Kul på luckan en februarikväll 1969. Kortlapparna saknas visserligen men det verkar vara kaffe som dricks och tårta som äts. Kanske är det någon av grabbarna på bilden som fyller år och därför bjuder generöst. Vi ryckte in i början av november 1968. Platsen var stora kasernen på Frösundavik i Solna, där Svea Ingenjörregemente höll till. Merparten av rekryterna kom från Stockholmsområdet samt från Värmland. Några andra landskap som Västmanland och Dalarna var också representerade. Ingen kände varandra, vi var helt nollställda. Egentligen skulle jag ha hamnat i Boden men en kamrats pappa som var officer, lyckades ordna så att jag istället kom till Ing 1. Det var jag mycket tacksam för. Norrlandshelvetet hade man ju hört talas om, det var inget som lockade. Första veckan handlade mest om information men blev även en orgie i god mat. Det var tydligt att man försökte bota eventuell hemlängtan med delikatesser i dubbla portioner. Att lära känna de andra killarna var inte svårt. Vi satt ju på något sätt i samma båt. Att försöka ta sig ur den var inte så lätt. Några blev i och för sig bortsållade redan under de första veckorna, de klarade inte av det militära tänkandet och fick åka hem igen. Efterlängtat för vissa, för andra lite mer snopet. Våra befäl visade sig vara inte alltför skräckinjagande, de flesta till och med ganska hyggliga. Överfurir Lind hade mest hand om oss i början. Han var Göteborgare och höll förstås på Frölunda i ishockey. Att de skulle vinna SM var det inget snack om, inte enligt Lind i alla fall. Nu gjorde de inte det, det var Leksand som vann. Jag minns faktiskt inte hur Lind kommenterade detta faktum. Andra befäl var kompanichefen Bylund samt plutonchefen fanjunkare Bernhorn. Det namnet hade en viss klang, det lät som ett gammalt krigarnamn. Och Bernhorn hade också luktat krutrök, såväl i Korea som i Kongo (han hade då varit i FN-tjänst). Men fanjunkaren var på det hela taget en bussig prick som höll oss om ryggen när det blåste snålt. Han var noga med att vi skulle komma till honom och prata om vi kände oss krassliga eller hade andra problem. På nyårsafton gick vi högvakt på Drottningholms slott. Det var bitande kallt och vi var insvepta i stora svarta pälsar. På kvällen kom kronprinsen, nuvarande kungen, insvepande på slottsgården i sin P1800. Han försvann snabbt in på slottet. Dagen därpå gick Gustav VI Adolf förbi vår vaktkur med två hundar och en dam i sällskap, han höjde handen till hälsning när han passerade. Det kändes som en sympatisk gest. Hela den återstående vintern blev svinkall. Vi tillbringade mycket tid på lastbilsflaken på väg till och från Järvafältet där vi hade vårt övningsområde. En dag i början av april sa någon: "Märker ni att det inte är kallt längre?" Det hade han rätt i, våren var i antågande. Det vi lärde oss under utbildningen var dels den vanliga vapentjänsten med kpist, AK-4, ksp och grg, dels själva ingenjörstjänsten där vi byggde broar och färjor. En av broarna hette krigsbro 4. Att få ihop den var som att bygga med ett jättelikt Meccano. Man bar balkar och ramar till lämplig plats och satte sedan ihop dessa med bultar. Brodelarna var tunga och otympliga, det gällde att balansera dem rätt. Under sommaren 1969 var vi ute i olika delar av Sverige. Vi byggde en permanent bro åt en godsägare i Jönåkerstrakten. Senare for vi ner till Skövde där vi höll på med olika övningar. Skövde minns jag speciellt väl därför att jag tappade en tand just där. Det var själva emaljfodralet som plötsligt gled av pulpan när jag åt en hård smörgås. Det blev ett besök hos militärtandläkaren på T3 som borrade upp och fyllde igen provisoriskt. När vi kom tillbaka till Solna gjorde vår tandläkare en ny tand åt mig. Han sa att den skulle hålla högst ett år, sedan fick jag gå till min ordinarie tanddoktor för vidare behandling. Det underliga är att denna tand fortfarande efter mer än fyrtio år är helt intakt. Den har inte visat några tecken på att ha hamnat i upplösningstillstånd. När jag för några år sedan frågade på Folktandvården, sa de att min konstgjorda tand nog skulle hålla livet ut. Vi muckade den 5 september 1969. Det var skönt på ett sätt men också lite tråkigt eftersom man nog inte skulle träffa lumparkompisarna igen, möjligen på en repmånad men knappast annars. Vi hade blivit bra sammansvetsade under våra tio månader i kronans kläder. Nu var vi civila igen: "Tack ska du ha för den här tiden" ... "Ha det så bra" ... "Vi ses", men de flesta av oss gjorde inte det. Vi hade haft det militära gemensamt men knappast något annat. Killarna på kortet är på vänster sida uppifrån och ner: Auger, Hansson, Roth och Endre. På höger sida sitter Henriksson och Sannervik. Jag skriver bara efternamnen för det var de enda namn man använde i det militära, troligen är det fortfarande så. Auger och jag höll kontakten några år. Vi gjorde till och med ett par resor tillsammans. En gick till London, en annan till Amsterdam. Sedan sa vi också: "Vi ses" men tyvärr blev det inte så.
torsdag 19 april 2012
90
Kul på luckan en februarikväll 1969. Kortlapparna saknas visserligen men det verkar vara kaffe som dricks och tårta som äts. Kanske är det någon av grabbarna på bilden som fyller år och därför bjuder generöst. Vi ryckte in i början av november 1968. Platsen var stora kasernen på Frösundavik i Solna, där Svea Ingenjörregemente höll till. Merparten av rekryterna kom från Stockholmsområdet samt från Värmland. Några andra landskap som Västmanland och Dalarna var också representerade. Ingen kände varandra, vi var helt nollställda. Egentligen skulle jag ha hamnat i Boden men en kamrats pappa som var officer, lyckades ordna så att jag istället kom till Ing 1. Det var jag mycket tacksam för. Norrlandshelvetet hade man ju hört talas om, det var inget som lockade. Första veckan handlade mest om information men blev även en orgie i god mat. Det var tydligt att man försökte bota eventuell hemlängtan med delikatesser i dubbla portioner. Att lära känna de andra killarna var inte svårt. Vi satt ju på något sätt i samma båt. Att försöka ta sig ur den var inte så lätt. Några blev i och för sig bortsållade redan under de första veckorna, de klarade inte av det militära tänkandet och fick åka hem igen. Efterlängtat för vissa, för andra lite mer snopet. Våra befäl visade sig vara inte alltför skräckinjagande, de flesta till och med ganska hyggliga. Överfurir Lind hade mest hand om oss i början. Han var Göteborgare och höll förstås på Frölunda i ishockey. Att de skulle vinna SM var det inget snack om, inte enligt Lind i alla fall. Nu gjorde de inte det, det var Leksand som vann. Jag minns faktiskt inte hur Lind kommenterade detta faktum. Andra befäl var kompanichefen Bylund samt plutonchefen fanjunkare Bernhorn. Det namnet hade en viss klang, det lät som ett gammalt krigarnamn. Och Bernhorn hade också luktat krutrök, såväl i Korea som i Kongo (han hade då varit i FN-tjänst). Men fanjunkaren var på det hela taget en bussig prick som höll oss om ryggen när det blåste snålt. Han var noga med att vi skulle komma till honom och prata om vi kände oss krassliga eller hade andra problem. På nyårsafton gick vi högvakt på Drottningholms slott. Det var bitande kallt och vi var insvepta i stora svarta pälsar. På kvällen kom kronprinsen, nuvarande kungen, insvepande på slottsgården i sin P1800. Han försvann snabbt in på slottet. Dagen därpå gick Gustav VI Adolf förbi vår vaktkur med två hundar och en dam i sällskap, han höjde handen till hälsning när han passerade. Det kändes som en sympatisk gest. Hela den återstående vintern blev svinkall. Vi tillbringade mycket tid på lastbilsflaken på väg till och från Järvafältet där vi hade vårt övningsområde. En dag i början av april sa någon: "Märker ni att det inte är kallt längre?" Det hade han rätt i, våren var i antågande. Det vi lärde oss under utbildningen var dels den vanliga vapentjänsten med kpist, AK-4, ksp och grg, dels själva ingenjörstjänsten där vi byggde broar och färjor. En av broarna hette krigsbro 4. Att få ihop den var som att bygga med ett jättelikt Meccano. Man bar balkar och ramar till lämplig plats och satte sedan ihop dessa med bultar. Brodelarna var tunga och otympliga, det gällde att balansera dem rätt. Under sommaren 1969 var vi ute i olika delar av Sverige. Vi byggde en permanent bro åt en godsägare i Jönåkerstrakten. Senare for vi ner till Skövde där vi höll på med olika övningar. Skövde minns jag speciellt väl därför att jag tappade en tand just där. Det var själva emaljfodralet som plötsligt gled av pulpan när jag åt en hård smörgås. Det blev ett besök hos militärtandläkaren på T3 som borrade upp och fyllde igen provisoriskt. När vi kom tillbaka till Solna gjorde vår tandläkare en ny tand åt mig. Han sa att den skulle hålla högst ett år, sedan fick jag gå till min ordinarie tanddoktor för vidare behandling. Det underliga är att denna tand fortfarande efter mer än fyrtio år är helt intakt. Den har inte visat några tecken på att ha hamnat i upplösningstillstånd. När jag för några år sedan frågade på Folktandvården, sa de att min konstgjorda tand nog skulle hålla livet ut. Vi muckade den 5 september 1969. Det var skönt på ett sätt men också lite tråkigt eftersom man nog inte skulle träffa lumparkompisarna igen, möjligen på en repmånad men knappast annars. Vi hade blivit bra sammansvetsade under våra tio månader i kronans kläder. Nu var vi civila igen: "Tack ska du ha för den här tiden" ... "Ha det så bra" ... "Vi ses", men de flesta av oss gjorde inte det. Vi hade haft det militära gemensamt men knappast något annat. Killarna på kortet är på vänster sida uppifrån och ner: Auger, Hansson, Roth och Endre. På höger sida sitter Henriksson och Sannervik. Jag skriver bara efternamnen för det var de enda namn man använde i det militära, troligen är det fortfarande så. Auger och jag höll kontakten några år. Vi gjorde till och med ett par resor tillsammans. En gick till London, en annan till Amsterdam. Sedan sa vi också: "Vi ses" men tyvärr blev det inte så.
