En kort sträcka är kvar, den känns som en sista långsida, en spurt. Publiken hejar men benen bär inte längre, de vill stanna helt. Själv vill jag helst slänga mig ner på gräsmattan och titta upp mot himlen där molntussar seglar förbi. Funktionärerna kommer springande. De frågar om jag vill bryta loppet. "I helvete heller", fräser jag, "här bryts ingenting". "Okej", svarar de, "fortsätt då". Kanske kommer jag att ta mig i mål. Inte kanske, jag måste helt enkelt göra det. Det finns inget annat alternativ. Efter militärtjänsten började jag plugga på universitetet, först engelska, därefter svenska. Det var självklara val eftersom jag var mest intresserad av de ämnena. Några andra skäl fanns inte. När folk frågade svamlade jag alltid ihop en historia om att jag hade tänkt bli lärare i just dessa ämnen men det hade jag aldrig tänkt. Kanske lät det mer legitimt, mer framtidsbetonat, att nämna läraryrket istället för att säga som det var, nämligen att jag läste bara för att det var roligt. Jag fick ihop 35 poäng i engelska och 80 i svenska. D-kursen i svenska var mest intressant. Då fick man skriva en större uppsats som tog nästan hela terminen. Jag valde Ivar Lo-Johansson och "Striden om idrotten". Ivar Lo gav 1931 ut sin stridsskrift "Jag tvivlar på idrotten", där han hävdar att idrotten hela tiden vinner fördelar framför kulturen. Att idrotta anses sunt för kropp och själ, att läsa en bok blir mer suspekt. Idrottsrörelsen med Torsten Tegnér i spetsen, kände sig förstås påhoppad och gick till motangrepp. Debatterna blev många och slagväxlingen hård. Jag trivdes med forskararbetet om man nu kan kalla det så. Det här var ju 1972 och således före internets tid. Att få fram uppgifter var lite krångligare än nu. Man fick själv bege sig Kungliga Biblioteket eller Stockholms Stadsbibliotek, för att leta bland tidningsartiklar och slå i böcker. Det gjorde jag gärna. Jag kunde sitta där hela dagarna utan problem. Ibland var vi tvungna att komma till universitetet för vissa redovisningar men det var inte särskilt ofta. Fortfarande är jag mycket nöjd med min uppsats. Den blev godkänd som nummer 1 i raden av liknande uppsatser. Andra ämnen som jag studerade var filmvetenskap och psykologi. Jag hade fått för mig att jag ville bli psykolog men det var ett misstag. På våren 1974 kunde jag bara konstatera att psykologvärlden fick klara sig utan mig. Istället började jag arbeta på hemtjänsten i Täby kommun. Så där ja, nu är jag faktiskt några steg närmare mållinjen. De håller visst på att spänna upp snöret så det är väl bäst att skynda på.
