99, det låter ödesmättat. Som om någonting håller på att hända. Vem hade 99 på tröjan? Wayne Gretzky! Då han lekte med pucken hände mycket. Bruce Springsteen skrev en låt om Johnny 99, en kille som fick lika många år i fängelse därför att han gått bärsärk med en hagelbössa. Arbetslösheten drev honom till det. Jag var inte arbetslös men snart skulle jag vara tjänstledig för att plugga i 2,5 år. Det kändes spännande men också lite nervöst. Jag visste inte alls hur utbildningen skulle bli. Ändå var det tvunget att jag gick den. Bristen på teoretisk kunskap i det jag jobbade med, var ett stort minus. Det räckte inte med att kunna formulera sig snyggt, orden måste också ha en viss substans. Jag har nu bara det här inlägget plus nästa på mig för att fullborda bilden av mig själv. Kanske hade bloggen behövt vara längre men samtidigt kan man inte dra ut på saker i all oändlighet. 100 inlägg måste ju räcka för att beskriva de första 30 åren. Födelsedagen firades tillsammans med Örjan och Gunnar som fyllde lika mycket. Vi hade alltså ett 90-års kalas i Örjans lägenhet på Biblioteksgången. Han arbetade vid posten och gör det fortfarande tror jag. Vi har inte träffats på många år av ingen annan anledning än att det inte har blivit av. Det var en trevlig fest. Thomas och Yvonne kom från Uppsala, Gerry var också där liksom Ulf och Anette. Även de övriga festföremålens vänner, hedrade kalaset med sin närvaro. Tänk att man nu var 30. Halva livet verkade ha passerat. Nja, kanske inte halva, snarare en tredjedel. Till 90 skulle man kanske komma. Svenska folket blev ju hela tiden äldre så varför inte jag? Men varken mormor eller morfar kom upp så högt på skalan. Mormor blev 85 och morfar 84. Inte så illa jobbat i och för sig. Fick man bara vara frisk skulle det kanske gå. Jag minns inte så mycket vad jag gjorde på sommaren och hösten 1979. Semester brukade jag ha i augusti/september, jag tyckte om att vara ledig på hösten. Inte för att jag gjorde något särskilt som var karaktäristiskt för just den årstiden, jag var bara ledig och tog det lugnt. När andan föll på satte jag mig ner vid skrivmaskinen och författade några rader. Skrivmaskinen var elektrisk, jag hade fått låna den av Anette Stigstedt som vid denna tidpunkt ännu hette Rigefalk. Hon och Ulf gifte sig året därpå. Sedan skiljde de sig och nu heter hon Rigefalk igen. På det viset rullar livets hjul, ibland åt ett håll, därefter åt ett annat. Jag tycker att jag av bilden att döma, har en riktigt trevlig skrivhörna. En stor grön växt till vänster, fin utsikt mot parkeringen vid Ensta Krog rakt fram och en hylla med skivor och kassettband till höger. I fönstret står dessutom fler växter, kaktusar ser det ut som. De var enkla att sköta, det gjorde inget om man missade vattningen ett par dagar. Tvärtom var det till en fördel. Där sitter jag nu och skriver. Kanske gör jag förberedande anteckningar till den här bloggen, vem vet? Jag är ju en man med många bottnar även om den nedersta snart verkar nådd. Kanske finns det ändå någon kvar, det är ju det man alltid hoppas på.
måndag 23 april 2012
99
99, det låter ödesmättat. Som om någonting håller på att hända. Vem hade 99 på tröjan? Wayne Gretzky! Då han lekte med pucken hände mycket. Bruce Springsteen skrev en låt om Johnny 99, en kille som fick lika många år i fängelse därför att han gått bärsärk med en hagelbössa. Arbetslösheten drev honom till det. Jag var inte arbetslös men snart skulle jag vara tjänstledig för att plugga i 2,5 år. Det kändes spännande men också lite nervöst. Jag visste inte alls hur utbildningen skulle bli. Ändå var det tvunget att jag gick den. Bristen på teoretisk kunskap i det jag jobbade med, var ett stort minus. Det räckte inte med att kunna formulera sig snyggt, orden måste också ha en viss substans. Jag har nu bara det här inlägget plus nästa på mig för att fullborda bilden av mig själv. Kanske hade bloggen behövt vara längre men samtidigt kan man inte dra ut på saker i all oändlighet. 100 inlägg måste ju räcka för att beskriva de första 30 åren. Födelsedagen firades tillsammans med Örjan och Gunnar som fyllde lika mycket. Vi hade alltså ett 90-års kalas i Örjans lägenhet på Biblioteksgången. Han arbetade vid posten och gör det fortfarande tror jag. Vi har inte träffats på många år av ingen annan anledning än att det inte har blivit av. Det var en trevlig fest. Thomas och Yvonne kom från Uppsala, Gerry var också där liksom Ulf och Anette. Även de övriga festföremålens vänner, hedrade kalaset med sin närvaro. Tänk att man nu var 30. Halva livet verkade ha passerat. Nja, kanske inte halva, snarare en tredjedel. Till 90 skulle man kanske komma. Svenska folket blev ju hela tiden äldre så varför inte jag? Men varken mormor eller morfar kom upp så högt på skalan. Mormor blev 85 och morfar 84. Inte så illa jobbat i och för sig. Fick man bara vara frisk skulle det kanske gå. Jag minns inte så mycket vad jag gjorde på sommaren och hösten 1979. Semester brukade jag ha i augusti/september, jag tyckte om att vara ledig på hösten. Inte för att jag gjorde något särskilt som var karaktäristiskt för just den årstiden, jag var bara ledig och tog det lugnt. När andan föll på satte jag mig ner vid skrivmaskinen och författade några rader. Skrivmaskinen var elektrisk, jag hade fått låna den av Anette Stigstedt som vid denna tidpunkt ännu hette Rigefalk. Hon och Ulf gifte sig året därpå. Sedan skiljde de sig och nu heter hon Rigefalk igen. På det viset rullar livets hjul, ibland åt ett håll, därefter åt ett annat. Jag tycker att jag av bilden att döma, har en riktigt trevlig skrivhörna. En stor grön växt till vänster, fin utsikt mot parkeringen vid Ensta Krog rakt fram och en hylla med skivor och kassettband till höger. I fönstret står dessutom fler växter, kaktusar ser det ut som. De var enkla att sköta, det gjorde inget om man missade vattningen ett par dagar. Tvärtom var det till en fördel. Där sitter jag nu och skriver. Kanske gör jag förberedande anteckningar till den här bloggen, vem vet? Jag är ju en man med många bottnar även om den nedersta snart verkar nådd. Kanske finns det ändå någon kvar, det är ju det man alltid hoppas på.
