Det går trögt igen, det är uppförsbacke. Andhämtningen är tung och benen känns som klumpar. Kanske lika bra att ge upp. Jag kommer ändå inte att nå målet eftersom jag inte vet vilket det är. På ett ytligt plan vet jag förstås; att nå upp till ett hundra inlägg på bloggen. På ett mer osynligt plan är målet ett annat, det kan jag inte riktigt formulera. På bilden ler den nioårige Thomas glatt mot sin namne som nyss fyllt 63. Han är iförd tidstypiska gummistövlar med reflexband upptill och en mössa med öronlappar som kan fällas ner och knytas under hakan. På stövlarna var det populärt att sätta fast reklamklistermärken från olika bensinbolag som Gulf, Esso och Nynäs. Just på det här paret syns dock inga. Kanske fick jag inte för mormor, hon tyckte nog att de var för nya och inte skulle förstöras. Jag står på en liten klipphäll som skjuter upp bredvid huset i Tibble. Mamma måste ha tagit kortet med min kamera. Varken mormor eller morfar var intresserade av att fotografera. Det ser ut att vara tidig höst, en gråsprängd dag i slutet av september. Kan förstås också vara tidig vår innan den vägvinnande värmen fått upp trycket tillräckligt mycket i ångpannan. Kanske är det söndag och mamma är hemma och hälsar på. Hon bodde då i Dalsland dit hon flyttat efter att ha träffat Alf Pettersson. Han var änkling och jobbade på textilfabriken i Stigen. Efter att ha arbetat på Uddevalla stadshotell tog mamma och Alf så småningom över matserveringen på textilfabriken. Den fick då ett uppsving. 1962 flyttade de till Vingåker och köpte Vingåkersbaren. Den drev de till 1969 då flyttlasset gick till Skövde och en ny barservering. Året efter blev det en ny flytt, nu till Solna. Mamma blev kokerska på restaurang Tömmen vid Solna station, Alf fick jobb som vaktmästare på Svenska Skidförbundet. Men den utvecklingen är förstås okänd för mig när jag står här på bilden i mina gummistövlar 1958, om det nu var på våren eller hösten. 1959 hade jag växt ur dem, då fick jag nya. Med eller utan klisterlappar, jag minns faktiskt inte.
tisdag 3 april 2012
54
Det går trögt igen, det är uppförsbacke. Andhämtningen är tung och benen känns som klumpar. Kanske lika bra att ge upp. Jag kommer ändå inte att nå målet eftersom jag inte vet vilket det är. På ett ytligt plan vet jag förstås; att nå upp till ett hundra inlägg på bloggen. På ett mer osynligt plan är målet ett annat, det kan jag inte riktigt formulera. På bilden ler den nioårige Thomas glatt mot sin namne som nyss fyllt 63. Han är iförd tidstypiska gummistövlar med reflexband upptill och en mössa med öronlappar som kan fällas ner och knytas under hakan. På stövlarna var det populärt att sätta fast reklamklistermärken från olika bensinbolag som Gulf, Esso och Nynäs. Just på det här paret syns dock inga. Kanske fick jag inte för mormor, hon tyckte nog att de var för nya och inte skulle förstöras. Jag står på en liten klipphäll som skjuter upp bredvid huset i Tibble. Mamma måste ha tagit kortet med min kamera. Varken mormor eller morfar var intresserade av att fotografera. Det ser ut att vara tidig höst, en gråsprängd dag i slutet av september. Kan förstås också vara tidig vår innan den vägvinnande värmen fått upp trycket tillräckligt mycket i ångpannan. Kanske är det söndag och mamma är hemma och hälsar på. Hon bodde då i Dalsland dit hon flyttat efter att ha träffat Alf Pettersson. Han var änkling och jobbade på textilfabriken i Stigen. Efter att ha arbetat på Uddevalla stadshotell tog mamma och Alf så småningom över matserveringen på textilfabriken. Den fick då ett uppsving. 1962 flyttade de till Vingåker och köpte Vingåkersbaren. Den drev de till 1969 då flyttlasset gick till Skövde och en ny barservering. Året efter blev det en ny flytt, nu till Solna. Mamma blev kokerska på restaurang Tömmen vid Solna station, Alf fick jobb som vaktmästare på Svenska Skidförbundet. Men den utvecklingen är förstås okänd för mig när jag står här på bilden i mina gummistövlar 1958, om det nu var på våren eller hösten. 1959 hade jag växt ur dem, då fick jag nya. Med eller utan klisterlappar, jag minns faktiskt inte.
