1967 åkte vi till Värmland på semester. Mamma och Alf hade läst en annons om en stuga för uthyrning i Hån, strax väster om Töcksfors, nära norska gränsen. Stuguthyraren hette Yngve och drev en liten livsmedelsaffär i samhället. Det här var på den tiden som det fortfarande var lönsamt att driva små affärer. Jag har inga direkta minnen av denne Yngve men stugan var trivsam där den låg lite för sig själv. Jag hade aldrig varit i Värmland tidigare. Resan gick via Västerås, Köping, Arboga, Örebro, Karlstad och sedan ända bort till Årjäng som man ju hört talas om eftersom Thore Skogman bodde där (möjligen gjorde han det bara sommartid). Töcksfors och Hån låg ytterligare fyra-fem mil bort. När vi installerat oss i stugan började vi undersöka grannskapet lite närmare. Det fanns en fin sjö i närheten men för att ta sig dit måste man passera en liten gård. I den bodde Albert och Ingeborg Eriksson. Snabbt blev vi bekanta med dem. Albert var urtypen för den glade, historieberättande värmlänningen. Ingeborg var kanske lite mer på sin vakt i början men så småningom tinade även hon upp. Det gick hur bra som helst att få gå över deras gårdstun ner till sjön. Jag kunde bada och Alf fick låna Alberts båt för sina fisketurer. Albert hade på grund av en viss orörlighet slutat med dylika eskapader. Men han berättade gärna om ungdomens tvekamper med gäddor och abborrar, kanske bredde han på en smula inför "Stockholmarna". Ibland tog han fram dragspelet och klämde fram en glad trudelutt. Den lilla gården var Alberts barndomshem, han hade bott där i hela sitt liv. Ingeborg hade flyttat dit när det blev den tiden. De gifte sig men några barn blev det inte. Albert var en sådan person som många kände. Även på den norska sidan var han bekant. Vi skjutsade paret flera gånger till Solvagnens Livs som låg ett stycke bortom gränsen. Det var "Hej Albert" och "Hur står det till Albert?" och "Roligt att träffas, Albert", från var och varannan människa. Albert var mäkta stolt över sina norska kontakter. Han hade fått ett diplom från Sågverksföreningen i Halden, åt vilken han arbetat i många år. Det hängde bakom glas och ram på väggen. Det blev en väldigt trevlig vecka tillsammans med herr och fru Eriksson. Tyvärr rann den alltför fort iväg. Vi lovade dock att komma tillbaka nästa sommar och det gjorde vi också, liksom sommaren därpå och ytterligare några till. Vi bodde de gångerna hemma hos Albert och Ingeborg. De hade flera rum på övervåningen som inte användes. Själva höll de bara till där nere. Sista gången vi var där hade Albert grånat ordentligt. Han hade fått en stroke och kunde bara förflytta sig med svårigheter. Även Ingeborg var åldrad. Albert dog efter en tid och Ingeborg flyttade ner till äldreboendet i Töcksfors. Hon var mest oroad för sina höns, jag vet inte hur det gick med dem. Troligen togs de hand om av en granne. 2007 återkom jag och min dotter till byn Gråbol där det såg ut precis som fyrtio år tidigare. Vi körde förbi huset och såg även Yngves stuga nere på gärdet. Ingenting hade förändrats till det yttre men människorna var förstås borta. Albert och Ingeborg var det liksom deras närmaste grannar Olle och Linnea. Nu bodde andra i deras hus. Vi fortsatte en bit på den lilla grusvägen men vände sedan och körde tillbaka längs med nedre Hurren som sjön hette. Vad som dolde sig under dess spegelblanka yta kunde nog bara en historieberättare som Albert locka fram.
måndag 16 april 2012
85
1967 åkte vi till Värmland på semester. Mamma och Alf hade läst en annons om en stuga för uthyrning i Hån, strax väster om Töcksfors, nära norska gränsen. Stuguthyraren hette Yngve och drev en liten livsmedelsaffär i samhället. Det här var på den tiden som det fortfarande var lönsamt att driva små affärer. Jag har inga direkta minnen av denne Yngve men stugan var trivsam där den låg lite för sig själv. Jag hade aldrig varit i Värmland tidigare. Resan gick via Västerås, Köping, Arboga, Örebro, Karlstad och sedan ända bort till Årjäng som man ju hört talas om eftersom Thore Skogman bodde där (möjligen gjorde han det bara sommartid). Töcksfors och Hån låg ytterligare fyra-fem mil bort. När vi installerat oss i stugan började vi undersöka grannskapet lite närmare. Det fanns en fin sjö i närheten men för att ta sig dit måste man passera en liten gård. I den bodde Albert och Ingeborg Eriksson. Snabbt blev vi bekanta med dem. Albert var urtypen för den glade, historieberättande värmlänningen. Ingeborg var kanske lite mer på sin vakt i början men så småningom tinade även hon upp. Det gick hur bra som helst att få gå över deras gårdstun ner till sjön. Jag kunde bada och Alf fick låna Alberts båt för sina fisketurer. Albert hade på grund av en viss orörlighet slutat med dylika eskapader. Men han berättade gärna om ungdomens tvekamper med gäddor och abborrar, kanske bredde han på en smula inför "Stockholmarna". Ibland tog han fram dragspelet och klämde fram en glad trudelutt. Den lilla gården var Alberts barndomshem, han hade bott där i hela sitt liv. Ingeborg hade flyttat dit när det blev den tiden. De gifte sig men några barn blev det inte. Albert var en sådan person som många kände. Även på den norska sidan var han bekant. Vi skjutsade paret flera gånger till Solvagnens Livs som låg ett stycke bortom gränsen. Det var "Hej Albert" och "Hur står det till Albert?" och "Roligt att träffas, Albert", från var och varannan människa. Albert var mäkta stolt över sina norska kontakter. Han hade fått ett diplom från Sågverksföreningen i Halden, åt vilken han arbetat i många år. Det hängde bakom glas och ram på väggen. Det blev en väldigt trevlig vecka tillsammans med herr och fru Eriksson. Tyvärr rann den alltför fort iväg. Vi lovade dock att komma tillbaka nästa sommar och det gjorde vi också, liksom sommaren därpå och ytterligare några till. Vi bodde de gångerna hemma hos Albert och Ingeborg. De hade flera rum på övervåningen som inte användes. Själva höll de bara till där nere. Sista gången vi var där hade Albert grånat ordentligt. Han hade fått en stroke och kunde bara förflytta sig med svårigheter. Även Ingeborg var åldrad. Albert dog efter en tid och Ingeborg flyttade ner till äldreboendet i Töcksfors. Hon var mest oroad för sina höns, jag vet inte hur det gick med dem. Troligen togs de hand om av en granne. 2007 återkom jag och min dotter till byn Gråbol där det såg ut precis som fyrtio år tidigare. Vi körde förbi huset och såg även Yngves stuga nere på gärdet. Ingenting hade förändrats till det yttre men människorna var förstås borta. Albert och Ingeborg var det liksom deras närmaste grannar Olle och Linnea. Nu bodde andra i deras hus. Vi fortsatte en bit på den lilla grusvägen men vände sedan och körde tillbaka längs med nedre Hurren som sjön hette. Vad som dolde sig under dess spegelblanka yta kunde nog bara en historieberättare som Albert locka fram.
