1979 var året när jag skulle fylla 30. Fortfarande hade jag inte kommit någonstans i tillvaron. Jag hade från decenniets början pluggat planlöst och från 1974 arbetat på Täby kommuns äldreomsorg. Vid samma ålder njöt många redan av familjelycka med barn, villa, vovve, Volvo och saftiga lån. Hund hade jag i och för sig men allt det övriga saknades. Min bostad var en omodern etta på Ensta Krog med enbart kallvatten i kranen samt toalett ute i farstun. Duscha fick jag göra i den motionsanläggning som byggts bakom krogen. Bostadshusen på Ensta var för övrigt tomma på hyresgäster. Alla gamla hade flyttat därifrån redan i början av 1970-talet. Vi blev kvar med kommunens goda minne. Det var väl praktiskt att någon bodde där så att det inte såg alltför övergivet ut med skadegörelse som följd. Jag trivdes i och för sig bra. Dessutom var hyran överkomlig. Länge var den 60 kronor i månaden, en summa som sedan höjdes till 240. På jobbet hade jag fått lite andra arbetsuppgifter. Jag vikarierade som hemvårdsassistent vilket betydde att man dels var arbetsledare för en grupp hemsamariter, dels att man bedömde behov inom hemtjänst och färdtjänst. Hembesöken var oftast trevliga och jag hade inga besvär med själva pappersarbetet. Det jag inte tyckte om var chefsrollen, att styra och bestämma över andra kändes inte naturligt för mig. Kanske berodde det på bristande utbildning? En sådan var på fem terminer och bedrevs på Nordendahlsskolan i Solna. Linjen hette Social Servicelinje och hade ersatt den gamla Ålderdomshemsföreståndarutbildningen. De gamla ålderdomshemmen hade ju avskaffats. Därför var det inte heller nödvändigt för föreståndaren att kunna stycka en gris, sätta igång ett storbak eller att utföra diverse medicinska behandlingar. Till alla dessa moment fanns specialister som var bättre rustade att ta tag i dylik problematik. Den nya utbildningen syftade till att göra föreståndaren till arbetsledare i första hand. Jag sökte med den tanken att man kanske inte behövde vara chef i alla lägen. På hösten fick jag besked att jag antagits. Egentligen skulle det här inlägget handla om en resa till Holland. Jag, Ulf Stigstedt och hans sambo Anette, åkte bil till Göteborg, därefter färja till Amsterdam. Vi bodde på ett litet hotell i de centrala delarna. Med bilen, min Mazda 818, gjordes utflykter till olika platser, bland annat till en djurpark med rundtursslinga. Vilda djur gick omkring och bökade i savannen. Lejonen morrade och visade tänderna, de såg teatraliska ut, som om de genomförde en föreställning. Det var skönt att komma ut därifrån. Ulf vevade ner rutan för att få luft, jag ropade från förarplatsen: "Akta, ett lejon!" Aldrig, varken förr eller senare, har en ruta vevats upp snabbare än då. Inne i Amsterdam besökte vi Anne Franks hus. Vi beundrade också konstverken på Rijksmuseum och på Van Gogh Museum. En användbar kunskap var att äppelkaka med vispgrädde hette "Appelgebak met slagroom" på holländska. Under en båttur träffade vi en äldre man som frågade varifrån vi kom. När vi sa "Sverige" blev han mycket intresserad. Svenskar låg bra till i Holland efter all hjälp som Sverige givit landet efter de stora översvämningarna i början av 1950-talet. Tyvärr förstod vi inte så mycket av vad han sa. Jag tog en bild av honom och fick hans adress med intentionen att skicka bilden till honom när vi kommit hem. Dessvärre var adresslappen oläslig. Inte ens på hotellet kunde man tyda vad han skrivit så någon bild fick han aldrig. Hoppas inte att detta solkade Sveriges rykte alltför mycket. Efter en dryg vecka återvände vi hem fullproppade med minnen. Bland de bilder som fastnade på mina tio rullar, fanns bland annat den som syns ovan. Det är Ulf som visar upp sig som ett levande konstverk. Eller som ett dött. Texten lyder ju "Tot-Art". Men kanske är det en förkortning för "Totalkonst"? Hur som helst, bilden finns där. Man får tolka den som man vill.
måndag 23 april 2012
98
1979 var året när jag skulle fylla 30. Fortfarande hade jag inte kommit någonstans i tillvaron. Jag hade från decenniets början pluggat planlöst och från 1974 arbetat på Täby kommuns äldreomsorg. Vid samma ålder njöt många redan av familjelycka med barn, villa, vovve, Volvo och saftiga lån. Hund hade jag i och för sig men allt det övriga saknades. Min bostad var en omodern etta på Ensta Krog med enbart kallvatten i kranen samt toalett ute i farstun. Duscha fick jag göra i den motionsanläggning som byggts bakom krogen. Bostadshusen på Ensta var för övrigt tomma på hyresgäster. Alla gamla hade flyttat därifrån redan i början av 1970-talet. Vi blev kvar med kommunens goda minne. Det var väl praktiskt att någon bodde där så att det inte såg alltför övergivet ut med skadegörelse som följd. Jag trivdes i och för sig bra. Dessutom var hyran överkomlig. Länge var den 60 kronor i månaden, en summa som sedan höjdes till 240. På jobbet hade jag fått lite andra arbetsuppgifter. Jag vikarierade som hemvårdsassistent vilket betydde att man dels var arbetsledare för en grupp hemsamariter, dels att man bedömde behov inom hemtjänst och färdtjänst. Hembesöken var oftast trevliga och jag hade inga besvär med själva pappersarbetet. Det jag inte tyckte om var chefsrollen, att styra och bestämma över andra kändes inte naturligt för mig. Kanske berodde det på bristande utbildning? En sådan var på fem terminer och bedrevs på Nordendahlsskolan i Solna. Linjen hette Social Servicelinje och hade ersatt den gamla Ålderdomshemsföreståndarutbildningen. De gamla ålderdomshemmen hade ju avskaffats. Därför var det inte heller nödvändigt för föreståndaren att kunna stycka en gris, sätta igång ett storbak eller att utföra diverse medicinska behandlingar. Till alla dessa moment fanns specialister som var bättre rustade att ta tag i dylik problematik. Den nya utbildningen syftade till att göra föreståndaren till arbetsledare i första hand. Jag sökte med den tanken att man kanske inte behövde vara chef i alla lägen. På hösten fick jag besked att jag antagits. Egentligen skulle det här inlägget handla om en resa till Holland. Jag, Ulf Stigstedt och hans sambo Anette, åkte bil till Göteborg, därefter färja till Amsterdam. Vi bodde på ett litet hotell i de centrala delarna. Med bilen, min Mazda 818, gjordes utflykter till olika platser, bland annat till en djurpark med rundtursslinga. Vilda djur gick omkring och bökade i savannen. Lejonen morrade och visade tänderna, de såg teatraliska ut, som om de genomförde en föreställning. Det var skönt att komma ut därifrån. Ulf vevade ner rutan för att få luft, jag ropade från förarplatsen: "Akta, ett lejon!" Aldrig, varken förr eller senare, har en ruta vevats upp snabbare än då. Inne i Amsterdam besökte vi Anne Franks hus. Vi beundrade också konstverken på Rijksmuseum och på Van Gogh Museum. En användbar kunskap var att äppelkaka med vispgrädde hette "Appelgebak met slagroom" på holländska. Under en båttur träffade vi en äldre man som frågade varifrån vi kom. När vi sa "Sverige" blev han mycket intresserad. Svenskar låg bra till i Holland efter all hjälp som Sverige givit landet efter de stora översvämningarna i början av 1950-talet. Tyvärr förstod vi inte så mycket av vad han sa. Jag tog en bild av honom och fick hans adress med intentionen att skicka bilden till honom när vi kommit hem. Dessvärre var adresslappen oläslig. Inte ens på hotellet kunde man tyda vad han skrivit så någon bild fick han aldrig. Hoppas inte att detta solkade Sveriges rykte alltför mycket. Efter en dryg vecka återvände vi hem fullproppade med minnen. Bland de bilder som fastnade på mina tio rullar, fanns bland annat den som syns ovan. Det är Ulf som visar upp sig som ett levande konstverk. Eller som ett dött. Texten lyder ju "Tot-Art". Men kanske är det en förkortning för "Totalkonst"? Hur som helst, bilden finns där. Man får tolka den som man vill.
