Den 18 maj 1968 var det färdigkämpat med pluggandet. Nu kunde alla historiska årtal, alla kemiska formler och alla biologiska mysterier, dra något gammalt över sig. De fick flaxa iväg bäst de ville, ingen brydde sig längre. Vi kom till skolan på förmiddagen och fick gå till respektive lektionssalar där censorerna väntade. Dessa stränga herrar (för det var bara sådana), hade som mål att få oss kuggade medan vårt mål var att dra dem vid näsan genom att prestera godkända resultat. I praktiken blev det inte så farligt. Herrarna var inte särskilt stränga för vad skulle ha hänt om vi blivit underkända? Det här var ju sista gången som en studentexamen genomfördes på traditionellt sätt i Sverige. Ingen vågade riskera att få icke-godkända elever, det skulle mest ha skapat problem. Dessutom var vi väl förberedda av våra lärare. Matematikläraren Bo Wirhed, tillika f.d. landslagsman i gymnastik, hade gnuggat oss ordentligt i flera veckor. Vi visste vad som skulle komma upp i de olika ämneskategorierna och hela föreställningen avlöpte också utan intermezzon. Jag minns faktiskt inte vilka andra ämnen jag kom upp i men det var inga av mina favoriter. Kan ha varit biologi, kan ha varit något annat. På eftermiddagen samlades släkt och vänner till de nybakade studenterna på Tibbleskolans skolgård. Det var dags för "utruset" och sedan hemgång för gott. Några studenter blev hämtade på spektakulära sätt. Anders Gavlevik som senare grundade Hem-Glass, var värst. Han fick sätta sig i en helikopter som elegant lyfte mot skyn. Själva åkte vi hem till Ensta i mammas och Alfs BMW 2000, det var inte heller så illa. Med vid skolan fanns också morfar och mina kusiner Birgitta och Lena. Hur fick vi plats i bilen? Hemma väntade fler släktingar. Det var en stor dag eftersom jag var den förste i familjen som tog studenten. Senare skulle förstås mina kusiner göra det. Nu var jag fri från skolan, jag kunde göra vad jag ville under sommaren och tidiga hösten. I november skulle jag in i det militära. Fram tills dess kunde jag ju exempelvis ta körkort. Ja, varför inte? Så fick det bli.
onsdag 18 april 2012
89
Den 18 maj 1968 var det färdigkämpat med pluggandet. Nu kunde alla historiska årtal, alla kemiska formler och alla biologiska mysterier, dra något gammalt över sig. De fick flaxa iväg bäst de ville, ingen brydde sig längre. Vi kom till skolan på förmiddagen och fick gå till respektive lektionssalar där censorerna väntade. Dessa stränga herrar (för det var bara sådana), hade som mål att få oss kuggade medan vårt mål var att dra dem vid näsan genom att prestera godkända resultat. I praktiken blev det inte så farligt. Herrarna var inte särskilt stränga för vad skulle ha hänt om vi blivit underkända? Det här var ju sista gången som en studentexamen genomfördes på traditionellt sätt i Sverige. Ingen vågade riskera att få icke-godkända elever, det skulle mest ha skapat problem. Dessutom var vi väl förberedda av våra lärare. Matematikläraren Bo Wirhed, tillika f.d. landslagsman i gymnastik, hade gnuggat oss ordentligt i flera veckor. Vi visste vad som skulle komma upp i de olika ämneskategorierna och hela föreställningen avlöpte också utan intermezzon. Jag minns faktiskt inte vilka andra ämnen jag kom upp i men det var inga av mina favoriter. Kan ha varit biologi, kan ha varit något annat. På eftermiddagen samlades släkt och vänner till de nybakade studenterna på Tibbleskolans skolgård. Det var dags för "utruset" och sedan hemgång för gott. Några studenter blev hämtade på spektakulära sätt. Anders Gavlevik som senare grundade Hem-Glass, var värst. Han fick sätta sig i en helikopter som elegant lyfte mot skyn. Själva åkte vi hem till Ensta i mammas och Alfs BMW 2000, det var inte heller så illa. Med vid skolan fanns också morfar och mina kusiner Birgitta och Lena. Hur fick vi plats i bilen? Hemma väntade fler släktingar. Det var en stor dag eftersom jag var den förste i familjen som tog studenten. Senare skulle förstås mina kusiner göra det. Nu var jag fri från skolan, jag kunde göra vad jag ville under sommaren och tidiga hösten. I november skulle jag in i det militära. Fram tills dess kunde jag ju exempelvis ta körkort. Ja, varför inte? Så fick det bli.
