den i ett ljust skimmer, för andra är den mer som en gråvädersdag. Själv tycker jag att sanningen ligger någonstans mitt emellan precis som sanningar ofta gör.
