70

Någonting driver mig obönhörligen framåt, jag vet inte vad det är. Kanske är det ljuset som jag ser skymta framför mig, "I´m beginning to se the light", som Lou Reed sjöng. Alla strävar mot ljuset, inte bara malen. Men ännu är det en bit kvar. Det ser nästan ut som om tunneln kröker sig därborta, kanske är det bara en synvilla. En gång i tiden på jorden fick mormor och morfar för sig att anrätta en höna. Jag tror att den skulle kokas för ugnsstekning var inget vi sysslade med. Mormor höll i den djupfrysta hönan med en polygrip medan morfar tog fram fogsvansen och började såga. Hönan måste nämligen delas för att få plats i kastrullen. Troligen hade vi ingen riktigt bra kniv som kunde användas. Oftast var våra knivar slöa till förbannelse. Vid Tibble hade vi haft en slipsten som gav bra skärpa men nu vid Ensta fanns ingen sådan tillgänglig. Sågen fungerade dock bra och hönan blev snabbt såväl tudelad som fyrdelad. Därefter ner med bitarna i kokvattnet. Kanske hade vi ris till, möjligen också currysås. Annars var kokt höns en sällsynt gäst på middagsbordet. Vanligare var då stek, köttbullar, korv eller fläsk. Stekt sill hade morfar ätit så mycket av i sitt liv att han tröttnat på det. Köttsoppa förekom ibland men det gillade inte jag. Vi åt även en del konserver av olika slag. Det var enkelt och bekvämt att öppna en burk och värma innehållet. Vår mathållning var inte särskilt sofistikerad men man blev mätt och det var ju det viktigaste. Hel och ren och mätt, fanns det så mycket mer att sträva efter i livet? Nej, troligtvis inte, det var helt enligt regelboken..