Utlandsresor var man inte van vid. Min första gick till Norge. Varför just dit? Jo, för att Norge låg närmast till från Dalsland sett. Jag var där för att hälsa på mamma och Alf. Det föll sig då helt naturligt att en Norgeresa kom på tapeten. Vi åkte i Alfs Ford Taunus 17 M. Tidigare hade han haft en Taunus 12 M. Föremålet i fråga får ursäkta mina rader men Alf var ingen särskilt bra bilförare. Han körde nervöst och ryckigt, hetsade ofta upp sig för bagateller och ansåg givetvis att hans tillkortakommanden berodde på "alla andra" i trafiken. Dessutom var han utrustad med ett sällsynt dåligt lokalsinne som ju inte direkt underlättar när man vill förflytta sig från A till D, via B och C. Vår resa utgick från Stigen och fortsatte till Kornsjö vid Svensk-Norska gränsen. Där bytte vi sida. Vänster blev höger, det kändes konstigt. Inne i Norge såg det ut som i Sverige. Jag hade föreställt mig att det skulle se annorlunda ut. Träden var desamma, likaså människorna. Vi passerade Halden och fortsatte mot Oslo. Det gick bra att färdas på vägens högra sida, efter ett tag hade man vant sig. Alf berättade att man i april 1940 hade kunnat höra dånet från norrmännens artilleri ända till Stigen. Det lät dovt som avlägsen åska. Alf hade varit i Norge många gånger. Det var populärt att åka dit och handla margarin, mjöl och socker. Nu för tiden kommer norrmännen till Sverige istället. Framme i Oslo parkerade vi bilen och strövade upp och nerför Karl Johan. Slottet var vackert. På ett konditori åt vi blötkaker. Det lät inget vidare men så hette bakelser på norska. Självklart måste vi också ha ätit mat men jag minns inte vad. Den norska maten hade dock rykte om sig att vara dålig. Det var ingen snits på den som det var på den svenska. Norrmännen var glada och trevliga, mycket trevligare än svenskarna faktiskt. När vi kom vilse visade de oss tillrätta. På eftermiddagen åkte vi hem igen. Jag hade tagit bilder på Karl Johan, det kungliga slottet samt på några spårvagnar. Mamma tog en bild på mig och Alf när vi står framför en minnessten. Vid gränsen kändes det konstigt att styra över på vänster sida, nu hade vi nästan vant oss vid högertrafiken. "Det kommer ingen högertrafik till Sverige", sa Alf men det gjorde det likafullt sju år senare. Då stod vi äntligen på samma sida som "norskarna".
fredag 13 april 2012
77
Utlandsresor var man inte van vid. Min första gick till Norge. Varför just dit? Jo, för att Norge låg närmast till från Dalsland sett. Jag var där för att hälsa på mamma och Alf. Det föll sig då helt naturligt att en Norgeresa kom på tapeten. Vi åkte i Alfs Ford Taunus 17 M. Tidigare hade han haft en Taunus 12 M. Föremålet i fråga får ursäkta mina rader men Alf var ingen särskilt bra bilförare. Han körde nervöst och ryckigt, hetsade ofta upp sig för bagateller och ansåg givetvis att hans tillkortakommanden berodde på "alla andra" i trafiken. Dessutom var han utrustad med ett sällsynt dåligt lokalsinne som ju inte direkt underlättar när man vill förflytta sig från A till D, via B och C. Vår resa utgick från Stigen och fortsatte till Kornsjö vid Svensk-Norska gränsen. Där bytte vi sida. Vänster blev höger, det kändes konstigt. Inne i Norge såg det ut som i Sverige. Jag hade föreställt mig att det skulle se annorlunda ut. Träden var desamma, likaså människorna. Vi passerade Halden och fortsatte mot Oslo. Det gick bra att färdas på vägens högra sida, efter ett tag hade man vant sig. Alf berättade att man i april 1940 hade kunnat höra dånet från norrmännens artilleri ända till Stigen. Det lät dovt som avlägsen åska. Alf hade varit i Norge många gånger. Det var populärt att åka dit och handla margarin, mjöl och socker. Nu för tiden kommer norrmännen till Sverige istället. Framme i Oslo parkerade vi bilen och strövade upp och nerför Karl Johan. Slottet var vackert. På ett konditori åt vi blötkaker. Det lät inget vidare men så hette bakelser på norska. Självklart måste vi också ha ätit mat men jag minns inte vad. Den norska maten hade dock rykte om sig att vara dålig. Det var ingen snits på den som det var på den svenska. Norrmännen var glada och trevliga, mycket trevligare än svenskarna faktiskt. När vi kom vilse visade de oss tillrätta. På eftermiddagen åkte vi hem igen. Jag hade tagit bilder på Karl Johan, det kungliga slottet samt på några spårvagnar. Mamma tog en bild på mig och Alf när vi står framför en minnessten. Vid gränsen kändes det konstigt att styra över på vänster sida, nu hade vi nästan vant oss vid högertrafiken. "Det kommer ingen högertrafik till Sverige", sa Alf men det gjorde det likafullt sju år senare. Då stod vi äntligen på samma sida som "norskarna".
