Fortfarande funderade jag mycket över tillvaron. Varför bodde jag hos mormor och morfar till exempel och varför hade jag ingen pappa? Det hade jag i och för sig men han var inte nåbar för mig. Han höll sig undan om det nu berodde på hans eget dåliga intresse eller om han kände motståndet från min mamma och därför var osynlig. Jag vet ingenting om det och jag kan heller inte döma en människa ohörd. Att jag bodde hos mormor och morfar var förstås den mest praktiska lösningen, den var bäst för alla parter. Frågan var om jag verkligen ville flytta till mamma och Alf i ett avlägset Dalsland. Nej, egentligen inte. Vi ringde ganska ofta till varandra. Jag minns fortfarande deras telefonnummer. Man fick beställa rikssamtal till Färgelanda 30043. De var också uppe och hälsade på om somrarna och vid juletid, några gånger var jag där men det var som att besöka ett främmande land. Jag hörde inte hemma i det landet. Där talades ett annat språk, kulturen var en annan. Folk var i och för sig snälla och trevliga. Alfs vänner Kurt och Gudrun hade jag ju träffat tidigare, nu fick jag också bekanta mig med Märta och Henry. De hade en dotter som hette Aina, vi var ungefär jämngamla. Stigen var ett litet men långsmalt samhälle. Det låg i en dalgång. Nästan alla arbetade på textilfabriken. Möjligen var yllefabriken ett mer korrekt namn, kamgarn var dess specialitet. Så här mot 1950-talets slut spann hjulen för fullt men började sedan sakta av och stannade helt 1983. Huset som mamma och Alf bodde i låg alldeles bredvid fabriken. Eftersom de tagit över matserveringen i denna, hade de nära till jobbet. Efter att jag varit i Stigen några dagar, åkte vi tillbaka upp mot Stockholm igen. Första gången blev det en lång extrasväng ner genom Skåne och sedan hem via Småland. Jag hade förberett mig noga inför resan genom att plugga in landskapen i skolans geografibok. Den hade jag faktiskt med mig i bilen, jag bläddrade och läste om det som vi passerade. Lunds domkyrka var imponerande. I Hurva stannade vi för att äta men maten var så dålig att min mamma i många år efteråt spikade fast värdshuset på skamtavlan som ett varnande exempel. När vi kom hem till Täby var jag glad. Fast jag fått se mycket, hade jag ändå längtat hem till stugan och till mormor och morfar. Jag sa till mig själv att jag aldrig mer skulle resa någonstans. Det löftet bröts förstås. Det gör alltid löften, åtminstone sådana som är bortom all rim och reson.
tisdag 10 april 2012
69
Fortfarande funderade jag mycket över tillvaron. Varför bodde jag hos mormor och morfar till exempel och varför hade jag ingen pappa? Det hade jag i och för sig men han var inte nåbar för mig. Han höll sig undan om det nu berodde på hans eget dåliga intresse eller om han kände motståndet från min mamma och därför var osynlig. Jag vet ingenting om det och jag kan heller inte döma en människa ohörd. Att jag bodde hos mormor och morfar var förstås den mest praktiska lösningen, den var bäst för alla parter. Frågan var om jag verkligen ville flytta till mamma och Alf i ett avlägset Dalsland. Nej, egentligen inte. Vi ringde ganska ofta till varandra. Jag minns fortfarande deras telefonnummer. Man fick beställa rikssamtal till Färgelanda 30043. De var också uppe och hälsade på om somrarna och vid juletid, några gånger var jag där men det var som att besöka ett främmande land. Jag hörde inte hemma i det landet. Där talades ett annat språk, kulturen var en annan. Folk var i och för sig snälla och trevliga. Alfs vänner Kurt och Gudrun hade jag ju träffat tidigare, nu fick jag också bekanta mig med Märta och Henry. De hade en dotter som hette Aina, vi var ungefär jämngamla. Stigen var ett litet men långsmalt samhälle. Det låg i en dalgång. Nästan alla arbetade på textilfabriken. Möjligen var yllefabriken ett mer korrekt namn, kamgarn var dess specialitet. Så här mot 1950-talets slut spann hjulen för fullt men började sedan sakta av och stannade helt 1983. Huset som mamma och Alf bodde i låg alldeles bredvid fabriken. Eftersom de tagit över matserveringen i denna, hade de nära till jobbet. Efter att jag varit i Stigen några dagar, åkte vi tillbaka upp mot Stockholm igen. Första gången blev det en lång extrasväng ner genom Skåne och sedan hem via Småland. Jag hade förberett mig noga inför resan genom att plugga in landskapen i skolans geografibok. Den hade jag faktiskt med mig i bilen, jag bläddrade och läste om det som vi passerade. Lunds domkyrka var imponerande. I Hurva stannade vi för att äta men maten var så dålig att min mamma i många år efteråt spikade fast värdshuset på skamtavlan som ett varnande exempel. När vi kom hem till Täby var jag glad. Fast jag fått se mycket, hade jag ändå längtat hem till stugan och till mormor och morfar. Jag sa till mig själv att jag aldrig mer skulle resa någonstans. Det löftet bröts förstås. Det gör alltid löften, åtminstone sådana som är bortom all rim och reson.
