tisdag 24 april 2012

100

1979 övergick till 1980, ett nytt decennium började. På kvällen satt jag hemma som vanligt. Tidigare på dagen hade jag varit hos min mamma och Alf och ätit nyårsmiddag. Vad som bjöds minns jag inte. Vi kan väl säga att det var stek, en härligt mör oxstek som serverades med potatis, kokta grönsaker och gräddsås där det inte sparats på grädden. Till efterrätt möjligen konserverade persikor och ännu mer grädde, fast nu i vispad form. Till kaffet kom de nybakta wienerbröden fram och sedan var det dags att åka hem. Jag brukade alltid åka relativt tidigt. Senast 18.00 var jag hemma. Det var skönt att kunna låsa om sig och känna ett visst mått av frihet. Hunden sov i sin korg. Snart skulle jag lämna över honom till mamma eftersom skolan låg i Solna och det var svårt att åka hem och gå ut med honom mitt på dagen. Då hade han det bättre på Svennebygränd. Alf var nu pensionär och hade all tid i världen att sköta om vår kära pudel. Vad gjorde jag då under 1979 års resterande timmar? Tittade på TV, drack kaffe, åt en smörgås, läste lite, det fanns mycket att sysselsätta sig med. Att det blev ett nytt år var ingen större sensation, jag brydde mig inte så mycket även om det nya året såg ut att bli helt annorlunda än det gamla. Med jobbet hade jag nått vägs ände, det var helt nödvändigt att börja studera för att få en bättre grund att stå på. Mitt mål var att efter fullbordade studier få en tjänst som hemvårdsassistent. Det behövde inte vara i Täby, många andra kommuner låg runtomkring och äldreomsorgen expanderade. Jobb fanns hur många som helst. Tyvärr gällde det den tid som jag befann mig i då, när sommaren 1982 infann sig var situationen en annan men det är också en helt annan historia som kanske kommer att berättas i "100 nya självbiografiska anteckningar". Vad har jag då glömt från de första 30 åren? Den ugnsstekta falukorven i Eskilstuna är en viktig detalj som kommit bort. Den var senapsgratinerad och serverades med potatismos, jag hade aldrig ätit något så gott tidigare. Året var 1960 och vi var på väg hem från en resa som började i Dalsland, fortsatte ner till Skåne och sedan vek av upp mot norr. I Eskilstuna blev vi hungriga och stannade till vid en restaurang. Falukorven lyser fortfarande som en fyrbåk mot den mörka Sörmlandsnatten. Något år efteråt passerades Fjugesta i Örebrotrakten under en liknande resa. Jag fick skräckförnimmelser. Det var ju här som Olle Möller mördade Rut Lind eller blev åtminstone fälld för att ha gjort det. Själv hävdade han envist sin oskuld under hela sitt återstående liv. Fler glömda detaljer: tåget "Göteborgaren" som vi åkte med från Stockholm till Göteborg. Det var ett expresståg och när det gick tillbaka till Stockholm hade det också bytt namn - "Stockholmaren". Ett annat tågminne är den rälsbuss som plötsligt dök upp vid Bäckefors i Dalsland. Den kom fram ur dimman som ett andeväsen och försvann bort lika snabbt, jag glömmer den aldrig. Fler matminnen: de rökta korvar som hängde i Totties affär i Roslags-Näsby. Vilka delikatesser! Faktiskt drömde jag om att göra inbrott i nämnda affär bara för att kunna stjäla korvarna. Det låter ju helt absurt. Vilken normalt funtad människa resonerar så? Naturligtvis gick det aldrig så långt, någonting höll mig tillbaka. Längst inne i mitt svarta hjärta fanns ändå en gnutta ärlighet. En stor läsupplevelse 1957: Enid Blytons "Fem stoppar spöktåget", den första riktiga bok som jag läste. Sen var det nog inget mer, nu är allt redovisat från de första 30 åren av mitt liv. Jag tittar ut genom fönstret och ser 1970-talet försvinna längs vägen. Det är snart så otydligt att det inte syns. Långt borta sprakar raketerna mot himlen, det måste vara i Näsby-Park. Så småningom lugnar allt ner sig och landskapet belyses endast av gubben i månen. Dags att gå till sängs, säger jag halvhögt och ligger några sekunder senare på rygg i den bäddbara BAS-soffan, en Konsumprodukt som inhandlats på OBS Interiör i Hallonbergen. Jag befann mig nu i den nya tiden. Vad den skulle innebära visste jag ingenting om men jag var spänd av förväntan. Jag var halvgammal, lite ljummen men fortfarande hungrig. Kanske skulle det dyka upp något som kunde stilla min hunger. Tiden fick utvisa. Frågan var bara om jag kunde vänta så länge.

måndag 23 april 2012

99

99, det låter ödesmättat. Som om någonting håller på att hända. Vem hade 99 på tröjan? Wayne Gretzky! Då han lekte med pucken hände mycket. Bruce Springsteen skrev en låt om Johnny 99, en kille som fick lika många år i fängelse därför att han gått bärsärk med en hagelbössa. Arbetslösheten drev honom till det. Jag var inte arbetslös men snart skulle jag vara tjänstledig för att plugga i 2,5 år. Det kändes spännande men också lite nervöst. Jag visste inte alls hur utbildningen skulle bli. Ändå var det tvunget att jag gick den. Bristen på teoretisk kunskap i det jag jobbade med, var ett stort minus. Det räckte inte med att kunna formulera sig snyggt, orden måste också ha en viss substans. Jag har nu bara det här inlägget plus nästa på mig för att fullborda bilden av mig själv. Kanske hade bloggen behövt vara längre men samtidigt kan man inte dra ut på saker i all oändlighet. 100 inlägg måste ju räcka för att beskriva de första 30 åren. Födelsedagen firades tillsammans med Örjan och Gunnar som fyllde lika mycket. Vi hade alltså ett 90-års kalas i Örjans lägenhet på Biblioteksgången. Han arbetade vid posten och gör det fortfarande tror jag. Vi har inte träffats på många år av ingen annan anledning än att det inte har blivit av. Det var en trevlig fest. Thomas och Yvonne kom från Uppsala, Gerry var också där liksom Ulf och Anette. Även de övriga festföremålens vänner, hedrade kalaset med sin närvaro. Tänk att man nu var 30. Halva livet verkade ha passerat. Nja, kanske inte halva, snarare en tredjedel. Till 90 skulle man kanske komma. Svenska folket blev ju hela tiden äldre så varför inte jag? Men varken mormor eller morfar kom upp så högt på skalan. Mormor blev 85 och morfar 84. Inte så illa jobbat i och för sig. Fick man bara vara frisk skulle det kanske gå. Jag minns inte så mycket vad jag gjorde på sommaren och hösten 1979. Semester brukade jag ha i augusti/september, jag tyckte om att vara ledig på hösten. Inte för att jag gjorde något särskilt som var karaktäristiskt för just den årstiden, jag var bara ledig och tog det lugnt. När andan föll på satte jag mig ner vid skrivmaskinen och författade några rader. Skrivmaskinen var elektrisk, jag hade fått låna den av Anette Stigstedt som vid denna tidpunkt ännu hette Rigefalk. Hon och Ulf gifte sig året därpå. Sedan skiljde de sig och nu heter hon Rigefalk igen. På det viset rullar livets hjul, ibland åt ett håll, därefter åt ett annat. Jag tycker att jag av bilden att döma, har en riktigt trevlig skrivhörna. En stor grön växt till vänster, fin utsikt mot parkeringen vid Ensta Krog rakt fram och en hylla med skivor och kassettband till höger. I fönstret står dessutom fler växter, kaktusar ser det ut som. De var enkla att sköta, det gjorde inget om man missade vattningen ett par dagar. Tvärtom var det till en fördel. Där sitter jag nu och skriver. Kanske gör jag förberedande anteckningar till den här bloggen, vem vet? Jag är ju en man med många bottnar även om den nedersta snart verkar nådd. Kanske finns det ändå någon kvar, det är ju det man alltid hoppas på.

98

1979 var året när jag skulle fylla 30. Fortfarande hade jag inte kommit någonstans i tillvaron. Jag hade från decenniets början pluggat planlöst och från 1974 arbetat på Täby kommuns äldreomsorg. Vid samma ålder njöt många redan av familjelycka med barn, villa, vovve, Volvo och saftiga lån. Hund hade jag i och för sig men allt det övriga saknades. Min bostad var en omodern etta på Ensta Krog med enbart kallvatten i kranen samt toalett ute i farstun. Duscha fick jag göra i den motionsanläggning som byggts bakom krogen. Bostadshusen på Ensta var för övrigt tomma på hyresgäster. Alla gamla hade flyttat därifrån redan i början av 1970-talet. Vi blev kvar med kommunens goda minne. Det var väl praktiskt att någon bodde där så att det inte såg alltför övergivet ut med skadegörelse som följd. Jag trivdes i och för sig bra. Dessutom var hyran överkomlig. Länge var den 60 kronor i månaden, en summa som sedan höjdes till 240. På jobbet hade jag fått lite andra arbetsuppgifter. Jag vikarierade som hemvårdsassistent vilket betydde att man dels var arbetsledare för en grupp hemsamariter, dels att man bedömde behov inom hemtjänst och färdtjänst. Hembesöken var oftast trevliga och jag hade inga besvär med själva pappersarbetet. Det jag inte tyckte om var chefsrollen, att styra och bestämma över andra kändes inte naturligt för mig. Kanske berodde det på bristande utbildning? En sådan var på fem terminer och bedrevs på Nordendahlsskolan i Solna. Linjen hette Social Servicelinje och hade ersatt den gamla Ålderdomshemsföreståndarutbildningen. De gamla ålderdomshemmen hade ju avskaffats. Därför var det inte heller nödvändigt för föreståndaren att kunna stycka en gris, sätta igång ett storbak eller att utföra diverse medicinska behandlingar. Till alla dessa moment fanns specialister som var bättre rustade att ta tag i dylik problematik. Den nya utbildningen syftade till att göra föreståndaren till arbetsledare i första hand. Jag sökte med den tanken att man kanske inte behövde vara chef i alla lägen. På hösten fick jag besked att jag antagits. Egentligen skulle det här inlägget handla om en resa till Holland. Jag, Ulf Stigstedt och hans sambo Anette, åkte bil till Göteborg, därefter färja till Amsterdam. Vi bodde på ett litet hotell i de centrala delarna. Med bilen, min Mazda 818, gjordes utflykter till olika platser, bland annat till en djurpark med rundtursslinga. Vilda djur gick omkring och bökade i savannen. Lejonen morrade och visade tänderna, de såg teatraliska ut, som om de genomförde en föreställning. Det var skönt att komma ut därifrån. Ulf vevade ner rutan för att få luft, jag ropade från förarplatsen: "Akta, ett lejon!" Aldrig, varken förr eller senare, har en ruta vevats upp snabbare än då. Inne i Amsterdam besökte vi Anne Franks hus. Vi beundrade också konstverken på Rijksmuseum och på Van Gogh Museum. En användbar kunskap var att äppelkaka med vispgrädde hette "Appelgebak met slagroom" på holländska. Under en båttur träffade vi en äldre man som frågade varifrån vi kom. När vi sa "Sverige" blev han mycket intresserad. Svenskar låg bra till i Holland efter all hjälp som Sverige givit landet efter de stora översvämningarna i början av 1950-talet. Tyvärr förstod vi inte så mycket av vad han sa. Jag tog en bild av honom och fick hans adress med intentionen att skicka bilden till honom när vi kommit hem. Dessvärre var adresslappen oläslig. Inte ens på hotellet kunde man tyda vad han skrivit så någon bild fick han aldrig. Hoppas inte att detta solkade Sveriges rykte alltför mycket. Efter en dryg vecka återvände vi hem fullproppade med minnen. Bland de bilder som fastnade på mina tio rullar, fanns bland annat den som syns ovan. Det är Ulf som visar upp sig som ett levande konstverk. Eller som ett dött. Texten lyder ju "Tot-Art". Men kanske är det en förkortning för "Totalkonst"? Hur som helst, bilden finns där. Man får tolka den som man vill.

söndag 22 april 2012

97

Tre herrar sitter vid ett köksbord på vilket någon slags vickning är uppdukad. En fjärde person finns också med men han håller i kameran. Stekpannan med sitt innehåll av köttbullar, syns ju tydligt men på bordet finns också potatis, sill och öl av olika sorter. Möjligen skymtar en burk rödbetssallad på bortre bordskanten. Dessa tre, tillsammans med mig, har samlats för att avnjuta en enkel måltid. Det vi firar är att pingissäsongen nu tagit slut. Namnet på tillställningen är "Grabbarnas Julfest". Vi sitter hemma hos Gerry Johansson på Stationsvägen i Roslags-Näsby, det är mittenmannen. Till vänster återfinns Ulf Stigstedt och till höger Evert Blomgren. Nyss avslutade vi en pingissession i kommunalhusets källare. Vi har hela hösten spelat tisdags- och torsdagskvällar av endast en anledning: det är så förtvivlat roligt att klappa till en liten vit boll på ett grönt bord. Matcherna är tuffa och underhållande. Mot vissa spelare har man svårt, andra ger ett lättare motstånd. Evert Blomgren är mer än tjugo år äldre än oss andra men han har idrottat i hela sitt liv, har bra bollsinne och rör sig smidigt. Tidigare led han av gråstarr och hade svårt att se bollen men även då var han en vinnare vid pingisbordet. Nu när han blivit opererad, är han helt omöjlig. Det kan nämnas att Evert nu vid 87 års ålder fortfarande håller igång med badminton, gymträning och promenader. Gerry Johansson är en klurig spelare, han skruvar ofta bollarna och "tricksar" till liret på olika sätt. Han är svårslagen när han är på det humöret. Ulf Stigstedt spelar mer rakt, han gillar långa bolldueller och matcherna mot honom kan bli mycket roliga. Men nu har vi lämnat in racketarna för året. Vi njuter av maten och varandras sällskap. Kanske kommer Gerry längre fram under kvällen att ta fram gitarren och spela en låt av Neil Young, favoriten just då. Som tur är har jag med mig kameran så att detta ögonblick kan förevigas. I och för sig har jag den alltid med mig. Troligen var det en Leica M3 just då. Möjligen framkallar jag filmen när jag kommer hem. Jag är ju ensam nu sedan morfar dött. Det är ingen som väntar på mig utom hunden Putte förstås men jag tror faktiskt att han var med även om han inte syns på bilden. Utanför är det mörkt, det är en vinterkväll i december. Julen närmar sig. Troligen kommer jag att fira den hos moster Lotta eller hos mamma och Alf. Vi firar alla tillsammans förstås, ingen ska behöva vara ensam. På julafton åker jag först till kyrkogården och tänder ett ljus, därefter beger jag mig hem till den som just det året är julansvarig. Ännu är det dock några dagar kvar. Snart sätter Gerry på kaffet och eftersom jag har med mig doppa, blir det en högtidsstund inne i vardagsrummet dit vi förflyttar oss. Livet kan faktiskt vara ganska trevligt även om sorg och saknad ligger och skaver någonstans därinne i hjärterummet. Må 1979 bli ett bättre år, det skålar vi för.

96

96 gjorda inlägg. Det måste vara som att passera Eldris under ett Vasalopp. Det är nio kilometer kvar till Mora, krafterna börjar ta slut men att ge upp finns det ingen tanke på. En av morfars arbetskamrater vid Tibble Gård, ladugårdsförman Jonsson, brukade varje år bege sig upp till målgången i Mora, det var en fantastisk upplevelse berättade han. Morfar hade aldrig varit i Dalarna. Den längsta resan han gjorde var till Vingåker dit vi åkte tillsammans med morbror Kalle och hans fru Ingrid för att hälsa på mamma och Alf. De drev en barservering där som för enkelhetens skull hette Vingåkersbaren. Jag minns resan mycket väl. Vi gjorde den på en dag, for tidigt på morgonen och kom hem sent på kvällen. Kalle körde i sin PV. Det här var i mitten av 1960-talet, nu var vi i mitten av 70-talet. Kalle drunknade 1968 och Ingrid hade vi av någon anledning förlorat kontakten med. Hon dog i slutet av 1990-talet och i samma veva fick min mamma ett brev från Ingrids dotter Kerstin som bodde i Kungälv. Under en resa till Dalsland året därpå, besökte mamma, jag och min dotter henne. Kerstin hade inte växt upp tillsammans med sin mor och blev mycket glad för allt som min mamma berättade. Det var enda gången som vi träffades fast brevväxlingen fortsatte under åtskilliga år. Jag vet inte om Kerstin lever, om hon gör det är hon i 75 års åldern. Det här handlar tyvärr mycket om människor som dör. Mormor gick ur tiden i april 1977. Hon hade varit pigg hela tiden som gått sedan operationen gjorts men plötsligt blev hon dålig och fick läggas in på Danderyds sjukhus. Sedan gick det bara en vecka tills hon dog. Det var ett hårt slag för morfar. De hade varit gifta i 59 år, delat allt i både glädje och sorg och nu var det slut. Ett par veckor efter begravningen fick morfar idén att vi skulle köpa en hund, han tänkte att den kanske skulle skingra sorgen något. Hunden, en dvärgpudel, inköptes i Västerhaninge. Hans namn på stamtavlan var Silver Cleo men vi kallade honom Putte. Det blev en rolig tid. Tyvärr visste vi inget om hundar och gjorde säkert alla fel som man kan göra när det gäller uppfostran av en fyrbent medborgare men Putte blev ändå ett fint sällskap till morfar när jag var borta på dagarna och arbetade. De gick promenader, lekte och hade roligt tillsammans. I början var Putte svart, först efter några månader kom den grå färgen fram. Vi var mycket ute i bilen alla tre. En del hundar kan ju bli illamående av att åka bil men som tur var inte Putte. Han var också en populär gäst när vi hälsade på hemma hos mamma och Alf och Lotta och Ingvar. Speciellt Alf var en sann djurvän. Putte fick ett långt liv, han blev 14 år gammal. Efter att morfar dött 1978, fick jag bli husse. När jag sedan började plugga på Vårdhögskolan 1980, flyttade han hem till mamma och Alf i Rinkeby. Alf hade gått i pension från Svenska Skidförbundet och behövde sällskap på dagarna, det var ett arrangemang som passade perfekt. De sista åren blev Putte ensam med min mamma. Hon bodde då först i Gustavsberg och sedan i Vallentuna. På sin dödsannons fick hon en bild av en pudel. Det skulle hon ha uppskattat om hon hade kunnat se den. Det kanske hon kunde förresten, vem vet?

95

En viktig händelse: när mormor hamnade på sjukhus hösten 1975, beslöt vi att skaffa en bil. Det var besvärligt att ta sig till Danderyd med allmänna kommunikationer även om sträckan inte var så lång. Och morfar ville ju hälsa på varje kväll. Första månaden hyrde vi en bil bara för att prova på. Det blev en gul Ford Escort och jag tror att biluthyrningsfirman hette Bucab och låg på Birger Jarlsgatan. Det var härligt att ha en bil. Nu kunde vi lätt klara sjukhusresorna men även åka och handla på BRA som Coop Forum hette då. Vi gjorde också en hel del utflykter, bland annat till Mälsåkers slott vid Mälaren samt till Björkö norr om Norrtälje. Morfar gillade att åka bil, speciellt när vi kom upp i Roslagen. Då berättade han om platserna som vi passerade. Han visste vilka som hade bott var och hur han kände dem. Synd att man inte spelade in hans kommentarer på band men vem tänkte på det då? När den första månaden gått förstod vi att det var nödvändigt för oss att ha en bil. Det blev en blå VW 1303 S av årsmodell 1973. Den hade gått 1800 mil. Vad S stod för lyckades jag aldrig lista ut. Sport var det inte i alla fall. Det var en förträfflig bil på många sätt. Den var rolig att köra och enkel att serva. Jag brukade lämna in den på Axén & Nordqvist i Löttingelund. Det var en mack av den gamla typen där man kunde få hjälp med att fylla bensin och att kolla oljan om man ville. Nackdelarna med bilen var att värmen hade vissa brister. Som tur var fanns en inbyggd bensinvärmare i ekipaget, en Eberspächer som kunde slås på innan resans start, annars hade man nog inte klarat kalla vinterdagar. "Folkan" var också lite för lätt i fram av den enkla anledningen att motorn ju satt i bak. Därför fick man lägga tyngder i form av sandsäckar i nospartiet. Ungefär 50 kg var lagom. Vi hade mycket roligt med denna bil. När mormor kom hem från sjukhuset blev våra gemensamma resor dock lidande. Vi kunde ju inte lämna mormor ensam hemma och att ha med henne i bilen var svårt eftersom vi måste ha hjälp för att få ner henne för trappan. Jag fick åka själv istället, det var inte lika roligt men allting måste gå. En fördel med bilen var också den att jag nu slapp cykla mellan jobben i hemtjänsten. På bilden syns vår VW stå utanför OBS i Rotebro. Vi hade varit därinne och handlat tillsammans med min mamma. Nu skulle vi hem till henne och Alf och dricka kaffe. De hade nu flyttat till Svennebygränd i Rinkeby. Det var en eftermiddag i september och det mesta såg ljust ut. Det gjorde det i ytterligare ett och ett halvt år, sedan drog tyvärr de mörka molnen ihop sig över våra huvuden.

lördag 21 april 2012

94

På hösten 1975 fick mormor problem med cirkulationen i sina ben. Hon hade ont i dem och förflyttade sig endast med möda. Till slut måste hon åka in till sjukhuset. Efter flera veckor av väntan då ingenting hände, beslöt sig läkarna för att amputera båda benen, ett drastiskt steg. Mormor var då ganska dålig men man trodde att hennes allmäntillstånd skulle kunna förbättras genom operationen. Så blev det också. Från att ha varit knappt kontaktbar, piggnade hon till ordentligt och fick komma hem igen till Ensta efter en tids konvalescens. Nu blev hon sittande i rullstol. Det gick bra uppe i lägenheten men att få henne upp och nerför trappan var svårare. Av Hjälpmedelscentralen fick vi en speciell stol att bära henne i. Trappan var brant och bestod av sjutton trappsteg. Sålunda var hela "bärningsprocessen" ett drygt arbete. Som tur var behövde den inte utföras varje dag. Trots avsaknaden av sina ben var mormor glad över att få vara hemma igen. Morfar var också glad. Nu hade han ju sin gumma att pyssla om igen. Dessutom fanns ju jag som kunde hjälpa till. Jag fortsatte att arbeta på hemtjänsten. Tre dagar i veckan skötte jag om distributionen av djupfryst mat till pensionärer över hela Täby. Jag började arbetsdagen i fritidslokalen Höstfibblan där matpaketen förvarades i två frysboxar. Sedan körde jag iväg med min matnyttiga last. Folk var i allmänhet glada när jag kom. Vintertid kunde det dock hända att jag drabbades av "Stenmarkseffekten". När Ingemar åkte slalom i TV, stod tanterna i dörren med pengarna i nypan och stängde kvickt efter sig när affären var avklarad. Även de som man inte trodde var sportintresserade, gjorde det. Andra saker kunde också inträffa. En sjukpensionär som alltid brukade vara glad och pratsam, blev vid ett tillfälle märkbart kortfattad, det lät som om han ville bli av med mig så fort som möjligt. Vid nästa leverans kom förklaringen: "Du vet, jag hade en brud därinne i sovrummet", sa han nästan förläget. "Du förstår, va?". Klart att man förstod killar emellan. Tyvärr blev nog förhållandet inte så långvarigt. Både mannen och hans moatjé var rätt glada i flaskan så jag antar att kärleken till sist drunknade i en kvarter Explorer. Matdistributionen sköttes om på förmiddagarna, efter lunch var jag ute som hemsamarit. Tisdagar och torsdagar jobbade jag inne på kontoret med allehanda uppgifter. Jag började känna att det här var ett yrke för mig, kanske var det någonting att satsa på. Lärare hade jag ju aldrig tänkt bli, som psykolog skulle jag ha varit helt misslyckad och att satsa på författarskap verkade lite osäkert. För att klara det måste man ju ha någonting att skriva om, djupa livsupplevelser till exempel och de var inte så många ännu. Nej, äldreomsorgen verkade intressant. Rätt man på rätt plats hette det ju och för mig var saken klar. Jag var ett spirande ämne till att bli äldrevårdsexpert. Jag hade ju varit gammal i hela mitt liv - lillgammal.