9

Vissa delar av julmaten beskrevs redan i förra avsnittet men man kunde ju göra annat än bara äta. Dansa kring granen till exempel. Här tas en ordentlig svängom och med utgångspunkt från min egen storlek gissar jag att kortet är taget ca. 1955. Jag har inget minne av själva tillfället men han som höll i kameran var min morbror Gunnar. Han var sedan många år en inbiten fotoamatör. Hans speciella kännemärke var att göra taggiga kanter på bilderna även om det inte syns på denna. Kameran som han använde var rena proffsverktyget, en Rolleiflex för 6X6 negativ. Jag tror att han framkallade bilderna hemma i badrummet. Familjen bodde då på Valhallavägen men flyttade så småningom till Hökarängen och ytterligare en gång till Skärholmen men det var långt senare. Gunnar var gift med Agneta som på bilden syns titta in i kameran från granens baksida. Agneta kom ursprungligen från Estland, hela familjen flydde därifrån 1944. Hon och Gunnar träffades i Tylösand 1949, mitt födelseår. De fick två barn, Birgitta som föddes 1951 och Lena några år senare. Agnetas syster Maria är också med på denna bild. Hon är kvinnan i svart klänning längst till höger. Gunnar dog 1999 och Agneta 2011. De ligger begravda på Skogskyrkogården. Maria är också död, hon dog i mitten av 2000-talets första decennium. Men nu har vi visst kommit ordentligt på avvägar vad gäller julfirandet. Ett sådant måste tas på allvar. Så här skriver morfar i sin dagbok den 5 december 1957:

Nu är det snart jul, man längtar till jul både gamla och unga, det är roligt när högtiden kommer. Nu ska man köpa mat och dryck så man får något att äta, julgranen ska hem och den är inte så lätt att hitta men går man hela dagen så går det nog bra.

Han skriver också att tillgången på snö är obefintlig. Det är mellan 1 och 4 grader varmt och så regnar det. Självklart uteblir vinterstämningen under sådana förhållanden men han tillägger att allt är bra ändå och präntar dit ett SLUT med det för honom så karaktäristiska bakvända S:et. Jag tror inte att morfar behövde gå en hel dag i skogen för att hitta julgran, det gick nog smidigare än så. Övriga personer på bilden är mormor, morfar, min mamma I samt jag själv förunderligt stirrande mot fotografen. Min kusin Birgitta borde också ha synts till men hon kanske inte ville vara med. Vid den här tiden hade vi ingen TV så det var troligen radion som stod för julmusiken när vi dansade. Farbror Sven hade ju ett program som hette "Dans kring granen". Vad kunde vara mer passande? Det jag minns bäst från jularna är annars ett radioprogram som sändes varje juldagsmorgon. Det var en barnteater som handlade om hur psalmen "Stilla Natt" kom till. En mus hade gnagt sönder bälgen till orgeln i österrikiska Oberndorf bei Salzburg men kantorn Franz Gruber och prästen Joseph Mohr räddade situationen genom att komponera en julpsalm och framföra den på juldagens gudstjänst till gitarrackompanjemang. Året var 1818. Jag tyckte att pjäsen var otroligt spännande. Hur många juldagsmorgnar den sändes minns jag dock inte. Andra som hälsade på oss om jularna var min andra morbror Kalle och hans fru Ingrid, min moster Lotta och hennes man Ingvar samt förstås min mamma Ingrid som vid mitten av 1950-talet träffade Alf och flyttade ner till honom i Dalsland. På jularna kom hon alltid hem till min stora glädje. Då blev stugan full och julens änglar behövde inte göra ett handtag, vi hade gjort allting själva.

8

Mormor står vid spisen och rör i grytan. Hon bär huckle på huvudet och ett förkläde runt midjan som husmödrar av den gamla stammen alltid behagade göra. Grytan är förstås av gjutjärn och har en fläns nertill som gör att den kan sänkas ner i vedspisen när stora plattan tas av. Dock tror jag inte att det var möjligt med den spis som vi hade, den var av en helt annan modell. Emellertid fungerade grytan lika bra ovanpå spisen som nersänkt i den. Vad kunde då finnas i en sådan gryta vid den här tiden? Troligtvis en härlig stek inköpt i Totties speceriaffär i Roslags-Näsby. Konsum låg bredvid men där handlade aldrig mormor och morfar. De hade fått för sig att Konsum hade sämre varor vilket naturligtvis var helt fel. Kanske hade någon från gården gjort inköp hos Kooperationen och inte varit nöjd, sedan spreds ryktet snabbt. Det var som när Enebybergs Chark ansågs sälja sur varmkorv på grund av en händelse många år tillbaka i tiden. Likadant med Heds affär på Hedåsvägen i Ensta. En sådan stämpel är svår att tvätta bort. Men Totties varor höll högsta kvalitet, inget tvivel om den saken. Till jularna levererade han själv den halva gris som vi köpte, den som sedan förvandlades till skinka, bogfläsk, korv, pölsa och annat som var nödvändigt för att fira Människosonens födelse. Tottie kom körande i sin skåpbil, möjligen en Volvo Duett och bjöds efter avslutad affär som sig bör på kaffe med dopp. Jag tyckte att den halva grisen såg otäck ut där den låg i sin vattenbalja i väntan på att matförädlingsprocessen skulle börja. För att återgå till grytsteken så dök den naturligtvis upp till helg och fest. Vardagsmaten hade en påvrare karaktär. Det kunde vara fläsk och potatis, korv och potatis, köttbullar och potatis, stekt sill och potatis, olika soppor med mera. När morbror Kalle kom och hälsade på ville han gärna ha glödstekt sill vilket var lätt ordnat i järnspisen. Sillen lades då i ett halster som Kalle själv tillverkat och detta placerades ovanpå glöden. Djupfryst fisk var en nyhet på 1950-talet och den blev ett välkommet tillskott på matsedeln. Olika typer av konserver hade också nyhetens behag. Speciellt morfar gillade picnicköttbullar som dväljdes i brunsås. Som jag nämnt tidigare var grönsaker inte så ofta förekommande, åtminstone inte färska sådana. Däremot kunde plåtburkar med ärtor och morötter öppnas vid festliga tillfällen. Stekt strömming var en rätt som ibland förekom. Den inhandlades från fiskbilen som stannade en bit från huset. Kanske kom den varje vecka eller möjligen var fjortonde dag. Fiskhandlaren bodde i Täby Kyrkby men härstammade från Åland. Jag kan inte minnas att vi någonsin köpte annan fisk av honom. Strömmingen stektes oftast med ryggbenet kvar, som flundra mer sällan. När man talar om fisk är det svårt att förbigå den säsongsbetonade lutfisken. Den köptes i torkat tillstånd och delades i mindre bitar med hjälp av fogsvansen. Därefter inleddes själva lutningsprocessen som jag inte närmare ska gå in på här men den innebar i alla fall ett oändligt kånkande av vatten i hinkar från köket och ut till jordkällaren där fisken förvarades. Om inga malörer inträffade var fisken färdig precis till julafton och kunde avnjutas tillsammans med kokt potatis och tjock vit sås. Gröna ärtor tillhörde också bilden. Själv hade jag, och har fortfarande, vansinnigt svårt för denna delikatess. Det är någonting med lukten som gör att njutningscentrat slår bakut. Vilken tur att jag är gift med en kvinna som har samma "defekt". Man kan säga "det var mycket bättre förr" hur många gånger som helst, lutfisken har ändå alltid varit samma äckelstinkande geléhög oavsett tidsepok. Då föredrar jag innehållet i den stora järngrytan. En härlig oxstek serverad med kokt potatis och gräddsås, kanske även med inlagd gurka om det var den årstiden. Det smakade helt enkelt mumsfilibabba för grabben som knappt sextio år efteråt skriver dessa rader.

7

På somrarna behövdes eldningen endast för matlagningen men om vintrarna fick både järnspis och kakelugn arbeta hårt för att hålla kylan ute. Huset var nog inte i bästa skick. Isoleringen i väggarna, sågspån antar jag, hade säkert aldrig varit mycket att hurra för och vid den här tiden låg troligtvis merparten av denna nere i golvnivå. Där gjorde den naturligtvis dålig nytta. Fönstren som var av enkeltyp, fick förstärkning varje höst när innanfönstren sattes in och pappersremsor klistrades fast över de otäta skarvarna. Ventilationen vintertid blev då förstås lidande eftersom fönstren inte gick att öppna men vem brydde sig om luftcirkulation? Här gällde det istället att inte släppa in kylan till varje pris. Den boven fick hålla sig ute medan vi satt inne i värmen. Jag kan ändå inte påstå att vi direkt frös. Kanske berodde det på att huset var litet och att både järnspis och kakelugn var utmärkta värmekällor. Så länge de brann vill säga. När de inte gjorde det, nattetid till exempel, sjönk temperaturen snabbt. Det var ett tvivelaktigt nöje att stiga upp på morgnarna med 12-13 grader varmt inomhus. Då ville man helst stanna kvar i sängvärmen. Till det positiva hörde att när eldningen väl kom igång, dröjde det inte så länge förrän kvicksilverpelaren började stiga igen. Vi hade alltså ett stort behov av ved och den måste sågas och huggas under den varma årstiden. Oftast hade vi vedbodarna fulla med prima klabbar. Morfar var duktig på att hugga. Ibland var mormor med och hjälpte till med sågningen, den gick lättare när man var två. På bilden ovan verkar det som om vi fått hem en sändning plank någonstans ifrån. Sådant gick ju också att elda med även om värmeförmågan var klart sämre än med "riktig" ved, helst då björk. Det hände också att morfar bar hem ved från skogen, träd som fallit för tidens tand eller som blåst ner. Ingen sa någonting om det, alla gjorde likadant. Summa summarum: utan ved hade vi inte klarat oss. Då hade vi fryst till is i vår lilla stuga, lika snabbt som det går att räkna till ett hundra självbiografiska anteckningar av vilka detta är den sjunde.

6

Gårdens ägor sträckte sig från Roslags-Näsby till Viggbyholm, jag har ingen aning om hur stor ytan var. Själva gårdsbyggnaderna låg i en klunga bredvid järnvägen. De bestod av en ladugård med stall, en maskinhall, ett mejeri som sedan blev musteri, ett bostadshus med två lägenheter, en villa med lika många lägenheter (i en av dem bodde ladugårdsförmannen), en villa där befallningsmannen bodde, ett hus uppe i skogen där vi bodde samt ett annat hus lite längre bort där morfars arbetskamrat Norberg bodde. Andra som arbetade på gården bodde utanför dess hank och stör. De kom cyklande på morgnarna med andedräkten hängande ut genom munnen. Till gården hörde också diverse uthus med varierande användningsområden. På andra sidan järnvägen där Grindtorp nu ligger,fanns ett svinhus. Det brann ner i slutet av 1950-talet. Även det tillhörande bostadshuset strök med. Det var nära ögat för svinskötaren och hans familj. Till maskinhallen hörde en smedja, smeden hette Ahlstrand. Han körde också lastbil och traktor vid behov. Bland annat skjutsade han oss med det förstnämnda fordonet till Rö där en vävstol för täcken skulle hämtas. Morfar satt på flaket, mormor och jag inne i hytten. Frun till mannen som vi köpte vävstolen av var gammal väninna till mormor, hon hette Nora. Hennes man hette Joel. Jag hade också gärna velat sitta på flaket men fick det inte. Ladugården rymde ett 90-tal kor. I stallet fanns 6 - 8 hästar, de var stora och trygga. Ovanför kornas bås satt små griffeltavlor där deras namn skrivits med krita. Egentligen fick man inte gå in i ladugården hur som helst, det var känsligt med tanke på smitta och dylikt. Mjölkningsmaskiner fanns men träcken fick forslas bort med skottkärra till gödselstacken. Det var ett tungt jobb. Gården ägdes av en direktör från Djursholm men han visade sig sällan där. Han hade någonting med Metrobutikerna att göra. Den dagliga driften sköttes av befallningsmannen som liksom vi hette Eriksson. Smaka på ordet "befallningsman", det låter som mörkt 1800-tal i mina öron. Dessutom fanns en rättare som var någon slags förman för de som arbetade ute. I gårdens utkanter låg ett sågverk samt en testanläggning för målarfärg. Den sista bestod av brädor som målats med de färger som skulle testas. Brädorna var fastspikade på höga ställningar. Anläggningen hade så vitt jag vet ingenting med gården att göra. Sågverket i sin tur hade lagts ner när vi kom till gården. Jag såg aldrig någon som arbetade där. Det kan också nämnas att Täby Galopp började byggas vid den här tiden. Galoppbanan vid Ulriksdal hade tjänat ut och det beslöts att verksamheten skulle flytta hit. 1960 körde man igång. När Tibble Gård gick i graven rensade man upp i ladugården och gjorde om den till bilhall. Det var Norrbil som sålde VW-bilar. Så småningom flyttade de därifrån. Några år in på 1960-talet stod byggnaderna tomma. Därefter revs hela klabbet. En ny tid var i antågande, i den hade vi ingenting att hämta.

5

Nedanför vårt hus låg ett potatisland, ovanför till höger låg ett som var lite större. På vårarna sattes potatisen och på höstarna plockades den upp. En av hästarna från gården fick utföra det tunga manuella arbetet. Det var många kilo Magnum Bonum som lades in i jordkällaren mot slutet av september. Då visste vi att vintern var räddad, det fanns ingen anledning till oro. Magnum Bonum ansågs vara den bästa potatisen. Bintje hade av någon anledning dåligt rykte, jag vet inte varför. För den som ville ha mjölig potatis var King Edward ett alternativ. En gång fick jag sitta upp på hästen, det kändes nervöst. Oftast var många i familjen med och plockade potatis. Morbröderna med fruar kom ut från Stockholm. Ibland åkte de tillsammans i Gunnars bil, en svart Volvo PV. Tidigare hade han haft en IFA. Den andre morbrodern, Kalle, hade vid den här tiden inget körkort. Han tog sitt några år in på 1960-talet och köpte då också en PV, en beige. Gunnar arbetade på Televerket, Kalle på Mjölkcentralen. En tredje morbror, Birger, drunknade 1938 i Garnsviken. Det var en stor tragedi. Säkert fick vi upp över hundra kilo potatis under de där soliga höstdagarna. Jag kan inte minnas att det någonsin regnade. Andra dagar kunde det regna men inte då. Vi var som människor på en skolplansch, vi skrattade och hejade och lastade upp potatislådorna på flakvagnen med schvung och glädje. Ibland kom kaffekorgarna fram. Vi doppade vetebrödsskivor med jordiga fingrar. Inga sorger fanns, replikerna var färdigskrivna sedan länge. På järnspisen stod en järngryta med en stek som puttrade på svag värme. En potatiskastrull stod bredvid fylld med nytvättade knölar. Vi åt vid köksbordet som naturligtvis var täckt av en blommig vaxduk. Det var lite trångt men alla fick plats ändå. Sallad åt vi ingen, den var inte uppfunnen än. Däremot serverades morötter och ibland även blomkål, till köttet och potatisen. Ja, nu har ni så ni klarar er, sa morbröderna när de åkte. De fick förstås med sig potatis in till stan i varsin säck. Den kanske inte räckte hela vintern men en bra bit i alla fall och när den tog slut var det bara att hämta mer i vår jordkällare för sånt var livet, det var som på en färgglad plansch eller som i en läsebok för folkskolan.

4

Av vårt hus finns ingenting kvar. Det låg uppe i skogsbacken bakom Täby Centrum. På den tiden fanns naturligtvis inget sådant, allt vi såg var öppna fält. Huset var rödmålat med vita knutar. Det var byggt på en stenfot vilket gjorde att det fanns tomma utrymmen under hela kåken. Vår katt sprang in där en gång, vi trodde att den hade försvunnit för alltid. Huset var i två våningar. Därnere fanns ett rum och kök och ovanpå en kallvind. Till den kom man via en trappa (eller snarare stege) som satt på väggen utanför skafferiet. På vinden fanns en murstock i mitten och ett fönster på vardera kortsidan. Sommartid gick det bra att sova däruppe, vintertid gick man inte upp dit överhuvudtaget. Man kom direkt in i köket från farstun. Till vänster stod diskbänken med sin nakna kallvattenkran och snett fram till höger järnspisen. En reservoar för varmvatten var inmurad bredvid spisen. Möblemanget var enkelt men funktionellt: en soffa med galonklädsel på locket, ett blåmålat bord med vaxduk samt fyra pinnstolar, också de blåmålade. Rummet var möblerat på följande sätt: en bäddsoffa längs långväggen, ett skrivbord under kortväggsfönstret, ett mahognyskåp för porslin och en byrå med klafflåda högst upp och tre andra lådor under den. I dessa förvarades sängkläder och textilier. Till vänster i rummet stod den vita kakelugnen som eldades varm under kalla vinterkvällar. Ovanpå byrån stod vår TV, en Philips 17-tummare som vi köpte på hösten 1960. Då hade de olympiska spelen i Rom redan passerat, vi missade dem med en hårsmån. Ytterligare ett fönster fanns i rummet. Det satt omedelbart till höger när man steg över tröskeln. Ovanför bäddsoffan hängde en stor tavla föreställande en rovfågel som slet sönder sitt byte. På de andra väggarna var några mindre tavlor upphängda. På en syntes en ekorre och på en annan en väderkvarn. Mer finns inte att säga om vårt hus förutom att kvarteret där det låg hette Lyktan fast det egentligen inte var något kvarter, det låg ju precis i skogsbrynet. Vi var skogsbrynsmänniskor.

3

Jag försöker mäta upp barndomens skog. Den är inte stor. Träden består av tallar och snår, även enstaka granar finns. Jag uppskattar avståndet från vår nu icke-existerande jordkällare upp till stenbrottet, till högst tvåhundra meter. Tvärs över är längden cirka hundra meter. Stenbrottet var en spännande plats. Någon kan säkert berätta dess historia. Vem bröt stenen och vilka använde den? Mitt i skogen syns en formation på fem stående stenar. Jag går dit och lägger handen på en av dem. Den känns kall och skrovlig. Stigen som gick längs kanten av skogen har utplånats. Några av träden som jag mindes dem har försvunnit. Skogen är omgärdad av bebyggelse som blir större för varje år. Civilisationen tränger på, trafikljud hörs överallt. Vi hade ett träd med vildäpplen som vi kallade vårt. En annan stig ledde från Norbergs hus förbi vårt och ut på åkern. Den trampade gubbarna varje dag på väg till och från arbetet i ladugården. Vi var i skogen ibland, vi gick dit som på besök. Nu går jag här ensam. Träden bor i sina stammar. I de risiga snåren hörs småfåglar, det är svårt att namnge några särskilda arter. Allt som allt har skogen har en yta på 20 000 kvadrat. Det låter mycket. Förr var den förstås större även om den aldrig kunnat gå under benämningen "storskog". Den har naggats i kanterna hela tiden. Den är som ett isberg som fräts sönder. Att stå inne i skogen är som att stå i en kyrka, en landsortskatedral. Det känns heligt. Vi smakade en gång på vildäpplena men de gick inte att äta, de var för sura. Våra kläder hade naturliga jordfärger. Vi var ett med naturen. Jag satte upp en höjdhoppsribba mellan två träd och försökte slå världsrekord, det gick förstås inte. Snart finns det så lite kvar av skogen att jag kan bära den med mig. Kanske i en hink eller i en Konsumkasse, jag vet inte vilket.

2

I drömmen vandrar jag runt i en snårig skog. Efter en stund hittar jag en stig som leder fram till ett gärde med stubbad yta. En bit bort ligger en av de små öar som liksom pressats upp ur det annars platta landskapet. Jag går över till den. Dess namn är Svartön. En stig leder tvärs över ön. Den mynnar ut på ett nytt gärde som är betydligt större än det första. Luften är kall och klar, det är tidig höst. Nu ser jag trädet med dess vidunderliga fågelbo. Lite närmare märker jag att boet är uppbyggt av grenar som av en naturens nyck formats på det sättet. Inga fåglar har någonsin bott där, det vore en fysisk omöjlighet. Jag går tillbaka samma väg men viker strax in på en ny stig. Den är något bredare och verkar mer använd. Rötter sticker upp med jämna mellanrum men det går ändå bra att ta sig fram. Jag märker nu att stora delar av ön består av taggig snårskog omöjlig att ta sig igenom. På öns mitt finns en öppen plats. Den är inte särskilt stor, högst femton kvadratmeter. Jag går rakt över och fortsätter där stigen börjar igen. På den här sidan har växtligheten en annan karaktär. Den utgörs av täta granar som nått en ansenlig höjd. Efter en kort stund blickar jag ut över ännu ett gärde. Det sträcker sig bort mot järnvägen, ett avstånd som jag uppskattar till mer än trehundra meter. Jag ser ett par karlar som rensar upp i ett dike. Bredvid dem står en flakvagn spänd efter en häst. Tillbaka igen på stigen mot mitten av ön som jag hastigt passerar utan att stanna. Vi är i slutet av september. Vädret har varit hyggligt under den gångna månaden. Höstregnen har ännu inte börjat. Jag följer nu den stig som jag först gick på. Där ön slutar har någon slängt delar av en gammal bil, en stänkskärm och en motorhuv. Båda plåtdelarna är genomrostade. Jag tror att de är till en Chevrolet av 1937 års modell. Inne i de täta snåren hörs svaga ljud som efter en stund låter högre. Det är en älg som tar sig fram. Den tittar på mig men viker sedan undan med blicken som om den gjort något otillåtet. Jag lämnar ön och står åter på fast mark.På vägen ner mot gården möter jag några lantarbetare som är färdiga för dagen. De är nu på väg hem. Vi hälsar. Jag berättar att jag just varit ute på Svartön. De frågar intresserat om där fanns någonting att se. Nej, inte mycket, svarar jag och går vidare in i skymningen.

1

Jag går längs en nerlagd järnväg. Plötsligt tar den slut en bit bortom stationshuset som jag nyss passerade. Jag vänder tillbaka och hittar strax ett stickspår som leder ut i terrängen. Efter bara några minuter slutar det också abrupt vid en stoppbock. Allt tycks vara som i en dröm. Kanske är det så att jag verkligen sover? Snart kommer jag att vakna och sätta mig upp i sängen, därefter gå ut i köket och dricka ett glas vatten. Jag går tillbaka och sjunker ner bakom en av de stora cisternerna för Slotts-Senap som står uppställda en bit från stationshuset. Varför är jag här och nu? tänker jag. Vad har fört mig hit och varför känns det som om jag måste vidare? Jag lutar mig bakåt mot den rostiga plåtbehållaren. Hur mycket senap har inte den innehållit i sin glans dagar? Det går inte att tänka i så stora volymer. Nu är den tom, det ekar när man knackar mot plåten. Höstkylan tränger in mot kroppen, jag skakar till. Det känns som om jag inte kommer att klara en natt i det fria. Redan nu hör jag den svarta fågelns vingslag ovanför mitt huvud. Ödet verkar ha något i beredskap för mig, en lömsk och djävulsk plan mot vilken jag inte kan värja mig. Brynjan från DDR skänker ingen värme. Jag tänker på att hemma i mitt kök sitter en klocka gjord i samma land, det som nu är ett före detta land. Bakom visarna syns ett rutnät. Fångad i den uppländska ödemarken börjar jag resignera. Inget hopp verkar finnas. Jag är en förlorad, en övergiven. Den svarta fågeln skriar illavarslande. Livet skulle ha gått vidare men gör det inte, det har stannat. Åkrarna blänker svarta i skymningen. Jag drömmer att jag tar mig uppför ett högt berg, på toppen ligger en liten kiosk som säljer souvenirer och vykort. Även godis, läsk och tidningar finns att köpa. Ägaren lutar sig ut genom kioskluckan och säger: "Men där är du ju, jag har väntat på dig". Han är smal och spenslig och iklädd någon slags arbetsuniform. Jag vet inte vad jag ska svara, jag har förlorat mitt språk. När jag vaknar är det natt. Det uppländska mörkret har lagt sig runtomkring mig. På ett av spåren vid stationen står ett tåg. Det är en rälsbuss med nosen riktad mot X-köping, det är sista förbindelsen för kvällen. Den där typen av tåg tillverkades på 1940-talet, det var länge i tjänst på kortare sträckor. De har fått sitt namn efter sin konstruktör. Jag kliver upp på tåget och sjunker ner på ett av de mjuka sätena. Konduktören stannar till och frågar om jag har biljett, jag skakar på huvudet. "Inte?", säger han. "Nåja, du kan åka med ändå". Han går vidare i vagnen med sin konduktörsväska hängande över axeln. "När går tåget?", ropar jag efter honom. "Det har ju redan gått", svarar han och öppnar dörren till nästa vagn. "Har du inte märkt det?"