tisdag 24 april 2012

100

1979 övergick till 1980, ett nytt decennium började. På kvällen satt jag hemma som vanligt. Tidigare på dagen hade jag varit hos min mamma och Alf och ätit nyårsmiddag. Vad som bjöds minns jag inte. Vi kan väl säga att det var stek, en härligt mör oxstek som serverades med potatis, kokta grönsaker och gräddsås där det inte sparats på grädden. Till efterrätt möjligen konserverade persikor och ännu mer grädde, fast nu i vispad form. Till kaffet kom de nybakta wienerbröden fram och sedan var det dags att åka hem. Jag brukade alltid åka relativt tidigt. Senast 18.00 var jag hemma. Det var skönt att kunna låsa om sig och känna ett visst mått av frihet. Hunden sov i sin korg. Snart skulle jag lämna över honom till mamma eftersom skolan låg i Solna och det var svårt att åka hem och gå ut med honom mitt på dagen. Då hade han det bättre på Svennebygränd. Alf var nu pensionär och hade all tid i världen att sköta om vår kära pudel. Vad gjorde jag då under 1979 års resterande timmar? Tittade på TV, drack kaffe, åt en smörgås, läste lite, det fanns mycket att sysselsätta sig med. Att det blev ett nytt år var ingen större sensation, jag brydde mig inte så mycket även om det nya året såg ut att bli helt annorlunda än det gamla. Med jobbet hade jag nått vägs ände, det var helt nödvändigt att börja studera för att få en bättre grund att stå på. Mitt mål var att efter fullbordade studier få en tjänst som hemvårdsassistent. Det behövde inte vara i Täby, många andra kommuner låg runtomkring och äldreomsorgen expanderade. Jobb fanns hur många som helst. Tyvärr gällde det den tid som jag befann mig i då, när sommaren 1982 infann sig var situationen en annan men det är också en helt annan historia som kanske kommer att berättas i "100 nya självbiografiska anteckningar". Vad har jag då glömt från de första 30 åren? Den ugnsstekta falukorven i Eskilstuna är en viktig detalj som kommit bort. Den var senapsgratinerad och serverades med potatismos, jag hade aldrig ätit något så gott tidigare. Året var 1960 och vi var på väg hem från en resa som började i Dalsland, fortsatte ner till Skåne och sedan vek av upp mot norr. I Eskilstuna blev vi hungriga och stannade till vid en restaurang. Falukorven lyser fortfarande som en fyrbåk mot den mörka Sörmlandsnatten. Något år efteråt passerades Fjugesta i Örebrotrakten under en liknande resa. Jag fick skräckförnimmelser. Det var ju här som Olle Möller mördade Rut Lind eller blev åtminstone fälld för att ha gjort det. Själv hävdade han envist sin oskuld under hela sitt återstående liv. Fler glömda detaljer: tåget "Göteborgaren" som vi åkte med från Stockholm till Göteborg. Det var ett expresståg och när det gick tillbaka till Stockholm hade det också bytt namn - "Stockholmaren". Ett annat tågminne är den rälsbuss som plötsligt dök upp vid Bäckefors i Dalsland. Den kom fram ur dimman som ett andeväsen och försvann bort lika snabbt, jag glömmer den aldrig. Fler matminnen: de rökta korvar som hängde i Totties affär i Roslags-Näsby. Vilka delikatesser! Faktiskt drömde jag om att göra inbrott i nämnda affär bara för att kunna stjäla korvarna. Det låter ju helt absurt. Vilken normalt funtad människa resonerar så? Naturligtvis gick det aldrig så långt, någonting höll mig tillbaka. Längst inne i mitt svarta hjärta fanns ändå en gnutta ärlighet. En stor läsupplevelse 1957: Enid Blytons "Fem stoppar spöktåget", den första riktiga bok som jag läste. Sen var det nog inget mer, nu är allt redovisat från de första 30 åren av mitt liv. Jag tittar ut genom fönstret och ser 1970-talet försvinna längs vägen. Det är snart så otydligt att det inte syns. Långt borta sprakar raketerna mot himlen, det måste vara i Näsby-Park. Så småningom lugnar allt ner sig och landskapet belyses endast av gubben i månen. Dags att gå till sängs, säger jag halvhögt och ligger några sekunder senare på rygg i den bäddbara BAS-soffan, en Konsumprodukt som inhandlats på OBS Interiör i Hallonbergen. Jag befann mig nu i den nya tiden. Vad den skulle innebära visste jag ingenting om men jag var spänd av förväntan. Jag var halvgammal, lite ljummen men fortfarande hungrig. Kanske skulle det dyka upp något som kunde stilla min hunger. Tiden fick utvisa. Frågan var bara om jag kunde vänta så länge.

måndag 23 april 2012

99

99, det låter ödesmättat. Som om någonting håller på att hända. Vem hade 99 på tröjan? Wayne Gretzky! Då han lekte med pucken hände mycket. Bruce Springsteen skrev en låt om Johnny 99, en kille som fick lika många år i fängelse därför att han gått bärsärk med en hagelbössa. Arbetslösheten drev honom till det. Jag var inte arbetslös men snart skulle jag vara tjänstledig för att plugga i 2,5 år. Det kändes spännande men också lite nervöst. Jag visste inte alls hur utbildningen skulle bli. Ändå var det tvunget att jag gick den. Bristen på teoretisk kunskap i det jag jobbade med, var ett stort minus. Det räckte inte med att kunna formulera sig snyggt, orden måste också ha en viss substans. Jag har nu bara det här inlägget plus nästa på mig för att fullborda bilden av mig själv. Kanske hade bloggen behövt vara längre men samtidigt kan man inte dra ut på saker i all oändlighet. 100 inlägg måste ju räcka för att beskriva de första 30 åren. Födelsedagen firades tillsammans med Örjan och Gunnar som fyllde lika mycket. Vi hade alltså ett 90-års kalas i Örjans lägenhet på Biblioteksgången. Han arbetade vid posten och gör det fortfarande tror jag. Vi har inte träffats på många år av ingen annan anledning än att det inte har blivit av. Det var en trevlig fest. Thomas och Yvonne kom från Uppsala, Gerry var också där liksom Ulf och Anette. Även de övriga festföremålens vänner, hedrade kalaset med sin närvaro. Tänk att man nu var 30. Halva livet verkade ha passerat. Nja, kanske inte halva, snarare en tredjedel. Till 90 skulle man kanske komma. Svenska folket blev ju hela tiden äldre så varför inte jag? Men varken mormor eller morfar kom upp så högt på skalan. Mormor blev 85 och morfar 84. Inte så illa jobbat i och för sig. Fick man bara vara frisk skulle det kanske gå. Jag minns inte så mycket vad jag gjorde på sommaren och hösten 1979. Semester brukade jag ha i augusti/september, jag tyckte om att vara ledig på hösten. Inte för att jag gjorde något särskilt som var karaktäristiskt för just den årstiden, jag var bara ledig och tog det lugnt. När andan föll på satte jag mig ner vid skrivmaskinen och författade några rader. Skrivmaskinen var elektrisk, jag hade fått låna den av Anette Stigstedt som vid denna tidpunkt ännu hette Rigefalk. Hon och Ulf gifte sig året därpå. Sedan skiljde de sig och nu heter hon Rigefalk igen. På det viset rullar livets hjul, ibland åt ett håll, därefter åt ett annat. Jag tycker att jag av bilden att döma, har en riktigt trevlig skrivhörna. En stor grön växt till vänster, fin utsikt mot parkeringen vid Ensta Krog rakt fram och en hylla med skivor och kassettband till höger. I fönstret står dessutom fler växter, kaktusar ser det ut som. De var enkla att sköta, det gjorde inget om man missade vattningen ett par dagar. Tvärtom var det till en fördel. Där sitter jag nu och skriver. Kanske gör jag förberedande anteckningar till den här bloggen, vem vet? Jag är ju en man med många bottnar även om den nedersta snart verkar nådd. Kanske finns det ändå någon kvar, det är ju det man alltid hoppas på.

98

1979 var året när jag skulle fylla 30. Fortfarande hade jag inte kommit någonstans i tillvaron. Jag hade från decenniets början pluggat planlöst och från 1974 arbetat på Täby kommuns äldreomsorg. Vid samma ålder njöt många redan av familjelycka med barn, villa, vovve, Volvo och saftiga lån. Hund hade jag i och för sig men allt det övriga saknades. Min bostad var en omodern etta på Ensta Krog med enbart kallvatten i kranen samt toalett ute i farstun. Duscha fick jag göra i den motionsanläggning som byggts bakom krogen. Bostadshusen på Ensta var för övrigt tomma på hyresgäster. Alla gamla hade flyttat därifrån redan i början av 1970-talet. Vi blev kvar med kommunens goda minne. Det var väl praktiskt att någon bodde där så att det inte såg alltför övergivet ut med skadegörelse som följd. Jag trivdes i och för sig bra. Dessutom var hyran överkomlig. Länge var den 60 kronor i månaden, en summa som sedan höjdes till 240. På jobbet hade jag fått lite andra arbetsuppgifter. Jag vikarierade som hemvårdsassistent vilket betydde att man dels var arbetsledare för en grupp hemsamariter, dels att man bedömde behov inom hemtjänst och färdtjänst. Hembesöken var oftast trevliga och jag hade inga besvär med själva pappersarbetet. Det jag inte tyckte om var chefsrollen, att styra och bestämma över andra kändes inte naturligt för mig. Kanske berodde det på bristande utbildning? En sådan var på fem terminer och bedrevs på Nordendahlsskolan i Solna. Linjen hette Social Servicelinje och hade ersatt den gamla Ålderdomshemsföreståndarutbildningen. De gamla ålderdomshemmen hade ju avskaffats. Därför var det inte heller nödvändigt för föreståndaren att kunna stycka en gris, sätta igång ett storbak eller att utföra diverse medicinska behandlingar. Till alla dessa moment fanns specialister som var bättre rustade att ta tag i dylik problematik. Den nya utbildningen syftade till att göra föreståndaren till arbetsledare i första hand. Jag sökte med den tanken att man kanske inte behövde vara chef i alla lägen. På hösten fick jag besked att jag antagits. Egentligen skulle det här inlägget handla om en resa till Holland. Jag, Ulf Stigstedt och hans sambo Anette, åkte bil till Göteborg, därefter färja till Amsterdam. Vi bodde på ett litet hotell i de centrala delarna. Med bilen, min Mazda 818, gjordes utflykter till olika platser, bland annat till en djurpark med rundtursslinga. Vilda djur gick omkring och bökade i savannen. Lejonen morrade och visade tänderna, de såg teatraliska ut, som om de genomförde en föreställning. Det var skönt att komma ut därifrån. Ulf vevade ner rutan för att få luft, jag ropade från förarplatsen: "Akta, ett lejon!" Aldrig, varken förr eller senare, har en ruta vevats upp snabbare än då. Inne i Amsterdam besökte vi Anne Franks hus. Vi beundrade också konstverken på Rijksmuseum och på Van Gogh Museum. En användbar kunskap var att äppelkaka med vispgrädde hette "Appelgebak met slagroom" på holländska. Under en båttur träffade vi en äldre man som frågade varifrån vi kom. När vi sa "Sverige" blev han mycket intresserad. Svenskar låg bra till i Holland efter all hjälp som Sverige givit landet efter de stora översvämningarna i början av 1950-talet. Tyvärr förstod vi inte så mycket av vad han sa. Jag tog en bild av honom och fick hans adress med intentionen att skicka bilden till honom när vi kommit hem. Dessvärre var adresslappen oläslig. Inte ens på hotellet kunde man tyda vad han skrivit så någon bild fick han aldrig. Hoppas inte att detta solkade Sveriges rykte alltför mycket. Efter en dryg vecka återvände vi hem fullproppade med minnen. Bland de bilder som fastnade på mina tio rullar, fanns bland annat den som syns ovan. Det är Ulf som visar upp sig som ett levande konstverk. Eller som ett dött. Texten lyder ju "Tot-Art". Men kanske är det en förkortning för "Totalkonst"? Hur som helst, bilden finns där. Man får tolka den som man vill.

söndag 22 april 2012

97

Tre herrar sitter vid ett köksbord på vilket någon slags vickning är uppdukad. En fjärde person finns också med men han håller i kameran. Stekpannan med sitt innehåll av köttbullar, syns ju tydligt men på bordet finns också potatis, sill och öl av olika sorter. Möjligen skymtar en burk rödbetssallad på bortre bordskanten. Dessa tre, tillsammans med mig, har samlats för att avnjuta en enkel måltid. Det vi firar är att pingissäsongen nu tagit slut. Namnet på tillställningen är "Grabbarnas Julfest". Vi sitter hemma hos Gerry Johansson på Stationsvägen i Roslags-Näsby, det är mittenmannen. Till vänster återfinns Ulf Stigstedt och till höger Evert Blomgren. Nyss avslutade vi en pingissession i kommunalhusets källare. Vi har hela hösten spelat tisdags- och torsdagskvällar av endast en anledning: det är så förtvivlat roligt att klappa till en liten vit boll på ett grönt bord. Matcherna är tuffa och underhållande. Mot vissa spelare har man svårt, andra ger ett lättare motstånd. Evert Blomgren är mer än tjugo år äldre än oss andra men han har idrottat i hela sitt liv, har bra bollsinne och rör sig smidigt. Tidigare led han av gråstarr och hade svårt att se bollen men även då var han en vinnare vid pingisbordet. Nu när han blivit opererad, är han helt omöjlig. Det kan nämnas att Evert nu vid 87 års ålder fortfarande håller igång med badminton, gymträning och promenader. Gerry Johansson är en klurig spelare, han skruvar ofta bollarna och "tricksar" till liret på olika sätt. Han är svårslagen när han är på det humöret. Ulf Stigstedt spelar mer rakt, han gillar långa bolldueller och matcherna mot honom kan bli mycket roliga. Men nu har vi lämnat in racketarna för året. Vi njuter av maten och varandras sällskap. Kanske kommer Gerry längre fram under kvällen att ta fram gitarren och spela en låt av Neil Young, favoriten just då. Som tur är har jag med mig kameran så att detta ögonblick kan förevigas. I och för sig har jag den alltid med mig. Troligen var det en Leica M3 just då. Möjligen framkallar jag filmen när jag kommer hem. Jag är ju ensam nu sedan morfar dött. Det är ingen som väntar på mig utom hunden Putte förstås men jag tror faktiskt att han var med även om han inte syns på bilden. Utanför är det mörkt, det är en vinterkväll i december. Julen närmar sig. Troligen kommer jag att fira den hos moster Lotta eller hos mamma och Alf. Vi firar alla tillsammans förstås, ingen ska behöva vara ensam. På julafton åker jag först till kyrkogården och tänder ett ljus, därefter beger jag mig hem till den som just det året är julansvarig. Ännu är det dock några dagar kvar. Snart sätter Gerry på kaffet och eftersom jag har med mig doppa, blir det en högtidsstund inne i vardagsrummet dit vi förflyttar oss. Livet kan faktiskt vara ganska trevligt även om sorg och saknad ligger och skaver någonstans därinne i hjärterummet. Må 1979 bli ett bättre år, det skålar vi för.

96

96 gjorda inlägg. Det måste vara som att passera Eldris under ett Vasalopp. Det är nio kilometer kvar till Mora, krafterna börjar ta slut men att ge upp finns det ingen tanke på. En av morfars arbetskamrater vid Tibble Gård, ladugårdsförman Jonsson, brukade varje år bege sig upp till målgången i Mora, det var en fantastisk upplevelse berättade han. Morfar hade aldrig varit i Dalarna. Den längsta resan han gjorde var till Vingåker dit vi åkte tillsammans med morbror Kalle och hans fru Ingrid för att hälsa på mamma och Alf. De drev en barservering där som för enkelhetens skull hette Vingåkersbaren. Jag minns resan mycket väl. Vi gjorde den på en dag, for tidigt på morgonen och kom hem sent på kvällen. Kalle körde i sin PV. Det här var i mitten av 1960-talet, nu var vi i mitten av 70-talet. Kalle drunknade 1968 och Ingrid hade vi av någon anledning förlorat kontakten med. Hon dog i slutet av 1990-talet och i samma veva fick min mamma ett brev från Ingrids dotter Kerstin som bodde i Kungälv. Under en resa till Dalsland året därpå, besökte mamma, jag och min dotter henne. Kerstin hade inte växt upp tillsammans med sin mor och blev mycket glad för allt som min mamma berättade. Det var enda gången som vi träffades fast brevväxlingen fortsatte under åtskilliga år. Jag vet inte om Kerstin lever, om hon gör det är hon i 75 års åldern. Det här handlar tyvärr mycket om människor som dör. Mormor gick ur tiden i april 1977. Hon hade varit pigg hela tiden som gått sedan operationen gjorts men plötsligt blev hon dålig och fick läggas in på Danderyds sjukhus. Sedan gick det bara en vecka tills hon dog. Det var ett hårt slag för morfar. De hade varit gifta i 59 år, delat allt i både glädje och sorg och nu var det slut. Ett par veckor efter begravningen fick morfar idén att vi skulle köpa en hund, han tänkte att den kanske skulle skingra sorgen något. Hunden, en dvärgpudel, inköptes i Västerhaninge. Hans namn på stamtavlan var Silver Cleo men vi kallade honom Putte. Det blev en rolig tid. Tyvärr visste vi inget om hundar och gjorde säkert alla fel som man kan göra när det gäller uppfostran av en fyrbent medborgare men Putte blev ändå ett fint sällskap till morfar när jag var borta på dagarna och arbetade. De gick promenader, lekte och hade roligt tillsammans. I början var Putte svart, först efter några månader kom den grå färgen fram. Vi var mycket ute i bilen alla tre. En del hundar kan ju bli illamående av att åka bil men som tur var inte Putte. Han var också en populär gäst när vi hälsade på hemma hos mamma och Alf och Lotta och Ingvar. Speciellt Alf var en sann djurvän. Putte fick ett långt liv, han blev 14 år gammal. Efter att morfar dött 1978, fick jag bli husse. När jag sedan började plugga på Vårdhögskolan 1980, flyttade han hem till mamma och Alf i Rinkeby. Alf hade gått i pension från Svenska Skidförbundet och behövde sällskap på dagarna, det var ett arrangemang som passade perfekt. De sista åren blev Putte ensam med min mamma. Hon bodde då först i Gustavsberg och sedan i Vallentuna. På sin dödsannons fick hon en bild av en pudel. Det skulle hon ha uppskattat om hon hade kunnat se den. Det kanske hon kunde förresten, vem vet?

95

En viktig händelse: när mormor hamnade på sjukhus hösten 1975, beslöt vi att skaffa en bil. Det var besvärligt att ta sig till Danderyd med allmänna kommunikationer även om sträckan inte var så lång. Och morfar ville ju hälsa på varje kväll. Första månaden hyrde vi en bil bara för att prova på. Det blev en gul Ford Escort och jag tror att biluthyrningsfirman hette Bucab och låg på Birger Jarlsgatan. Det var härligt att ha en bil. Nu kunde vi lätt klara sjukhusresorna men även åka och handla på BRA som Coop Forum hette då. Vi gjorde också en hel del utflykter, bland annat till Mälsåkers slott vid Mälaren samt till Björkö norr om Norrtälje. Morfar gillade att åka bil, speciellt när vi kom upp i Roslagen. Då berättade han om platserna som vi passerade. Han visste vilka som hade bott var och hur han kände dem. Synd att man inte spelade in hans kommentarer på band men vem tänkte på det då? När den första månaden gått förstod vi att det var nödvändigt för oss att ha en bil. Det blev en blå VW 1303 S av årsmodell 1973. Den hade gått 1800 mil. Vad S stod för lyckades jag aldrig lista ut. Sport var det inte i alla fall. Det var en förträfflig bil på många sätt. Den var rolig att köra och enkel att serva. Jag brukade lämna in den på Axén & Nordqvist i Löttingelund. Det var en mack av den gamla typen där man kunde få hjälp med att fylla bensin och att kolla oljan om man ville. Nackdelarna med bilen var att värmen hade vissa brister. Som tur var fanns en inbyggd bensinvärmare i ekipaget, en Eberspächer som kunde slås på innan resans start, annars hade man nog inte klarat kalla vinterdagar. "Folkan" var också lite för lätt i fram av den enkla anledningen att motorn ju satt i bak. Därför fick man lägga tyngder i form av sandsäckar i nospartiet. Ungefär 50 kg var lagom. Vi hade mycket roligt med denna bil. När mormor kom hem från sjukhuset blev våra gemensamma resor dock lidande. Vi kunde ju inte lämna mormor ensam hemma och att ha med henne i bilen var svårt eftersom vi måste ha hjälp för att få ner henne för trappan. Jag fick åka själv istället, det var inte lika roligt men allting måste gå. En fördel med bilen var också den att jag nu slapp cykla mellan jobben i hemtjänsten. På bilden syns vår VW stå utanför OBS i Rotebro. Vi hade varit därinne och handlat tillsammans med min mamma. Nu skulle vi hem till henne och Alf och dricka kaffe. De hade nu flyttat till Svennebygränd i Rinkeby. Det var en eftermiddag i september och det mesta såg ljust ut. Det gjorde det i ytterligare ett och ett halvt år, sedan drog tyvärr de mörka molnen ihop sig över våra huvuden.

lördag 21 april 2012

94

På hösten 1975 fick mormor problem med cirkulationen i sina ben. Hon hade ont i dem och förflyttade sig endast med möda. Till slut måste hon åka in till sjukhuset. Efter flera veckor av väntan då ingenting hände, beslöt sig läkarna för att amputera båda benen, ett drastiskt steg. Mormor var då ganska dålig men man trodde att hennes allmäntillstånd skulle kunna förbättras genom operationen. Så blev det också. Från att ha varit knappt kontaktbar, piggnade hon till ordentligt och fick komma hem igen till Ensta efter en tids konvalescens. Nu blev hon sittande i rullstol. Det gick bra uppe i lägenheten men att få henne upp och nerför trappan var svårare. Av Hjälpmedelscentralen fick vi en speciell stol att bära henne i. Trappan var brant och bestod av sjutton trappsteg. Sålunda var hela "bärningsprocessen" ett drygt arbete. Som tur var behövde den inte utföras varje dag. Trots avsaknaden av sina ben var mormor glad över att få vara hemma igen. Morfar var också glad. Nu hade han ju sin gumma att pyssla om igen. Dessutom fanns ju jag som kunde hjälpa till. Jag fortsatte att arbeta på hemtjänsten. Tre dagar i veckan skötte jag om distributionen av djupfryst mat till pensionärer över hela Täby. Jag började arbetsdagen i fritidslokalen Höstfibblan där matpaketen förvarades i två frysboxar. Sedan körde jag iväg med min matnyttiga last. Folk var i allmänhet glada när jag kom. Vintertid kunde det dock hända att jag drabbades av "Stenmarkseffekten". När Ingemar åkte slalom i TV, stod tanterna i dörren med pengarna i nypan och stängde kvickt efter sig när affären var avklarad. Även de som man inte trodde var sportintresserade, gjorde det. Andra saker kunde också inträffa. En sjukpensionär som alltid brukade vara glad och pratsam, blev vid ett tillfälle märkbart kortfattad, det lät som om han ville bli av med mig så fort som möjligt. Vid nästa leverans kom förklaringen: "Du vet, jag hade en brud därinne i sovrummet", sa han nästan förläget. "Du förstår, va?". Klart att man förstod killar emellan. Tyvärr blev nog förhållandet inte så långvarigt. Både mannen och hans moatjé var rätt glada i flaskan så jag antar att kärleken till sist drunknade i en kvarter Explorer. Matdistributionen sköttes om på förmiddagarna, efter lunch var jag ute som hemsamarit. Tisdagar och torsdagar jobbade jag inne på kontoret med allehanda uppgifter. Jag började känna att det här var ett yrke för mig, kanske var det någonting att satsa på. Lärare hade jag ju aldrig tänkt bli, som psykolog skulle jag ha varit helt misslyckad och att satsa på författarskap verkade lite osäkert. För att klara det måste man ju ha någonting att skriva om, djupa livsupplevelser till exempel och de var inte så många ännu. Nej, äldreomsorgen verkade intressant. Rätt man på rätt plats hette det ju och för mig var saken klar. Jag var ett spirande ämne till att bli äldrevårdsexpert. Jag hade ju varit gammal i hela mitt liv - lillgammal.

93

En leende Vladimir Lenin hälsar oss välkomna till Socialistiska rådsrepublikernas union eller med ett annat namn Sovjetunionen. Året är 1975 och platsen Moskva. Jag och Ulf Stigstedt har rest dit med bil, en föga imponerande Renault 4L som dock snällt har rullat fram på finska och ryska landsvägar och nu tar igen sig lite på baksidan av Leninskylten. Det har varit en lång resa, först med Viking Line till Åbo, därefter i vår "Laban" fram till ryska gränsen som passerades efter vissa procedurer. Första övernattningen skedde i Novgorod, sedan rakt fram till Moskva och campingen. I den sovjetiska huvudstaden försökte vi se de flesta sevärdheter som Kreml, Bolsjojteatern (utsidan), Röda Torget, Leninmausoleet, varuhuset GUM samt tunnelbanan i all sin prakt. Läste någonstans att det fanns en hemlig t-banestation mitt under Kreml som Stalin låtit bygga, den fick vi inte se. Kanske existerar den inte ens. Inne i Kreml fick man inte fotografera. En kvinnlig vakt var övertygad om att jag hade gjort det (vilket jag inte hade) och hötte med näven. Hon var helt ute och cyklade, jag hade inte ens tagit fram kameran. Antagligen jobbade hon i förebyggande syfte. Genom att skrämma upp besökarna skulle de inte ens våga tänka på att fotografera. Jag hade för övrigt en ganska enkel kamera med mig. Det var en Agfa Optima för 11o film, ett numera utdött format. Pentax gjorde faktiskt en systemkamera för 110 film. Det är en sådan som Ole visar för Stig-Helmer precis när de kommit upp på hotellrummet i "Sällskapsresan". I valutabutikerna fanns fina ryska småbildskameror att köpa för utländska pengar. Men det var inget jag funderade på att göra. Det var bättre att vänta tills vi var hemma igen. Fram till mausoleet ringlade en lång kö av besökare. Även där var det fotoförbud. Lenin såg på något sätt konstgjord ut där han låg i sin glaskista, han verkade vara gjord av vax. Stalin hade också legat där men han var flyttad. Maten är värd en särskild kommentar. Varje turistrestaurang erbjöd långa matsedlar fyllda av läckerheter men nästan inga av dessa fanns i praktiken. Det blev mest "njet, njet" när man frågade. Det som oftast serverades var en köttbit med någon form av tilltugg, anrättningarna var inte särskilt upphetsande. Men hade vi egentligen någon rätt att klaga? Vilka var vi som kom där och gnällde? Vi var bortskämda typer från väst som definitivt inte deltagit i det Stora Fosterländska Kriget. Säkert gjorde kockarna sitt bästa under de förutsättningar som gavs. Det gick inte att trolla med knäna. På hemvägen övernattade vi i Kalinin, en stad som nu har bytt namn till Tver. Det var inte svårt att hitta i CCCP. Man fick bara köra en enda väg, inga avvikelser tilläts. Längs vägen fanns små polisstationer där trafiken övervakades. Man kände att man var kontrollerad. I och för sig var det nog lätt att få fokus på oss eftersom ytterst få Renault 4L bilar, rullade fram på den ryska landsbygden. I Leningrad gick vi på cirkus. Vi besökte också Peter den Stores sommarresidens som låg några mil utanför staden. Där anmärkte en polis på hur vi hade parkerat bilen. Man fick inte köra in med nosen först i p-rutan, man var tvungen att backa. Varför det var bättre fick vi aldrig veta. I och för sig frågade vi inte heller. Det gjorde man inte i Sovjet, man löd bara order. Framme vid gränsen blev våra tillhörigheter åter kontrollerade. Speciellt vår återstående reskassa blev det. Rimligtvis borde man ju ha en mindre summa med sig ut ur landet än man hade med sig in. Mellanskillnaden måste verifieras genom kvitton. Det var förstås svartväxling och annat valutafiffel som tullarna ville åt. Vi blev placerade på båda sidor om en stadig kille i skärmmössa som på ett irriterande långsamt sätt gick igenom våra nödtorftigt utslätade kvitton samtidigt som han gjorde matematiska beräkningar på en kulram. Lyckligtvis verkade allt stämma och vi fick köra in i Finland. Med i bagaget hade vi varsin Leninbyst. Jag har fortfarande min kvar, den står uppe på bokhyllan och tittar ner på mig när jag skriver detta. Jag har ingenting sagt om hur ryssarna var. De var som folk är mest. Vanliga människor som vi träffade var vänliga och trevliga, andra som arbetade på olika serviceinrättningar var nästan komiska i sin likgiltighet. Att kunden har rätt var ingen slogan som slagit i CCCP. Enligt ryssar i Sverige som jag pratat med, har den fortfarande inte gjort det. Resan var hur som helst en stor upplevelse, den var någonting som vi har kunnat leva högt på de senaste 37 åren. Inte många har åkt bil till Moskva, ännu färre har återvänt med flaggan i topp. Det är nog bara vi som gjort det.

fredag 20 april 2012

92

Mormor och morfar blev äldre. Det var naturligt, det var livets gång. 1974 var mormor 82 år och morfar 80. Han hade jobbat till han var 73, nu tog han det lugnare. Kroppen var det inget fel på. Fortfarande kunde han få upp foten i diskhon utan problem. Han tyckte om att vara ute och hugga ved. Han släpade även hem ved från skogen, större grenar, ibland hela stockar som han sågade upp och sedan klöv i mindre bitar. Huvudet var det heller inget fel på. Han läste tidningar av olika slag och skrev i sina dagböcker. Matlagningen var det mestadels han som skötte nu. Mormor hade blivit orörlig, hon orkade inte så mycket. Jag började som hemsamarit i Täby. Nu finns inte den yrkesbenämningen längre. Jag tror att man säger vårdbiträde i öppen vård eller något liknande. Det var roligt att gå hem till pensionärer och hjälpa dem med det som behövdes. I de flesta fall var det städning som gällde. Den personliga vården hade mycket liten omfattning. Den första jag gick till hette Margareta Jonsson och bodde på Ättehagsvägen i Gribbylund. Hon hade en hund som hette Reppi. Hennes stuga var gammal och sliten. Detsamma gällde hennes städutrustning. Dammsugaren hade nog varit bra trettio år tidigare, nu var den helt klart trött. Man märkte inte att den sög överhuvudtaget. Men Margareta var inte så kinkig. Hon tyckte att det räckte om man sopade upp lite grann. Dessvärre var sopborsten också ett museiföremål. Följaktligen var det ingen lätt uppgift att få stugan att glänsa. Pensionärerna jag gick till bodde över hela Täby. Ibland var jag i Täby kyrkby. Då kunde telefonen ringa och jag fick order att bege mig till Näsby Park i andra ändan av kommunen. "Du har ju cykel så det går väl bra?", sa min chef hemvårdsassistenten Elva Eriksson. Visst gick det bra. Man var ung, frisk och stark och snart lärde man sig alla genvägar där en cykel kunde rulla. Väldigt få, knappt någon, av de jag besökte, hade en negativ inställning till att det var en manlig hemsamarit som kom hem till dem. Man tackade och tog emot och för de flesta var nog kaffestunden efteråt viktigare än själva arbetet. Det fanns mycket ensamhet ute i stugorna. Och i lägenheterna med för den delen. Några försökte förstås sätta upp en strong attityd och några försökte bibehålla samhällets klasskillnader genom att servera mig kaffe ute i köket medan de själva satt i finrummet och doppade. Nej, doppade gjorde de naturligtvis inte. Det gör inte människor med adelsklingande namn. De som agerade på detta vis, var mestadels boende på Eskadervägen i Näsby Park dit många som sålt sina dyra villor i Djursholm flyttat. Men jag hade ändå svårt att känna någon irritation över denna i och för sig, nedlåtande behandling. Sorg och ensamhet drabbar alla lika oavsett hur mycket som finns i portmonnän. Hela sommaren 1974 arbetade jag på hemtjänsten, både ute på fältet och inne på kontoret där jag vikarierade för en av kanslisterna. Min viktigaste syssla där var att skriva fakturor till alla som bodde på Allégården och det lilla ålderdomshemmet i Täby kyrkby. Vissa namn minns jag fortfarande. En annan arbetsuppgift var att dela ut pensionerna till de som hade svårt att sköta pengar. De flesta av dessa tillhörde lag A. Det gällde att inte ge ut allt på en gång utan att pytsa ut pensionen i lämpliga delar så att inte allt gick till flytande föda. Gubbarna var för det mesta på gott humör när de kom upp till kommunalhuset och knackade på. En tredje uppgift bestod i att administrera resorna med kommunens blå färdtjänstbuss. Chauffören hette Göte, han var norrländskt fåordig. Mot hösten gick kontorsvikariatet ut men jag fortsatte som hemsamarit. Att plugga hade jag ingen tanke på. Nu ville jag bara jobba och tjäna pengar, helst grova pengar, men det kunde det ju inte bli tal om när man hade sin yrkesutövning inom äldreomsorgen.


91

En kort sträcka är kvar, den känns som en sista långsida, en spurt. Publiken hejar men benen bär inte längre, de vill stanna helt. Själv vill jag helst slänga mig ner på gräsmattan och titta upp mot himlen där molntussar seglar förbi. Funktionärerna kommer springande. De frågar om jag vill bryta loppet. "I helvete heller", fräser jag, "här bryts ingenting". "Okej", svarar de, "fortsätt då". Kanske kommer jag att ta mig i mål. Inte kanske, jag måste helt enkelt göra det. Det finns inget annat alternativ. Efter militärtjänsten började jag plugga på universitetet, först engelska, därefter svenska. Det var självklara val eftersom jag var mest intresserad av de ämnena. Några andra skäl fanns inte. När folk frågade svamlade jag alltid ihop en historia om att jag hade tänkt bli lärare i just dessa ämnen men det hade jag aldrig tänkt. Kanske lät det mer legitimt, mer framtidsbetonat, att nämna läraryrket istället för att säga som det var, nämligen att jag läste bara för att det var roligt. Jag fick ihop 35 poäng i engelska och 80 i svenska. D-kursen i svenska var mest intressant. Då fick man skriva en större uppsats som tog nästan hela terminen. Jag valde Ivar Lo-Johansson och "Striden om idrotten". Ivar Lo gav 1931 ut sin stridsskrift "Jag tvivlar på idrotten", där han hävdar att idrotten hela tiden vinner fördelar framför kulturen. Att idrotta anses sunt för kropp och själ, att läsa en bok blir mer suspekt. Idrottsrörelsen med Torsten Tegnér i spetsen, kände sig förstås påhoppad och gick till motangrepp. Debatterna blev många och slagväxlingen hård. Jag trivdes med forskararbetet om man nu kan kalla det så. Det här var ju 1972 och således före internets tid. Att få fram uppgifter var lite krångligare än nu. Man fick själv bege sig Kungliga Biblioteket eller Stockholms Stadsbibliotek, för att leta bland tidningsartiklar och slå i böcker. Det gjorde jag gärna. Jag kunde sitta där hela dagarna utan problem. Ibland var vi tvungna att komma till universitetet för vissa redovisningar men det var inte särskilt ofta. Fortfarande är jag mycket nöjd med min uppsats. Den blev godkänd som nummer 1 i raden av liknande uppsatser. Andra ämnen som jag studerade var filmvetenskap och psykologi. Jag hade fått för mig att jag ville bli psykolog men det var ett misstag. På våren 1974 kunde jag bara konstatera att psykologvärlden fick klara sig utan mig. Istället började jag arbeta på hemtjänsten i Täby kommun. Så där ja, nu är jag faktiskt några steg närmare mållinjen. De håller visst på att spänna upp snöret så det är väl bäst att skynda på.

torsdag 19 april 2012

90

Kul på luckan en februarikväll 1969. Kortlapparna saknas visserligen men det verkar vara kaffe som dricks och tårta som äts. Kanske är det någon av grabbarna på bilden som fyller år och därför bjuder generöst. Vi ryckte in i början av november 1968. Platsen var stora kasernen på Frösundavik i Solna, där Svea Ingenjörregemente höll till. Merparten av rekryterna kom från Stockholmsområdet samt från Värmland. Några andra landskap som Västmanland och Dalarna var också representerade. Ingen kände varandra, vi var helt nollställda. Egentligen skulle jag ha hamnat i Boden men en kamrats pappa som var officer, lyckades ordna så att jag istället kom till Ing 1. Det var jag mycket tacksam för. Norrlandshelvetet hade man ju hört talas om, det var inget som lockade. Första veckan handlade mest om information men blev även en orgie i god mat. Det var tydligt att man försökte bota eventuell hemlängtan med delikatesser i dubbla portioner. Att lära känna de andra killarna var inte svårt. Vi satt ju på något sätt i samma båt. Att försöka ta sig ur den var inte så lätt. Några blev i och för sig bortsållade redan under de första veckorna, de klarade inte av det militära tänkandet och fick åka hem igen. Efterlängtat för vissa, för andra lite mer snopet. Våra befäl visade sig vara inte alltför skräckinjagande, de flesta till och med ganska hyggliga. Överfurir Lind hade mest hand om oss i början. Han var Göteborgare och höll förstås på Frölunda i ishockey. Att de skulle vinna SM var det inget snack om, inte enligt Lind i alla fall. Nu gjorde de inte det, det var Leksand som vann. Jag minns faktiskt inte hur Lind kommenterade detta faktum. Andra befäl var kompanichefen Bylund samt plutonchefen fanjunkare Bernhorn. Det namnet hade en viss klang, det lät som ett gammalt krigarnamn. Och Bernhorn hade också luktat krutrök, såväl i Korea som i Kongo (han hade då varit i FN-tjänst). Men fanjunkaren var på det hela taget en bussig prick som höll oss om ryggen när det blåste snålt. Han var noga med att vi skulle komma till honom och prata om vi kände oss krassliga eller hade andra problem. På nyårsafton gick vi högvakt på Drottningholms slott. Det var bitande kallt och vi var insvepta i stora svarta pälsar. På kvällen kom kronprinsen, nuvarande kungen, insvepande på slottsgården i sin P1800. Han försvann snabbt in på slottet. Dagen därpå gick Gustav VI Adolf förbi vår vaktkur med två hundar och en dam i sällskap, han höjde handen till hälsning när han passerade. Det kändes som en sympatisk gest. Hela den återstående vintern blev svinkall. Vi tillbringade mycket tid på lastbilsflaken på väg till och från Järvafältet där vi hade vårt övningsområde. En dag i början av april sa någon: "Märker ni att det inte är kallt längre?" Det hade han rätt i, våren var i antågande. Det vi lärde oss under utbildningen var dels den vanliga vapentjänsten med kpist, AK-4, ksp och grg, dels själva ingenjörstjänsten där vi byggde broar och färjor. En av broarna hette krigsbro 4. Att få ihop den var som att bygga med ett jättelikt Meccano. Man bar balkar och ramar till lämplig plats och satte sedan ihop dessa med bultar. Brodelarna var tunga och otympliga, det gällde att balansera dem rätt. Under sommaren 1969 var vi ute i olika delar av Sverige. Vi byggde en permanent bro åt en godsägare i Jönåkerstrakten. Senare for vi ner till Skövde där vi höll på med olika övningar. Skövde minns jag speciellt väl därför att jag tappade en tand just där. Det var själva emaljfodralet som plötsligt gled av pulpan när jag åt en hård smörgås. Det blev ett besök hos militärtandläkaren på T3 som borrade upp och fyllde igen provisoriskt. När vi kom tillbaka till Solna gjorde vår tandläkare en ny tand åt mig. Han sa att den skulle hålla högst ett år, sedan fick jag gå till min ordinarie tanddoktor för vidare behandling. Det underliga är att denna tand fortfarande efter mer än fyrtio år är helt intakt. Den har inte visat några tecken på att ha hamnat i upplösningstillstånd. När jag för några år sedan frågade på Folktandvården, sa de att min konstgjorda tand nog skulle hålla livet ut. Vi muckade den 5 september 1969. Det var skönt på ett sätt men också lite tråkigt eftersom man nog inte skulle träffa lumparkompisarna igen, möjligen på en repmånad men knappast annars. Vi hade blivit bra sammansvetsade under våra tio månader i kronans kläder. Nu var vi civila igen: "Tack ska du ha för den här tiden" ... "Ha det så bra" ... "Vi ses", men de flesta av oss gjorde inte det. Vi hade haft det militära gemensamt men knappast något annat. Killarna på kortet är på vänster sida uppifrån och ner: Auger, Hansson, Roth och Endre. På höger sida sitter Henriksson och Sannervik. Jag skriver bara efternamnen för det var de enda namn man använde i det militära, troligen är det fortfarande så. Auger och jag höll kontakten några år. Vi gjorde till och med ett par resor tillsammans. En gick till London, en annan till Amsterdam. Sedan sa vi också: "Vi ses" men tyvärr blev det inte så.

onsdag 18 april 2012

89

Den 18 maj 1968 var det färdigkämpat med pluggandet. Nu kunde alla historiska årtal, alla kemiska formler och alla biologiska mysterier, dra något gammalt över sig. De fick flaxa iväg bäst de ville, ingen brydde sig längre. Vi kom till skolan på förmiddagen och fick gå till respektive lektionssalar där censorerna väntade. Dessa stränga herrar (för det var bara sådana), hade som mål att få oss kuggade medan vårt mål var att dra dem vid näsan genom att prestera godkända resultat. I praktiken blev det inte så farligt. Herrarna var inte särskilt stränga för vad skulle ha hänt om vi blivit underkända? Det här var ju sista gången som en studentexamen genomfördes på traditionellt sätt i Sverige. Ingen vågade riskera att få icke-godkända elever, det skulle mest ha skapat problem. Dessutom var vi väl förberedda av våra lärare. Matematikläraren Bo Wirhed, tillika f.d. landslagsman i gymnastik, hade gnuggat oss ordentligt i flera veckor. Vi visste vad som skulle komma upp i de olika ämneskategorierna och hela föreställningen avlöpte också utan intermezzon. Jag minns faktiskt inte vilka andra ämnen jag kom upp i men det var inga av mina favoriter. Kan ha varit biologi, kan ha varit något annat. På eftermiddagen samlades släkt och vänner till de nybakade studenterna på Tibbleskolans skolgård. Det var dags för "utruset" och sedan hemgång för gott. Några studenter blev hämtade på spektakulära sätt. Anders Gavlevik som senare grundade Hem-Glass, var värst. Han fick sätta sig i en helikopter som elegant lyfte mot skyn. Själva åkte vi hem till Ensta i mammas och Alfs BMW 2000, det var inte heller så illa. Med vid skolan fanns också morfar och mina kusiner Birgitta och Lena. Hur fick vi plats i bilen? Hemma väntade fler släktingar. Det var en stor dag eftersom jag var den förste i familjen som tog studenten. Senare skulle förstås mina kusiner göra det. Nu var jag fri från skolan, jag kunde göra vad jag ville under sommaren och tidiga hösten. I november skulle jag in i det militära. Fram tills dess kunde jag ju exempelvis ta körkort. Ja, varför inte? Så fick det bli.

88

I gymnasiet väcktes ett musikintresse hos många. Mycket hände inom musiken. De engelska grupperna med Beatles och Rolling Stones i frontlinjen, stod fortfarande högt i kurs och från USA kom nya spännande grupper som Doors och Jefferson Airplane. Flower power stilen från San Francisco blommade ut sommaren 1967. Det talades om "sinnesutvidgande" musik, man fick en annorlunda bild av verkligheten om man lyssnade till dessa toner. Nya visioner uppstod och själen fick sig en ordentlig omgång. "Trip" och "exploration of the mind" blev modeord för dagen. Inte vet jag om någon av mina klasskamrater såg syner när de satt vid skivspelaren men låtarna var ju bra. Fortfarande tycker jag att till exempel "White rabbit" med Airplane och "Break on through" med Doors har ett lyft som mycket av dagens strömlinjeformade musik saknar helt. Folkrock var en annan genre som började bli populär vid den här tiden. Förgrundsgestalt var förstås Bob Dylan. I början var han en kultfigur med enbart gitarr och munspel, sen kopplade han in sig på elnätet och slog an elektriska ackord. "Judas!" ropade publiken. De ville enbart ha folksångaren Dylan, inte rocksångaren. Men många gillade också hans nya stil. "Highway 61 revisited" blev en populär skiva med sina poetiska texter och tungt komp. Sista låten "Desolation Row", var 11 minuter lång, bara en sån sak. Inte förstod man så mycket vad han sjöng om, därtill var de engelska kunskaperna för begränsade, men herregud, det lät ju bra. Även omslaget fascinerade. Man ville gärna ge vad som helst för en t-shirt med texten "Triumph Motorcycles" och en sån där blåskimrande sidenskjorta som Dylan bar på bilden. Helt klar var han en tuff snubbe som utmanade med sitt sätt att vara. Jag och min kompis Thomas (vi gick inte i samma klass), var också mycket förtjusta i Phil Ochs, en artist som inte stack under stol med att han var protestsångare. Det epitetet ville inte Dylan höra talas om. Sångare och låtskrivare möjligen men ingenting annat, "go fuck yourself asshole". Ochs tystnade i mitten av 1970-talet. Droger och en tragisk olyckshändelse som skadade hans stämband, gjorde att han tog sitt liv 1976. Dylan spelar dock fortfarande. Hösten 2011 såg jag honom på Globen. Den notoriske surkarten var på ovanligt gott humör, han tog till och med några danssteg. The Beatles "Sergeant Pepper" var en skiva som många väntade på. Min klasskamrat Ulf gjorde det så intensivt att han till och med hade den på rullband innan den ens hunnit släppas i Sverige. Hur det gick till vet jag inte. Många av de skivor som gavs ut under 1960-talets senare hälft, hamnar påfallande ofta på listor över världens bästa album. Dylan brukar ha flera stycken med liksom Beatles och Rolling Stones. Det måste ha varit någonting extraordinärt med musiken som skapades då. Den var kreativ och "exciting" som det ju heter på svenska. Och sinnesutvidgande förstås, glöm inte bort det. Slutligen måste Frank Zappa nämnas. Nu är det gjort.

tisdag 17 april 2012

87

Om det var svårt att kliva över från mellan till högstadiet, var resan om möjligt ännu värre när den gick vidare till gymnasiet. Nu fanns bara minimala rester kvar av den gamla klassen, de flesta var okända för varandra. Ett undantag fanns: jag och Inger Hallgren hade när vi tog studenten 1968 gått i samma klass ända från ettan. Tolv år tillsammans. Men hur många ord hade vi växlat under de åren? Inte många. När vi 1991 träffades på en reunion, pratade vi nog mer då än vi någonsin gjort tidigare. Första ring gick vi i Näsbydalsskolan eftersom Tibbleskolan ännu inte var färdigbyggd. Vi gymnasister hade en egen korridor. Jag minns inte så mycket av första årskursen. Vår klassföreståndare hette Gunilla Marell. Hon var också lärare i franska, ett språk som jag hade stora svårigheter med. Det föll sig inte naturligt för mig. Något som jag dock lärde mig var: "Thomas, fermez la Porte". Jag satt nämligen bredvid dörren och att stänga den blev min uppgift. Två killar som jag lärde känna i ettan var Lars Paaso och Björn Vistisen. Paaso var ett allgeni som behärskade de flesta ämnen. Björn var musikintresserad, han sjöng och spelade gitarr. Bob Dylan var hans favorit. Flera år efter studenten träffade jag Björn i en skivaffär på Drottninggatan där han arbetade. Han visade mig några piratskivor med Dylan, en av dem hette "Daddy Rolling Stone". Skivorna såldes "under disk" och självklart köpte jag några olika. Björn började cirka tio år senare studera till läkare vilket jag antar att han nu arbetar som. Paaso avled tyvärr i början av 1990-talet. I andra ring tillkom ett antal elever, speciellt på den manliga sidan. Vi hade nu flyttat över till Tibble. Eftersom vi tillhörde de sista som skulle ta den riktiga studenten, kändes det lite speciellt. Mina bästa ämnen var svenska och engelska, de naturvetenskapliga ämnena var mina sämsta. Särskilt svårt hade jag med matematiken. Jag kunde aldrig tänka i matematiska banor, då fick jag svindel och mådde illa. Jag lyckades ändå tillgodogöra mig så pass mycket att jag fick godkänt, sedan var det stopp. I tredje ring var det dags att köra hårt. Det var nu det gällde, vinna eller försvinna. Men så farligt var det inte. Vi fick i god tid veta vilka frågeställningar som skulle tas upp inför censorerna. Själv kom jag upp i matematik, mitt hatämne nummer ett. Dock gick det bra på grund av vår lärares intensiva förberedelser. Jag lyckades förklara och bevisa ett matematiskt problem på svarta tavlan, vad jag egentligen gjorde hade jag ingen större aning om men censorn var nöjd. Det hade förstås sett illa ut om någon kuggats sista gången studentexamen genomfördes. Av klasskamraterna har jag några gånger träffat Tomas Lisinski, han är nu journalist på DN. Håkan Almqvist stötte jag ihop med i Ludvika 1993, han bodde där och arbetade på kommunen (gör det kanske fortfarande). Resten har jag inte sett röken av och inte dem av mig heller. Många är förstås utspridda över Sverige och chansen att man ska springa på varandra, torde vara minimal. När skolan tog slut, upplöstes också den "familjebildning" som hette AIIIa, allmän linje social gren. Men vi minns den förstås. För vissa framstår den i ett ljust skimmer, för andra är den mer som en gråvädersdag. Själv tycker jag att sanningen ligger någonstans mitt emellan precis som sanningar ofta gör.

86

Runt 1966 fick mormor besvär med synen. Efter en undersökning konstaterades gråstarr. Idag är det, vad jag förstår, en relativt enkel operation där patienten får åka hem samma dag. För snart femtio år sedan var det lite besvärligare. Hon åkte in på Karolinska en måndag och fick stanna en hel vecka. Det var förstås ovant för mormor som aldrig legat på sjukhus i hela sitt liv. Morfar hade gjort det på 1930-talet när han låg på Mörby lasarett i sex veckor för att bota sitt magsår. Det gjorde läkarna bra för han led aldrig mer av den åkomman. Mormor var annars friskheten själv. Hon tillhörde de här kvinnorna som man hörde talas om förr, de som arbetade ute på åkern, gick in och födde barn och sedan återvände till arbetet efter en halvtimme. Undrar om de någonsin existerat? Mormor var stor, frodig och rödblommig. Detta behöver ju inte alltid vara tecken på hälsa men var så i mormors fall. Kalles fru Ingrid följde med henne in till sjukhuset och stannade kvar tills hon funnit sig tillrätta. Allt gick bra. Vi ringde några gånger och jag tror till och med att vi var in och hälsade på vid ett tillfälle. Veckan gick fort. Morfar och jag klarade oss bra. Jag gick i andra årskursen på gymnasiet och morfar arbetade fortfarande. På kvällarna lagade vi mat och tittade på TV men det var förstås ensamt efter mormor, man var så van att hon skulle finnas där. En gråstarrsoperation på den tiden gick till så att linsen i ögat avlägsnades och ersattes av ett par specialslipade glasögon. Nu gör man inte så, det finns mer förfinade metoder. I mormors fall fungerade dock tekniken utmärkt och i taxin på väg hem gladdes hon över att åter kunna läsa på skyltar. På bilden ovan ser man hennes glasögon även om de tjocka glasen inte framgår så tydligt. Hon fick stränga order att ta det lugnt i några veckor, inga lyft eller annat som möjligen kunde påverka de nyopererade ögonen. På våren året därpå slutade morfar arbeta, han var då 73 år. Mormor var två år äldre. I ytterligare tio år fick mormor glädjas åt sina "nya" ögon. Sen behövde hon inga glasögon mer, då hade hon sett allt.

måndag 16 april 2012

85

1967 åkte vi till Värmland på semester. Mamma och Alf hade läst en annons om en stuga för uthyrning i Hån, strax väster om Töcksfors, nära norska gränsen. Stuguthyraren hette Yngve och drev en liten livsmedelsaffär i samhället. Det här var på den tiden som det fortfarande var lönsamt att driva små affärer. Jag har inga direkta minnen av denne Yngve men stugan var trivsam där den låg lite för sig själv. Jag hade aldrig varit i Värmland tidigare. Resan gick via Västerås, Köping, Arboga, Örebro, Karlstad och sedan ända bort till Årjäng som man ju hört talas om eftersom Thore Skogman bodde där (möjligen gjorde han det bara sommartid). Töcksfors och Hån låg ytterligare fyra-fem mil bort. När vi installerat oss i stugan började vi undersöka grannskapet lite närmare. Det fanns en fin sjö i närheten men för att ta sig dit måste man passera en liten gård. I den bodde Albert och Ingeborg Eriksson. Snabbt blev vi bekanta med dem. Albert var urtypen för den glade, historieberättande värmlänningen. Ingeborg var kanske lite mer på sin vakt i början men så småningom tinade även hon upp. Det gick hur bra som helst att få gå över deras gårdstun ner till sjön. Jag kunde bada och Alf fick låna Alberts båt för sina fisketurer. Albert hade på grund av en viss orörlighet slutat med dylika eskapader. Men han berättade gärna om ungdomens tvekamper med gäddor och abborrar, kanske bredde han på en smula inför "Stockholmarna". Ibland tog han fram dragspelet och klämde fram en glad trudelutt. Den lilla gården var Alberts barndomshem, han hade bott där i hela sitt liv. Ingeborg hade flyttat dit när det blev den tiden. De gifte sig men några barn blev det inte. Albert var en sådan person som många kände. Även på den norska sidan var han bekant. Vi skjutsade paret flera gånger till Solvagnens Livs som låg ett stycke bortom gränsen. Det var "Hej Albert" och "Hur står det till Albert?" och "Roligt att träffas, Albert", från var och varannan människa. Albert var mäkta stolt över sina norska kontakter. Han hade fått ett diplom från Sågverksföreningen i Halden, åt vilken han arbetat i många år. Det hängde bakom glas och ram på väggen. Det blev en väldigt trevlig vecka tillsammans med herr och fru Eriksson. Tyvärr rann den alltför fort iväg. Vi lovade dock att komma tillbaka nästa sommar och det gjorde vi också, liksom sommaren därpå och ytterligare några till. Vi bodde de gångerna hemma hos Albert och Ingeborg. De hade flera rum på övervåningen som inte användes. Själva höll de bara till där nere. Sista gången vi var där hade Albert grånat ordentligt. Han hade fått en stroke och kunde bara förflytta sig med svårigheter. Även Ingeborg var åldrad. Albert dog efter en tid och Ingeborg flyttade ner till äldreboendet i Töcksfors. Hon var mest oroad för sina höns, jag vet inte hur det gick med dem. Troligen togs de hand om av en granne. 2007 återkom jag och min dotter till byn Gråbol där det såg ut precis som fyrtio år tidigare. Vi körde förbi huset och såg även Yngves stuga nere på gärdet. Ingenting hade förändrats till det yttre men människorna var förstås borta. Albert och Ingeborg var det liksom deras närmaste grannar Olle och Linnea. Nu bodde andra i deras hus. Vi fortsatte en bit på den lilla grusvägen men vände sedan och körde tillbaka längs med nedre Hurren som sjön hette. Vad som dolde sig under dess spegelblanka yta kunde nog bara en historieberättare som Albert locka fram.

84

Efter sexan flyttade vi ner till den alldeles nybyggda Näsbydalsskolan. Den var så ny att den inte ens var helt färdigbyggd. För att ha hemkunskap och metallslöjd, var vi tvungna att under höstterminen 1962, bege oss till Näsby-Parksskolan. Det var ett stort steg att börja högstadiet. Den gamla klassen var visserligen till stora delar intakt men nya elever från andra delar av kommunen, till exempel Viggbyholm, tillkom. Nu fick vi också ämneslärare samt en klassföreståndare. Vår hette Ulla-Britt Gulliksson. Hon kom med från Näsby skola. Antagligen hade hon studerat och fått behörighet som högstadielärare. Många saknade nog vår gamla skola som var trivsam och invand. Jag gjorde det i alla fall. Den nya undervisningen kändes rörig med springet mellan olika klassrum, ingenstans var man hemma. Nya ämnen dök upp på schemat: kemi, fysik och tyska. Ein, zwei, drei ... det var ju inte så svårt. Värre blev det när grammatikens mysterier skulle penetreras. Vår lärare i tyska hette Dage Ljungman. Han var själv mycket duktig i språket som sådant. Efter att ha bott i Tyskland under många år, talade han det som en infödd. Däremot var hans förmåga att lära ut helt klart begränsad. Han var sparsam med att berätta varför vissa saker hette som de gjorde. För honom var det ju självklart men inte för oss. Annars var han en trevlig människa som hade mycket att förmedla. Han bodde på en gård uppe i Roslagen, varje dag åkte han med tåget från Rimbo och steg av vid Ensta hållplats. Andra lärare man minns var Lennart Granstrand i matematik och Lennart Haglund i religion (som nog då hette kristendomskunskap). Rektorn hette Ingvar Anzén. Han hade en oerhörd pondus, ingen vågade mopsa upp sig mot honom. Han behövde bara titta på busarna så dröp de av, tillintetgjorda. Annars var han snäll och vänlig, inte alls någon Caligulatyp. Så är det väl med de bästa lärarna. De har en slags inneboende styrka som det inte går att sätta fingret på. I åttan fick vi Rolf Wiklund som klassföreståndare. Vi hade honom också i tyska och engelska, kanske även i svenska. Till skillnad från vår vän i sjuan, var Rolf W en strong pedagog som verkligen kunde lära ut. Det var skönt att inte behöva sitta och gissa på tysklektionerna, nu fick man allting förklarat. Jag kan ändå inte säga att tyskan var mitt favoritämne, jag föredrog engelskan. Mycket hade det nog med mitt musikintresse att göra. Jag läste engelska musiktidningar och lyssnade på engelska band, då kom språket mer naturligt. I sexan hade jag haft fina betyg, i sjuan sjönk de betydligt. Mycket berodde det nog på själva omställningen från mellanstadium till högstadium. Först i gymnasiet började det gå bra igen och mitt studentbetyg ser faktiskt hyfsat ut. Mer om det en annan gång. Det finns mycket mer att redovisa emellan.

83

Fördelen med att bo vid Ensta i jämförelse med Tibble, var att man kunde åka buss till skolan. Normal brukade jag cykla men vid dåligt väder var det skönt att kunna kliva upp på 606:an och låta sig fraktas ner till Roslags-Näsby station. Resan tog en stund eftersom den gick via Ella Gård, ett nybyggt villaområde som i folkmun gick under beteckningen "Negerbyn". Sånt får man naturligtvis inte säga idag och ingen gör det heller. Ella Gård har med tiden blivit ett mycket populärt och trivsamt område där huspriserna börjar närma sig fyra miljoner, i vissa fall har de klivit över det strecket. Sångaren Robert Broberg bodde här ett tag liksom den excentriske kompositören Claude Loyola Allgén som man kunde se cykla omkring på vägarna iförd sin prästmundering. Han hade verkligen studerat till präst inom katolska kyrkan men aldrig blivit prästvigd. Hans verk anses vara svårspelade. Efter svängen runt Ella Gård tog bussen åt höger ut på Stockholmsvägen. Där låg den lilla klädaffären Fyndet som drevs av en man och en kvinna från Västergötland. Mot slutet av 1960-talet började de specialisera sig på blåjeans och hade ett stort sortiment. Innan 606:an kom fram till stationen passerades tre industrier: Stållinjefabriken, Ekhagens Reklam samt Hallbergs skruvfabrik. Hallberg hette Hugo i förnamn och styrde sin fabrik från Amerika sades det. Innanför de smutsiga fönstren stod maskinerna på rad. En av kamraterna som åkte med i bussen, Anders Holm, började efter skolan arbeta på Ekhagens reklam. Det var bra där sa han, bland annat serverades goda luncher och till efterrätt gick det att få en tårtbit. Anders dog för mer än 15 år sedan. Han ligger begravd tillsammans med sina föräldrar, Bertil och Signe, på Täby nya kyrkogård. Jag fick syn på gravstenen av en slump härom året när jag tog en promenad på kyrkogården. Ingen av de tre fabrikerna finns kvar i sitt ursprungsskick. Skruvfabriken har t.ex. blivit ombyggd till förrådshotell. Så stannade bussen vid stationen och vi klev ur. Om det var en kall vinterdag kunde det hända att det blixtrade och sprakade från lokens kontaktdon. Vi gick över järnvägen och sedan var det bara fem minuters promenad upp till skolan. Där väntade vår fröken med all världens kunskap mellan sina fingertoppar. Hon knäppte med fingrarna och kunskapen hoppade raskt in i våra huvuden. Där sitter den fortfarande stenhårt fast.

söndag 15 april 2012

82

Mormor hade en kusin som hette Märta Bengtsson. Det är hon som är tvåa från vänster på bilden, hon är inbegripen i en livlig diskussion med Ingvar. Den kanske inte är så livlig förresten, det är nog mer hennes ansiktsuttryck som är livligt. Jag hittade den här bilden idag i en låda när jag letade efter lämpliga objekt till bloggen. Med på bilden är från vänster: Ingvar, Märta B, Gunnar Bengtsson (hennes man), mamma, moster Lotta. Vi är hemma hos mamma och Alf på Svennebygränd i Rinkeby. De har bott där några år efter flytten från Östervägen i Solna. Nu har de en fullt modern hyreslägenhet, den i Solna var trivsam men saknade till exempel dusch. Det var inte så ofta som vi umgicks med Märta och Gunnar. De bodde på Skånegatan på Söder i en etta med möblerbar hall. Märtas föräldrar, Ville och Jenny, bodde på Blekinggatan. Märta hade i alla år arbetat på Åhlén & Holm på Ringvägen, Gunnar jobbade på Saxon & Lindströms tryckeri. Därifrån fick han ta med sig alla möjliga tidningar hem, det var väl en personalförmån. När vi hälsade på dem i sommarstugan i Åkersberga, var det alltid skönt att kunna slinka undan med en Fantomen eller någon annan favorit. Märta och Gunnar hade en dotter, Gun, som i sin tur hade sonen Göran. Vad som blivit av dem vet jag inte. Det jag minns bäst av Märta är hennes röst som hade en alldeles speciell klang. Jag kan höra den inom mig men jag kan inte imitera den. Både Märta och Gunnar var väldigt snälla och sympatiska människor, man kände sig alltid välkommen hos dem. Efter Märtas död, höll min mamma och Gunnar kontakten. De ringde ibland, skickade julkort men träffades så vitt jag vet aldrig mer. Kanske är det här sista gången? Så kan livet vara ibland, att det är sista gången fast man inte vet om det. Som tur är.

81

I vår fantastiska tidsmaskin kör fram och tillbaka genom decennierna, faktiskt lite hur som helst. Det är ingen riktig styrsel på resandet. Plötsligt har vi landat i början av sommaren 1933. Morbror Kalle har konfirmerats i Össeby-Garns kyrka och nu står hela familjen uppradad inför kamerans registrerande öga. Till och med farmor Augusta från Rö har kommit för att bevista evenemanget. Det är en bra bit från Rö till Brottby så någon promenad har det säkert inte varit frågan om. Kanske fick hon skjuts med en som skulle åt Brottbyhållet. Tillbakaresan är nog redan ordnad. Personerna på bilden är från vänster: Gunnar, Zackeus, Kalle som lagt händerna på Birgers axlar, Märta, Ingrid, Linnea, Augusta och slutligen Maja som klarade av sin konfirmation för flera år sen. På bilden ser hon av någon anledning jättestor ut, jag vet inte hur det kommer sig. Kanske ett optiskt fenomen? Efter fotograferingen är det dags för en liten måltid i all enkelhet. Möjligen har man dagen till ära inhandlat en stek som nu puttrar i grytan. Potatis till den och en god sås, vad kan man mer begära. Mormor gör förstås sitt bästa för att behaga sin svärmor. Det bästa på dagen blir antagligen när finkläderna får tas av och de vanliga sättas på. Det är någonting som alla ser fram emot, särskilt Kalle som inte verkar helt bekväm i sin mörka kostym. Snart är pinan slut. Vem som tog bilden vet jag inte men den är en av de få där hela familjen Eriksson är samlad. Vilken tur att den finns.

lördag 14 april 2012

80

Det är ingen som har sagt att allt måste komma i kronologisk ordning. Därför visas nu denna bild från 1970-talets mitt. Jag har köpt en "riktig" kamera, en Minolta SRT 101, en spegelreflex med tre objektiv: en 28 mm:s vidvinkel, en normal på 55 mm och en 135:a. Vilka ska kameran testas på om inte mormor och morfar? Det blir vardagliga snapshots inomhus samt mer naturbetonade utomhusbilder. Jag kan ingenting om fotografering egentligen men jag är väldigt intresserad, köper fototidningar och vill gärna testa nya saker. Framkalla egna bilder har jag inte börjat med ännu, det verkar lite för komplicerat. Ännu så länge nöjer jag mig med vanlig färgfilm som lämnas in till framkallning och kopiering på Broddmans i Täby Centrum där kameran inhandlades. Systemkameran ger fantastiska möjligheter till bra bilder. Den är lättarbetad, man kan få den att göra precis som man själv vill. Om man har kunskapen förstås. Den har inte jag ännu men för varje rulle kommer den lite i taget. På bilden sitter mormor och morfar i köket och skojar med varandra. Efter ett mer än 50-årigt äktenskap kan de fortfarande göra det. Det märks att morfar är glad i sin gumma. Efter att hon blivit rullstolsbunden, är det nu han som sköter det mesta i hemmet. Han lagar maten, städar, hjälper mormor att tvätta sig och kammar hennes hår. Det är äkta kärlek. Ytterligare några år ska de få tillsammans. Hon dör 1977, han året därpå. Det var som att han inte orkade längre och plötsligt sa hjärtat stopp. De ligger begravda på Täby nya kyrkogård. Vi åker dit ibland, tänder ljus och sätter blommor. Det är lugnt och fridfullt som på alla kyrkogårdar. På avstånd skymtar Vallentunasjön. Vid dess andra ände ligger dottern Ingrid, min mamma, begravd. De har vattnet mellan sig. I anden är de förstås förenade sedan länge.

79

En sovande hund under en säng. Året är 1964 och vi är på semester i Stråsjö i Hälsingland. Det ligger några mil väster om Järvsö. Grusvägen dit var slingrig. Vi åkte i Amazonen som mamma och Alf nu bytt upp sig till. I sällskap hade vi Lotta och Ingvar som hyrt ett hus någon mil längre bort. Det låg vid en sjö och deras hyresvärd hette Arvid. Han hade förlorat ena handen i en olycka, i dess ställe satt en krok. Vårt hus låg också vid en liten sjö. Jag minns inte vad vår hyresvärd hette men han ägde en radioaffär i Järvsö. Huset var utomordentligt idylliskt med en stor gräsmatta utanför och som sagt sjön ett stenkast därifrån. Det var ett sommarparadis i ordets rätta bemärkelse. Solen sken hela veckan. Vi åkte runt i Hälsingland och besåg sevärdheter. Landskapstypen var man inte van vid. Jag hade aldrig tidigare varit så långt norrut, Furuvik var mitt längsta dittills och det låg ju nästan i Uppland. De blånande höjderna förtrollade liksom de djupa skogarna. Ljusnan var bred och såg imponerande ut. Den hade sin källa uppe i Härjedalen och 44 mil senare rann den ut i Bottenviken. På vägen upp passerade vi en annan älv, Dalälven. En skylt var placerad vid brofästet till vägledning för oss utsocknes. Det kändes stort att passera Dalälven, det kändes som att man var på väg någonstans. Och det var vi ju, vi skulle dra ända in i Hälsingland. Fortfarande har jag en högtidlig känsla i kroppen när jag kör över Dalälven, det går ju att göra på flera olika ställen. Veckan gick fort. Jag hade önskat att den kunde gå saktare för jag mådde som en prins. Det var härligt att bada i sjön och på eftermiddagarna brukade Ingvar och jag ta en badmintonmatch på gräsmattan. Hunden tillhörde vår hyresvärd. Denne hade ett större hus bredvid vårt lilla och dit kom han ibland på dagarna tillsammans med hunden. Jag kommer inte ihåg vad hunden hette men den var mycket snäll trots att den väl var någon slags jakthund. Ibland kom den in till oss och la sig under en av sängarna. Det var då jag tog bilden. Jag har alltid ansett den som en av mina mest lyckade. Två år senare kom vi dit igen. Då fick vi bo i det andra, lite större huset. Vår hyresvärd hade tagit med sig en TV från affären eftersom det var fotbolls-VM samtidigt. Alf och jag såg finalen och vi jublade när tyskarna kvitterade till 2- 2 i sista matchminuten. Av någon anledning hejade vi på Västtyskland. Men vi ropade "hej" för tidigt. Albions gossar gjorde två mål i förlängningen och guldet gick till Banks, Moore, Charlton och co. Året därpå åkte vi till Värmland men det är en annan historia.

78

Ragnhild var inte med på kortet med våra amerikanska släktingar beroende på att det var hon som höll i kameran men så här såg hon ut. Jag kan tänka mig att bilden är tagen på 1970-talet. Hon och maken Abe (Abraham) bodde i Chicago, jag är osäker var. Ett namn poppar upp: Glenview. Kan det stämma? Säkert finns adressen skriven någonstans bakpå ett foto men jag orkar inte bläddra igenom alla album. Vid kontroll på Google finns det dock ett Glenview i närheten av Chicago. Det ligger 29 kilometer norr om Köttstaden, i Cook County. År 2000 var innevånarantalet 41 847. Kraft Foods är den största arbetsgivaren, tätt följd av ABT Electronics och Glenbrook Hospital. Jag vet inte vilken sorts arbete Ragnhild hade under sina första år i USA. Inte heller vet jag exakt när hon träffade Abe men jag tror att de gifte sig tidigt. Han var en duktig affärsman (fastighetsmäklare). Efter giftermålet tror jag inte att det fanns någon anledning längre för Ragnhild att arbeta, hon blev försörjd ändå. Ett barn var på väg men det dog strax efter födseln, därefter blev det inga fler. Överhuvudtaget var nativiteten dålig bland de fyra syskonen. Anna fick inga barn, Elsa fick en dotter, Ture var barnlös liksom även då Ragnhild. Elsas dotter hette Janet. Hon fick två döttrar, Cathy och Sally. Janet är död, Cathy och hennes syster lever och bör vara i min ålder. Jag träffade Ragnhild när hon kom på besök till Sverige 1987. Hon bodde då hemma hos mamma och Alf i Gustavsberg. Syskonkärleken visade sig dock inte vara den bästa. Hon och Alf tröttnade snabbt på varandras sällskap. Däremot kom min mamma och Ragnhild bra överens. Efter att Ragnhild rest tillbaka hade de brevkontakt ända fram tills den dag då breven från andra sidan Atlanten upphörde komma. Vi förstod att någonting hade hänt men visste inte vad. I och med internet blev det lättare att få fram uppgifter. På en webbsida över avlidna personer i USA kunde vi läsa oss till att Renee (Ragnhild) Nahin hade avlidit 14 februari 1996. Det blev ingen flytt tillbaka till Sverige som hon funderat på. Kanske bäst så. Hennes svenska blod var för länge sedan utbytt mot amerikanskt, hon trivdes nog bäst "over there".

fredag 13 april 2012

77

Utlandsresor var man inte van vid. Min första gick till Norge. Varför just dit? Jo, för att Norge låg närmast till från Dalsland sett. Jag var där för att hälsa på mamma och Alf. Det föll sig då helt naturligt att en Norgeresa kom på tapeten. Vi åkte i Alfs Ford Taunus 17 M. Tidigare hade han haft en Taunus 12 M. Föremålet i fråga får ursäkta mina rader men Alf var ingen särskilt bra bilförare. Han körde nervöst och ryckigt, hetsade ofta upp sig för bagateller och ansåg givetvis att hans tillkortakommanden berodde på "alla andra" i trafiken. Dessutom var han utrustad med ett sällsynt dåligt lokalsinne som ju inte direkt underlättar när man vill förflytta sig från A till D, via B och C. Vår resa utgick från Stigen och fortsatte till Kornsjö vid Svensk-Norska gränsen. Där bytte vi sida. Vänster blev höger, det kändes konstigt. Inne i Norge såg det ut som i Sverige. Jag hade föreställt mig att det skulle se annorlunda ut. Träden var desamma, likaså människorna. Vi passerade Halden och fortsatte mot Oslo. Det gick bra att färdas på vägens högra sida, efter ett tag hade man vant sig. Alf berättade att man i april 1940 hade kunnat höra dånet från norrmännens artilleri ända till Stigen. Det lät dovt som avlägsen åska. Alf hade varit i Norge många gånger. Det var populärt att åka dit och handla margarin, mjöl och socker. Nu för tiden kommer norrmännen till Sverige istället. Framme i Oslo parkerade vi bilen och strövade upp och nerför Karl Johan. Slottet var vackert. På ett konditori åt vi blötkaker. Det lät inget vidare men så hette bakelser på norska. Självklart måste vi också ha ätit mat men jag minns inte vad. Den norska maten hade dock rykte om sig att vara dålig. Det var ingen snits på den som det var på den svenska. Norrmännen var glada och trevliga, mycket trevligare än svenskarna faktiskt. När vi kom vilse visade de oss tillrätta. På eftermiddagen åkte vi hem igen. Jag hade tagit bilder på Karl Johan, det kungliga slottet samt på några spårvagnar. Mamma tog en bild på mig och Alf när vi står framför en minnessten. Vid gränsen kändes det konstigt att styra över på vänster sida, nu hade vi nästan vant oss vid högertrafiken. "Det kommer ingen högertrafik till Sverige", sa Alf men det gjorde det likafullt sju år senare. Då stod vi äntligen på samma sida som "norskarna".

76

Det rör på sig. Tre fjärdedelar av bloggen avverkade, en kvar. Kanske kommer det här projektet ändå att gå i lås. Jag trodde inte det från början men nu ser det ljust ut. Det är som att komma till Hökberg i Vasaloppsspåret, därifrån är det 19 kilometer kvar till målet i Mora. Visst ska man väl klara det? Men bara om man är i Hökberg före 17.40, annars blir man tagen av banan. Någon sådan risk blir inte jag utsatt för. Däremot har jag mina inre varningsklockor som ringer om det går för långsamt. Bilden ovan är tagen någon gång i mitten av 1960-talet. Troligen är vi hemma hos Lotta och Ingvar i Hägernäs, jag känner nämligen igen tavlorna på väggen. När det gäller familjebilder av denna typ var det alltid Gunnar som stod för fotot. Här har han riggat upp Rolleiflexen på stativ och skruvat fast en trådutlösare på avtryckaren, detta för att själv komma med på bilden. Till kameran är kopplad en blixt och när Gunnar trycker på knappen, fastnar vi för evigt på filmremsan. I nedre raden sitter från vänster min mamma och mina två kusiner, Birgitta och Lena. I den övre raden står Gunnar längst till vänster, tätt följd av Lotta, Ingvar, Agneta, jag och Alf. Egentligen är det väl ingen särskilt lyckad bild. Både Lotta och Ingvar ser direkt uttråkade ut, jag sitter i en konstig givaktställning iförd skidbyxor och mockasiner (!), medan Alf verkar prata med någon som befinner sig utanför fotot. Även Agneta flackar med blicken. Det är bara min mamma och mina två kusiner som på ett naturligt sätt tittar in i kameran, Birgitta med ett litet leende på läpparna. Gunnar själv överblickar sällskapet för kontrollens skull. Tja, det var ju så här vi såg ut, det är inte mycket att göra åt. Och nu sitter vi som sagt fast på filmen i alla våra dar. Ingenting kan ta oss därifrån, vi är The Eriksson Family for ever.

torsdag 12 april 2012

75

Förutom bilskroten fanns andra intressanta sevärdheter runtomkring Ensta Gård. På toppen av berget stod ett utkikstorn från något av världskrigen. Där hade funnits en militärförläggning med två nu halvt raserade skyttevärn. Ställde man sig ovanpå något av dem såg man ända till Rönningesjön. Ännu bättre var naturligtvis utsikten från tornets topp men dit upp vågade jag mig aldrig även om stegen var relativt ny. Jag hade en hälsosam rädsla för höjder. Vad jag vet så vågade ingen av kamraterna sig upp heller. Morfar gjorde det däremot. Han sa att det var "en jävla fin utsikt" där uppifrån. Grindstolparna på bilden står fortfarande kvar. Tydligen var anläggningen omgärdad av taggtråd på den tiden när det begav sig. Man kan tänka sig att vaktposter patrullerade fram och tillbaka. På vintern bar de vita pälsrockar för att smälta in i omgivningen. När ryssen kom ville ingen bli sedd. Tornet revs efter några år. Det var i dåligt skick förutom stegen. Mot slutet såg det ut att kunna rasa ihop när som helst. Längre in i skogen fanns ytterligare ett utkikstorn. Det låg mitt inne ibland träden. De som skötte luftbevakningen, gjorde det från trädtoppsnivå. Det tornet blev också rivet. Det skulle vara intressant att se om några rester av det finns kvar, kanske förankringsjärn eller liknande. Men jag minns inte exakt var det låg. Numer behövs inga luftbevakningstorn, övervakningen sköts på elektronisk väg. Tornsvalorna hade nog sin charm men ett allseende öga är kanske mer att lita på. Fast vem skulle egentligen vilja överfalla oss. Allt vi har är ju "Fredrik Reinfeldt, no hope and no cash" som det sägs i den roliga historien. Vete tusan om den är så rolig förresten.

74

När vi flyttade till Ensta var den närmaste omgivningen inte den trevligaste. Den gamla gården var nämligen ockuperad av en bilskrot som drevs av två bröder. Hela gårdsplanen framför ladugården var full av gistna, rostiga bilvrak. Även utrymmet bakom den var utnyttjad till sista centimetern av fordon som låg i dödsrosslingar. På vissa ställen var bilarna placerade ovanpå varandra. Efter att ha fått alla sina värdefulla delar urplockade, kördes de mest avlidna skrothögarna iväg på en lastbil för fullständig destruktion. Vissa bilar brändes på plats. Detta inträffade oftast när någon av fruarna på Ensta hängde ut tvätt till tork. Rökutvecklingen var betydande och hade man otur kunde det som fladdrade på strecken få tvättas om. Vid åtskilliga tillfällen gick de mest talföra i församlingen upp till skrotbröderna och förklarade att det här var för jävligt. Det höll bröderna med om men de måste ju sköta sitt arbete. Förstod inte kvinnfolken det? Allt som oftast var bröderna osams. Den äldre av dem var chef och den något yngre var underhuggare. Vi barn tyckte synd om den senare, vi ansåg att hans äldre bror behandlade honom orättvist. Vi visste förstås ingenting om hur det egentligen förhöll sig, kanske var det i verkligheten den yngre som var en jäkla typ. Att bilskroten var en spännande plats för lek och äventyr kunde man inte bortse ifrån. I och för sig fick vi inte hålla till där så mycket, bröderna körde iväg oss och skrek att det var LIVSFARLIGT att vistas bland bilarna. De hade rätt förstås, vad som helst kunde ju hända om en bil började glida. Ändå drogs vi dit. En av de äldre killarna hade gjort i ordning som en klubblokal i en utrangerad buss. Där höll han och hans kompis till. Det var en liten klubb med bara två medlemmar. En av skrotbilarna var en före detta likbil. Jag minns fortfarande hur det kändes att gå förbi den, även mitt på dagen var det läskigt. Att gå dit på natten vågade ingen. Då kunde en gast komma och ta en och vem ville riskera det? Jag tror inte att skrotfirman försvann förrän efter fyra, fem år. Då hade antagligen kommunen fått nog av bröderna och deras, troligen, ljusskygga verksamhet. Nu skulle nya saker hända. Ensta planerades att bli en friluftsgård. Vem hade kunnat tro det?

73

Ingenting har skrivits om musiken, det måste vi ändra på. Jag fick en grammofon i present 1958. Det var en Philips med högtalare på kortsidan. Varvantalet kunde ställas in på 16, 33, 45 och 78. Tillsammans med apparaten fick jag några skivor, det var tre EP och en single. EP-skivorna var "A big hunk of love" med Elvis Presley, "All I have to do is dream" med Everly Brothers samt "Charlie Brown" med The Coasters. Singeln var Cliff Richards "Living doll" i en grönpressad version. Att kunna lyssna på musik när man ville var förstås en sensation. Radion hade inte mycket att bjuda på. I de två kanaler som fanns sändes mest talprogram och klassisk musik. Nej, rock skulle det vara och helst då med Elvis, han kändes mer äkta än Tommy Steele som väl egentligen aldrig var någon rockare. Däremot var denne säkert en betydligt bättre allround artist än Elvis. Några år senare hade skivsamlingen växt. Owe Törnqvist fanns med liksom The Q Brothers, Johnny & The Hurricanes, Duane Eddy och Jimmie Rodgers, en smäktande countrysångare. De flesta av skivorna köptes på Roslags-Näsby Radio & TV, en affär som låg inklämd mellan posten och apoteket. Ibland blev det dock stadsbesök där utbudet var betydligt större. 1962 startade Radio Nord med sitt Topp 20, en lista med veckans populäraste låtar. Därifrån minns man "Hello Mary Lou" med Ricky Nelson och "Putti putti" med Jay Epae. Beatles kom året efter, jag tror att det var på hösten som de medverkade i TV:s Drop In (minns den karaktäristiska handklappssignaturen). Klas Burling och Kersti Adams-Ray var programledare och när Beatles gick upp på scenen blev det fullt drag. Första låten var "She loves you". Folk förfasade sig över killarnas frisyrer. När man idag ser en bild som den ovan, undrar man förstås varför håret väckte så mycket uppståndelse. Jag köpte alla deras singelskivor och i julklapp 1963 fick jag LPn "Please please me". De följdes av "With the Beatles", "A hard day´s night" och "Beatles for sale". Nu var Radio Nord nerlagd men på Sveriges Radio fanns både Tio i Topp och Kvällstoppen. Jag skrev ner veckans listor i en anteckningsbok, ibland var det dock svårt att rätt uppfatta artisternas och låtarnas namn. För att kompensera det började jag köpa den engelska musiktidningen "New Musical Express", i den fick jag all information presenterad på ett korrekt sätt. Hela 1960-talet var en rolig tid musikaliskt sett. Bob Dylan kom liksom hela flower-power vågen från USA. I England fanns grupper som Rolling Stones, Manfred Mann, Animals och Small Faces. Jag levde som i ett rus, det här var den verklighet som jag ville befinna mig i. Jag var ung, het och smart. De två sista egenskaperna var det nog bara jag själv som visste om. Ingen annan hade märkt något.

onsdag 11 april 2012

72

Vi hade blivit äldre, nu gick vi i sexan. 6 B var namnet på vår klass, skolan hette Näsby skola och Maj-Britt Nordfeldt var vår klassföreståndare. Hon hade haft oss sedan i fyran. Det var då vi flyttade tillbaka till "storskolan" från de provisoriska lokalerna i Höstfibblan. Vi var på banan igen kändes det som. Dessutom var vi störst i skolan, tillsammans med A och C klasserna förstås. Jag minns inte om det även fanns en D klass. Att vi var många som var födda 1949 stod dock helt klart. Det var ju anledningen till att vi gått tvåan och trean i Höstfibblan, klassrummen i Näsby skola räckte helt enkelt inte till. Skolan bestod av två byggnader, en yngre och en äldre del. Det är den äldre som syns på skolkortet. Vårt klassrum låg på andra våningen och hade de tre fönstren längst åt vänster. Jag satt längst bak vid fönstret, min favoritplats. Enligt kortet var vi trettio elever i klassen. Man kan då tänka sig att vår fröken skulle ha haft det svettigt men jag tror inte att så var fallet. Vi var nog ganska snälla och välartade överlag. Visst förekom en del tjatter på lektionerna och ibland åkte någon ut i korridoren men på det hela taget vill jag beskriva vår klass som en A klass fast vi hette B. Möjligen efterrationaliserar jag nu. Kanske andra minns situationen annorlunda. Av mina klasskamrater är det bara ett fåtal som jag under åren haft kontakt med. Visst är det konstigt. Man tycker att man borde stöta på varandra både här och där men så är inte fallet. Ulf Stigstedt är den jag känner bäst, vi träffas med jämna mellanrum. Susanne Björkestad (nu Andersson), Annika Platemar (Ahlqvist), Solbritt Thuresson (Grant) och Jan Wallén är jag vän med på Facebook, detta fantastiska medium som ingen skulle ha förstått vad det var 1962. Av övriga har jag några gånger träffat Bengt-Olof Ståhl samt Kenneth Larsson, Per-Ove Öhlin, Lars-Erik Jonnarth, Allan Nyberg och Inger Hallgren. Möjligen har jag träffat några fler vid enstaka tillfällen. Resterande har jag inte sett sedan skoltiden. Ingrid Noaksson lär bo i Australien. Hoppas att hon trivs bra där på andra sidan jordklotet. Själv bor jag i Vallentuna och där trivs jag fint. Nu slår vi igen skolkortet för klass 6B 1961-1962. Vi var en bra klass, låt oss vila i frid.

71

De amerikanska släktingarna. Det är nyårsafton 1953 i Chicago. Här har man samlats hemma hos Ragnhild och Abe för en trevlig stund på årets sista dag. Kanske sänder man också en tanke till de som finns kvar i det gamla landet. De var fyra syskon som utvandrade från Stigen i mitten av 1920-talet - Anna, Elsa, Ragnhild och Ture. Den femte, Alf, stannade hemma hos föräldrarna, han var för ung för att följa med. Man kan inte säga annat än att det gick bra för våra utvandrare. Naturligtvis fick de arbeta hårt för sitt uppehälle men en och annan sparad slant blev det förstås. Nu har de uppnått en sådan standard att de kan njuta lite. Bäst har det kanske gått för Ragnhild som gifte sig med den dollarstinne fastighetsmäklaren Abe. Men det går nog ingen nöd på de andra heller. På bilden sitter från vänster: Ellen (gift med Ture), Anna, Elsa, deras moster, Gösta (gift med Anna), Ture, John (gift med mostern) och Hugo (gift med Elsa). Vid den här tiden har ingen av dem gjort ett återbesök i Sverige. Hugo och Elsa gör det senare liksom Ragnhild och Abe men det blir väldigt korta visiter, bara några dagar. Deras gamla mamma Klara är bekymrad. "Ska ni redan åka?", säger hon och suckar. Det amerikanska tempot är tydligen högre än det svenska. Det som för svensken tar en vecka, klarar amerikanen av på två dagar. Ture och Ellen flyttar dock hem till Sverige 1973 och bosätter sig i Jämshög i Blekinge som är Ellens hemtrakt. Anledningen till flytten är att de är lite oroliga inför sin ålderdom, de vill gärna ta del av den svenska välfärden. Den amerikanska är inte mycket att hänga i granen. Till Sverige tar de med sig sin älskade Pontiac som är inte bara stor, den är storstor. Jag fick köra den vid ett tillfälle, det var en kul upplevelse. Ragnhild kom hem till Sverige 1987. Hon hade då blivit änka. Även hon hade planer på att flytta tillbaka för gott men det blir inget av. Hon var nog lite för amerikaniserad för att klara av den svenska mentaliteten. Alltså tog hon planet tillbaka till Chicago efter några veckor. Hon avled 1996 och var därmed den sista av syskonen som försvann. Många år senare fann vi hennes namn på en amerikansk webbsida över avlidna personer i USA. Vi visste nämligen inte att hon var död även om vi misstänkte det, nu fick vi svart på vitt. Hon är den enda som inte är med på fotografiet ovan, det var nämligen hon som stod bakom kameran.