En leende Vladimir Lenin hälsar oss välkomna till Socialistiska rådsrepublikernas union eller med ett annat namn Sovjetunionen. Året är 1975 och platsen Moskva. Jag och Ulf Stigstedt har rest dit med bil, en föga imponerande Renault 4L som dock snällt har rullat fram på finska och ryska landsvägar och nu tar igen sig lite på baksidan av Leninskylten. Det har varit en lång resa, först med Viking Line till Åbo, därefter i vår "Laban" fram till ryska gränsen som passerades efter vissa procedurer. Första övernattningen skedde i Novgorod, sedan rakt fram till Moskva och campingen. I den sovjetiska huvudstaden försökte vi se de flesta sevärdheter som Kreml, Bolsjojteatern (utsidan), Röda Torget, Leninmausoleet, varuhuset GUM samt tunnelbanan i all sin prakt. Läste någonstans att det fanns en hemlig t-banestation mitt under Kreml som Stalin låtit bygga, den fick vi inte se. Kanske existerar den inte ens. Inne i Kreml fick man inte fotografera. En kvinnlig vakt var övertygad om att jag hade gjort det (vilket jag inte hade) och hötte med näven. Hon var helt ute och cyklade, jag hade inte ens tagit fram kameran. Antagligen jobbade hon i förebyggande syfte. Genom att skrämma upp besökarna skulle de inte ens våga tänka på att fotografera. Jag hade för övrigt en ganska enkel kamera med mig. Det var en Agfa Optima för 11o film, ett numera utdött format. Pentax gjorde faktiskt en systemkamera för 110 film. Det är en sådan som Ole visar för Stig-Helmer precis när de kommit upp på hotellrummet i "Sällskapsresan". I valutabutikerna fanns fina ryska småbildskameror att köpa för utländska pengar. Men det var inget jag funderade på att göra. Det var bättre att vänta tills vi var hemma igen. Fram till mausoleet ringlade en lång kö av besökare. Även där var det fotoförbud. Lenin såg på något sätt konstgjord ut där han låg i sin glaskista, han verkade vara gjord av vax. Stalin hade också legat där men han var flyttad. Maten är värd en särskild kommentar. Varje turistrestaurang erbjöd långa matsedlar fyllda av läckerheter men nästan inga av dessa fanns i praktiken. Det blev mest "njet, njet" när man frågade. Det som oftast serverades var en köttbit med någon form av tilltugg, anrättningarna var inte särskilt upphetsande. Men hade vi egentligen någon rätt att klaga? Vilka var vi som kom där och gnällde? Vi var bortskämda typer från väst som definitivt inte deltagit i det Stora Fosterländska Kriget. Säkert gjorde kockarna sitt bästa under de förutsättningar som gavs. Det gick inte att trolla med knäna. På hemvägen övernattade vi i Kalinin, en stad som nu har bytt namn till Tver. Det var inte svårt att hitta i CCCP. Man fick bara köra en enda väg, inga avvikelser tilläts. Längs vägen fanns små polisstationer där trafiken övervakades. Man kände att man var kontrollerad. I och för sig var det nog lätt att få fokus på oss eftersom ytterst få Renault 4L bilar, rullade fram på den ryska landsbygden. I Leningrad gick vi på cirkus. Vi besökte också Peter den Stores sommarresidens som låg några mil utanför staden. Där anmärkte en polis på hur vi hade parkerat bilen. Man fick inte köra in med nosen först i p-rutan, man var tvungen att backa. Varför det var bättre fick vi aldrig veta. I och för sig frågade vi inte heller. Det gjorde man inte i Sovjet, man löd bara order. Framme vid gränsen blev våra tillhörigheter åter kontrollerade. Speciellt vår återstående reskassa blev det. Rimligtvis borde man ju ha en mindre summa med sig ut ur landet än man hade med sig in. Mellanskillnaden måste verifieras genom kvitton. Det var förstås svartväxling och annat valutafiffel som tullarna ville åt. Vi blev placerade på båda sidor om en stadig kille i skärmmössa som på ett irriterande långsamt sätt gick igenom våra nödtorftigt utslätade kvitton samtidigt som han gjorde matematiska beräkningar på en kulram. Lyckligtvis verkade allt stämma och vi fick köra in i Finland. Med i bagaget hade vi varsin Leninbyst. Jag har fortfarande min kvar, den står uppe på bokhyllan och tittar ner på mig när jag skriver detta. Jag har ingenting sagt om hur ryssarna var. De var som folk är mest. Vanliga människor som vi träffade var vänliga och trevliga, andra som arbetade på olika serviceinrättningar var nästan komiska i sin likgiltighet. Att kunden har rätt var ingen slogan som slagit i CCCP. Enligt ryssar i Sverige som jag pratat med, har den fortfarande inte gjort det. Resan var hur som helst en stor upplevelse, den var någonting som vi har kunnat leva högt på de senaste 37 åren. Inte många har åkt bil till Moskva, ännu färre har återvänt med flaggan i topp. Det är nog bara vi som gjort det.
lördag 21 april 2012
93
En leende Vladimir Lenin hälsar oss välkomna till Socialistiska rådsrepublikernas union eller med ett annat namn Sovjetunionen. Året är 1975 och platsen Moskva. Jag och Ulf Stigstedt har rest dit med bil, en föga imponerande Renault 4L som dock snällt har rullat fram på finska och ryska landsvägar och nu tar igen sig lite på baksidan av Leninskylten. Det har varit en lång resa, först med Viking Line till Åbo, därefter i vår "Laban" fram till ryska gränsen som passerades efter vissa procedurer. Första övernattningen skedde i Novgorod, sedan rakt fram till Moskva och campingen. I den sovjetiska huvudstaden försökte vi se de flesta sevärdheter som Kreml, Bolsjojteatern (utsidan), Röda Torget, Leninmausoleet, varuhuset GUM samt tunnelbanan i all sin prakt. Läste någonstans att det fanns en hemlig t-banestation mitt under Kreml som Stalin låtit bygga, den fick vi inte se. Kanske existerar den inte ens. Inne i Kreml fick man inte fotografera. En kvinnlig vakt var övertygad om att jag hade gjort det (vilket jag inte hade) och hötte med näven. Hon var helt ute och cyklade, jag hade inte ens tagit fram kameran. Antagligen jobbade hon i förebyggande syfte. Genom att skrämma upp besökarna skulle de inte ens våga tänka på att fotografera. Jag hade för övrigt en ganska enkel kamera med mig. Det var en Agfa Optima för 11o film, ett numera utdött format. Pentax gjorde faktiskt en systemkamera för 110 film. Det är en sådan som Ole visar för Stig-Helmer precis när de kommit upp på hotellrummet i "Sällskapsresan". I valutabutikerna fanns fina ryska småbildskameror att köpa för utländska pengar. Men det var inget jag funderade på att göra. Det var bättre att vänta tills vi var hemma igen. Fram till mausoleet ringlade en lång kö av besökare. Även där var det fotoförbud. Lenin såg på något sätt konstgjord ut där han låg i sin glaskista, han verkade vara gjord av vax. Stalin hade också legat där men han var flyttad. Maten är värd en särskild kommentar. Varje turistrestaurang erbjöd långa matsedlar fyllda av läckerheter men nästan inga av dessa fanns i praktiken. Det blev mest "njet, njet" när man frågade. Det som oftast serverades var en köttbit med någon form av tilltugg, anrättningarna var inte särskilt upphetsande. Men hade vi egentligen någon rätt att klaga? Vilka var vi som kom där och gnällde? Vi var bortskämda typer från väst som definitivt inte deltagit i det Stora Fosterländska Kriget. Säkert gjorde kockarna sitt bästa under de förutsättningar som gavs. Det gick inte att trolla med knäna. På hemvägen övernattade vi i Kalinin, en stad som nu har bytt namn till Tver. Det var inte svårt att hitta i CCCP. Man fick bara köra en enda väg, inga avvikelser tilläts. Längs vägen fanns små polisstationer där trafiken övervakades. Man kände att man var kontrollerad. I och för sig var det nog lätt att få fokus på oss eftersom ytterst få Renault 4L bilar, rullade fram på den ryska landsbygden. I Leningrad gick vi på cirkus. Vi besökte också Peter den Stores sommarresidens som låg några mil utanför staden. Där anmärkte en polis på hur vi hade parkerat bilen. Man fick inte köra in med nosen först i p-rutan, man var tvungen att backa. Varför det var bättre fick vi aldrig veta. I och för sig frågade vi inte heller. Det gjorde man inte i Sovjet, man löd bara order. Framme vid gränsen blev våra tillhörigheter åter kontrollerade. Speciellt vår återstående reskassa blev det. Rimligtvis borde man ju ha en mindre summa med sig ut ur landet än man hade med sig in. Mellanskillnaden måste verifieras genom kvitton. Det var förstås svartväxling och annat valutafiffel som tullarna ville åt. Vi blev placerade på båda sidor om en stadig kille i skärmmössa som på ett irriterande långsamt sätt gick igenom våra nödtorftigt utslätade kvitton samtidigt som han gjorde matematiska beräkningar på en kulram. Lyckligtvis verkade allt stämma och vi fick köra in i Finland. Med i bagaget hade vi varsin Leninbyst. Jag har fortfarande min kvar, den står uppe på bokhyllan och tittar ner på mig när jag skriver detta. Jag har ingenting sagt om hur ryssarna var. De var som folk är mest. Vanliga människor som vi träffade var vänliga och trevliga, andra som arbetade på olika serviceinrättningar var nästan komiska i sin likgiltighet. Att kunden har rätt var ingen slogan som slagit i CCCP. Enligt ryssar i Sverige som jag pratat med, har den fortfarande inte gjort det. Resan var hur som helst en stor upplevelse, den var någonting som vi har kunnat leva högt på de senaste 37 åren. Inte många har åkt bil till Moskva, ännu färre har återvänt med flaggan i topp. Det är nog bara vi som gjort det.
