76

Det rör på sig. Tre fjärdedelar av bloggen avverkade, en kvar. Kanske kommer det här projektet ändå att gå i lås. Jag trodde inte det från början men nu ser det ljust ut. Det är som att komma till Hökberg i Vasaloppsspåret, därifrån är det 19 kilometer kvar till målet i Mora. Visst ska man väl klara det? Men bara om man är i Hökberg före 17.40, annars blir man tagen av banan. Någon sådan risk blir inte jag utsatt för. Däremot har jag mina inre varningsklockor som ringer om det går för långsamt. Bilden ovan är tagen någon gång i mitten av 1960-talet. Troligen är vi hemma hos Lotta och Ingvar i Hägernäs, jag känner nämligen igen tavlorna på väggen. När det gäller familjebilder av denna typ var det alltid Gunnar som stod för fotot. Här har han riggat upp Rolleiflexen på stativ och skruvat fast en trådutlösare på avtryckaren, detta för att själv komma med på bilden. Till kameran är kopplad en blixt och när Gunnar trycker på knappen, fastnar vi för evigt på filmremsan. I nedre raden sitter från vänster min mamma och mina två kusiner, Birgitta och Lena. I den övre raden står Gunnar längst till vänster, tätt följd av Lotta, Ingvar, Agneta, jag och Alf. Egentligen är det väl ingen särskilt lyckad bild. Både Lotta och Ingvar ser direkt uttråkade ut, jag sitter i en konstig givaktställning iförd skidbyxor och mockasiner (!), medan Alf verkar prata med någon som befinner sig utanför fotot. Även Agneta flackar med blicken. Det är bara min mamma och mina två kusiner som på ett naturligt sätt tittar in i kameran, Birgitta med ett litet leende på läpparna. Gunnar själv överblickar sällskapet för kontrollens skull. Tja, det var ju så här vi såg ut, det är inte mycket att göra åt. Och nu sitter vi som sagt fast på filmen i alla våra dar. Ingenting kan ta oss därifrån, vi är The Eriksson Family for ever.