tisdag 24 april 2012

100

1979 övergick till 1980, ett nytt decennium började. På kvällen satt jag hemma som vanligt. Tidigare på dagen hade jag varit hos min mamma och Alf och ätit nyårsmiddag. Vad som bjöds minns jag inte. Vi kan väl säga att det var stek, en härligt mör oxstek som serverades med potatis, kokta grönsaker och gräddsås där det inte sparats på grädden. Till efterrätt möjligen konserverade persikor och ännu mer grädde, fast nu i vispad form. Till kaffet kom de nybakta wienerbröden fram och sedan var det dags att åka hem. Jag brukade alltid åka relativt tidigt. Senast 18.00 var jag hemma. Det var skönt att kunna låsa om sig och känna ett visst mått av frihet. Hunden sov i sin korg. Snart skulle jag lämna över honom till mamma eftersom skolan låg i Solna och det var svårt att åka hem och gå ut med honom mitt på dagen. Då hade han det bättre på Svennebygränd. Alf var nu pensionär och hade all tid i världen att sköta om vår kära pudel. Vad gjorde jag då under 1979 års resterande timmar? Tittade på TV, drack kaffe, åt en smörgås, läste lite, det fanns mycket att sysselsätta sig med. Att det blev ett nytt år var ingen större sensation, jag brydde mig inte så mycket även om det nya året såg ut att bli helt annorlunda än det gamla. Med jobbet hade jag nått vägs ände, det var helt nödvändigt att börja studera för att få en bättre grund att stå på. Mitt mål var att efter fullbordade studier få en tjänst som hemvårdsassistent. Det behövde inte vara i Täby, många andra kommuner låg runtomkring och äldreomsorgen expanderade. Jobb fanns hur många som helst. Tyvärr gällde det den tid som jag befann mig i då, när sommaren 1982 infann sig var situationen en annan men det är också en helt annan historia som kanske kommer att berättas i "100 nya självbiografiska anteckningar". Vad har jag då glömt från de första 30 åren? Den ugnsstekta falukorven i Eskilstuna är en viktig detalj som kommit bort. Den var senapsgratinerad och serverades med potatismos, jag hade aldrig ätit något så gott tidigare. Året var 1960 och vi var på väg hem från en resa som började i Dalsland, fortsatte ner till Skåne och sedan vek av upp mot norr. I Eskilstuna blev vi hungriga och stannade till vid en restaurang. Falukorven lyser fortfarande som en fyrbåk mot den mörka Sörmlandsnatten. Något år efteråt passerades Fjugesta i Örebrotrakten under en liknande resa. Jag fick skräckförnimmelser. Det var ju här som Olle Möller mördade Rut Lind eller blev åtminstone fälld för att ha gjort det. Själv hävdade han envist sin oskuld under hela sitt återstående liv. Fler glömda detaljer: tåget "Göteborgaren" som vi åkte med från Stockholm till Göteborg. Det var ett expresståg och när det gick tillbaka till Stockholm hade det också bytt namn - "Stockholmaren". Ett annat tågminne är den rälsbuss som plötsligt dök upp vid Bäckefors i Dalsland. Den kom fram ur dimman som ett andeväsen och försvann bort lika snabbt, jag glömmer den aldrig. Fler matminnen: de rökta korvar som hängde i Totties affär i Roslags-Näsby. Vilka delikatesser! Faktiskt drömde jag om att göra inbrott i nämnda affär bara för att kunna stjäla korvarna. Det låter ju helt absurt. Vilken normalt funtad människa resonerar så? Naturligtvis gick det aldrig så långt, någonting höll mig tillbaka. Längst inne i mitt svarta hjärta fanns ändå en gnutta ärlighet. En stor läsupplevelse 1957: Enid Blytons "Fem stoppar spöktåget", den första riktiga bok som jag läste. Sen var det nog inget mer, nu är allt redovisat från de första 30 åren av mitt liv. Jag tittar ut genom fönstret och ser 1970-talet försvinna längs vägen. Det är snart så otydligt att det inte syns. Långt borta sprakar raketerna mot himlen, det måste vara i Näsby-Park. Så småningom lugnar allt ner sig och landskapet belyses endast av gubben i månen. Dags att gå till sängs, säger jag halvhögt och ligger några sekunder senare på rygg i den bäddbara BAS-soffan, en Konsumprodukt som inhandlats på OBS Interiör i Hallonbergen. Jag befann mig nu i den nya tiden. Vad den skulle innebära visste jag ingenting om men jag var spänd av förväntan. Jag var halvgammal, lite ljummen men fortfarande hungrig. Kanske skulle det dyka upp något som kunde stilla min hunger. Tiden fick utvisa. Frågan var bara om jag kunde vänta så länge.