Efter sexan flyttade vi ner till den alldeles nybyggda Näsbydalsskolan. Den var så ny att den inte ens var helt färdigbyggd. För att ha hemkunskap och metallslöjd, var vi tvungna att under höstterminen 1962, bege oss till Näsby-Parksskolan. Det var ett stort steg att börja högstadiet. Den gamla klassen var visserligen till stora delar intakt men nya elever från andra delar av kommunen, till exempel Viggbyholm, tillkom. Nu fick vi också ämneslärare samt en klassföreståndare. Vår hette Ulla-Britt Gulliksson. Hon kom med från Näsby skola. Antagligen hade hon studerat och fått behörighet som högstadielärare. Många saknade nog vår gamla skola som var trivsam och invand. Jag gjorde det i alla fall. Den nya undervisningen kändes rörig med springet mellan olika klassrum, ingenstans var man hemma. Nya ämnen dök upp på schemat: kemi, fysik och tyska. Ein, zwei, drei ... det var ju inte så svårt. Värre blev det när grammatikens mysterier skulle penetreras. Vår lärare i tyska hette Dage Ljungman. Han var själv mycket duktig i språket som sådant. Efter att ha bott i Tyskland under många år, talade han det som en infödd. Däremot var hans förmåga att lära ut helt klart begränsad. Han var sparsam med att berätta varför vissa saker hette som de gjorde. För honom var det ju självklart men inte för oss. Annars var han en trevlig människa som hade mycket att förmedla. Han bodde på en gård uppe i Roslagen, varje dag åkte han med tåget från Rimbo och steg av vid Ensta hållplats. Andra lärare man minns var Lennart Granstrand i matematik och Lennart Haglund i religion (som nog då hette kristendomskunskap). Rektorn hette Ingvar Anzén. Han hade en oerhörd pondus, ingen vågade mopsa upp sig mot honom. Han behövde bara titta på busarna så dröp de av, tillintetgjorda. Annars var han snäll och vänlig, inte alls någon Caligulatyp. Så är det väl med de bästa lärarna. De har en slags inneboende styrka som det inte går att sätta fingret på. I åttan fick vi Rolf Wiklund som klassföreståndare. Vi hade honom också i tyska och engelska, kanske även i svenska. Till skillnad från vår vän i sjuan, var Rolf W en strong pedagog som verkligen kunde lära ut. Det var skönt att inte behöva sitta och gissa på tysklektionerna, nu fick man allting förklarat. Jag kan ändå inte säga att tyskan var mitt favoritämne, jag föredrog engelskan. Mycket hade det nog med mitt musikintresse att göra. Jag läste engelska musiktidningar och lyssnade på engelska band, då kom språket mer naturligt. I sexan hade jag haft fina betyg, i sjuan sjönk de betydligt. Mycket berodde det nog på själva omställningen från mellanstadium till högstadium. Först i gymnasiet började det gå bra igen och mitt studentbetyg ser faktiskt hyfsat ut. Mer om det en annan gång. Det finns mycket mer att redovisa emellan.
måndag 16 april 2012
84
Efter sexan flyttade vi ner till den alldeles nybyggda Näsbydalsskolan. Den var så ny att den inte ens var helt färdigbyggd. För att ha hemkunskap och metallslöjd, var vi tvungna att under höstterminen 1962, bege oss till Näsby-Parksskolan. Det var ett stort steg att börja högstadiet. Den gamla klassen var visserligen till stora delar intakt men nya elever från andra delar av kommunen, till exempel Viggbyholm, tillkom. Nu fick vi också ämneslärare samt en klassföreståndare. Vår hette Ulla-Britt Gulliksson. Hon kom med från Näsby skola. Antagligen hade hon studerat och fått behörighet som högstadielärare. Många saknade nog vår gamla skola som var trivsam och invand. Jag gjorde det i alla fall. Den nya undervisningen kändes rörig med springet mellan olika klassrum, ingenstans var man hemma. Nya ämnen dök upp på schemat: kemi, fysik och tyska. Ein, zwei, drei ... det var ju inte så svårt. Värre blev det när grammatikens mysterier skulle penetreras. Vår lärare i tyska hette Dage Ljungman. Han var själv mycket duktig i språket som sådant. Efter att ha bott i Tyskland under många år, talade han det som en infödd. Däremot var hans förmåga att lära ut helt klart begränsad. Han var sparsam med att berätta varför vissa saker hette som de gjorde. För honom var det ju självklart men inte för oss. Annars var han en trevlig människa som hade mycket att förmedla. Han bodde på en gård uppe i Roslagen, varje dag åkte han med tåget från Rimbo och steg av vid Ensta hållplats. Andra lärare man minns var Lennart Granstrand i matematik och Lennart Haglund i religion (som nog då hette kristendomskunskap). Rektorn hette Ingvar Anzén. Han hade en oerhörd pondus, ingen vågade mopsa upp sig mot honom. Han behövde bara titta på busarna så dröp de av, tillintetgjorda. Annars var han snäll och vänlig, inte alls någon Caligulatyp. Så är det väl med de bästa lärarna. De har en slags inneboende styrka som det inte går att sätta fingret på. I åttan fick vi Rolf Wiklund som klassföreståndare. Vi hade honom också i tyska och engelska, kanske även i svenska. Till skillnad från vår vän i sjuan, var Rolf W en strong pedagog som verkligen kunde lära ut. Det var skönt att inte behöva sitta och gissa på tysklektionerna, nu fick man allting förklarat. Jag kan ändå inte säga att tyskan var mitt favoritämne, jag föredrog engelskan. Mycket hade det nog med mitt musikintresse att göra. Jag läste engelska musiktidningar och lyssnade på engelska band, då kom språket mer naturligt. I sexan hade jag haft fina betyg, i sjuan sjönk de betydligt. Mycket berodde det nog på själva omställningen från mellanstadium till högstadium. Först i gymnasiet började det gå bra igen och mitt studentbetyg ser faktiskt hyfsat ut. Mer om det en annan gång. Det finns mycket mer att redovisa emellan.
