51

Det knackade på dörren hemma i stugan, två "fina" herrar från Uppsala stod utanför och bad att få komma in. De berättade att RT:s förlag planerade att ge ut en serie böcker om lantarbetarna i Sverige, en bok för varje landskap. Vårt var förstås Uppland. Kunde Märta och Zackéus tänka sig att bli med? Det kunde de. Det som behövde göras var en kort intervju samt att ett foto lämnades in. Boken var tänkt att bli ett praktverk och då behövdes många bilder. Nu minns jag inte om intervjun gjordes på en gång eller om de återkom senare men i boken hamnade i alla fall mormor och morfar. Det var stor och tung i rött, halvfranskt band med Märta och Zackéus namn tryckta i guld på pärmen. De första 240 sidorna upptogs av lantarbetets och lantarbetarförbundets historia, därefter följde i bokstavsordning lantarbetarna i Upplands distrikt. Den förste hette Gustav Abrahamsson från Angarn och den siste, på sidan 658, var Karl Östman från Bro. Morfar och mormor återfinns på sidan 343. Morfar berättar om sin första anställning i Rö där dagslönen var 50 öre. Sin nuvarande anställning, på Tibble gård, är han mycket nöjd med. Det är bra stämning och trevliga arbetskamrater. Mormor flikar in att hon också fått slita för brödfödan. Liksom morfar trivs hon bra vid Tibble och boendet finns ingenting att anmärka på. Jag har för mig att det tog väldigt lång tid innan vi fick den utlovade boken. Den dök inte upp förrän efter flera påstötningar. Nu står den i min egen bokhylla och fortfarande är den tung och imponerande. Jag kan inte tänka mig att särskilt många av de som är med i boken, fortfarande lever. Det ska i så fall vara de som är födda efter 1920. Näste man efter morfar heter Åke Eriksson från Örsundsbro, han är född 1924. Det ska vara han i så fall. Åke, om du läser det här kan du väl höra av dig. Det skulle vara intressant att få prata med dig.

50

Femtio! Det betyder att halva sträckan är körd. Som att passera Evertsberg i ett Vasalopp. Då har man avverkat 47 kilometer av 90. Många bryter här fast de bevisligen vet att de flesta backar nu är avklarade. Det är nog hjärnspökena som börjar dansa runt. Man tänker "jag orkar inte, jag orkar inte" och så gör man inte det. De som slutar tänka orkar oftast. Den första halvan av mina självbiografiska anteckningar gick relativt smärtfritt att ta sig igenom. Jag fick en liten svacka mellan tjugo och trettio men allteftersom jag kämpade på, försvann mjölksyran. Nu tänker jag inte så mycket på ön Sachalin längre. Jag har ju ingenting där att göra. De tåg som finns där får rulla utan mig som passagerare. Jag kan åka Roslagsbanan istället, det är lika roligt och så slipper jag en lång och tråkig flygresa som jag faktiskt inte klarar av. Däremot skulle jag vilja till Kamtchatka och vandra i Sten Bergmans fotspår. Kanske inte bokstavligen vandra men färdas. Men folk avråder mig. Magomed från Dagestan säger att Kamtchatka är som sista bänken i klassrummet, ingen vill sitta där. Fast jag gjorde det i och för sig när jag gick i skolan. Jag satt längst bak vid fönstret, det var lugnt och härligt. Därmed inte sagt att så skulle vara fallet i detta avlånga land på Ryssland östkust. Jag fick Sten Bergmans bok "På hundsläde genom Kamtchatka" i present 1959. Genast blev jag fascinerad över de upplevelser som den svenska expeditionen dit 1920, fick ta del av. Det var spännande saker som skeppsbrott i Okotska havet, en övervintring i Ust-Kamtchatsk, resor med hundsläde till nomadfolken korjaker och lamuter samt ett överraskande möte med svenskarna Jansson och Karlsson som bott i många år på Kamtchatka och livnärde sig som handelsmän. Självklart ville jag också ha ett hundspann och susa ut på de vita vidderna. Jag ville övernatta i 30-gradig kyla insvept i en sovsäck av sälskinn. På morgonen vaknade man och smälte snö till tevattnet. Fortfarande händer det att jag bläddrar i boken och läser några rader. Sten Bergman tillhörde den sortens forskningsresande som i hög grad såg saker ur den vite mannens perspektiv. Kamtchatkas urinnevånare avskräckte genom sin smutsighet och sina matvanor, ryssarna gav han inte mycket för, inte kineserna heller. Däremot beundrade han japanerna som enligt hans uppfattning var uppfinningsrika och effektiva. Kanske var det för att de flesta japaner på Kamtchatka sysslade med handel och teknik. Jansson och Karlsson fick också många pluspoäng, de var riktiga praktsvenskar även om de inte besökt sitt fädernesland på flera decennier. Sten, du väckte en tanke hos mig att bli upptäcktsresande. Den tanken förverkligades inte helt, möjligen små beståndsdelar av den. Jag tycker om att göra upptäckter i landskapet runtomkring mig - i Vallentuna, i Uppland, kanske till och med i Mälardalen, men där går gränsen. Någonstans måste den ju gå och varför inte där? PS. Bilden föreställer förstås Jansson och Karlsson. Det är J till vänster och K till höger. Karlsson hette Severin i förnamn medan Jansson ursprungligen kom från Gnesta. Sådant är alltid roligt att veta.

49

Vi börjar om igen: året är 1949 och månaden mars. Den 30:e är på en onsdag, Holger har namnsdag. Inte många heter Holger idag. De som gör det är oftast lite till åren komna. Till S:t Eriks sjukhus beger sig Ingrid Eriksson. Hon har året innan inlett en relation med den redan gifte Sven Cullmer och nu ska resultatet fram. Allt går bra. Det blir ett gossebarn som väger 4320 gram, en ganska stor grabb med andra ord. Den 23 augusti har vikten ökat till 7330 gram och i januari året därpå stannar vågnålen på 9980 gram. Pojken får förstås ett namn eller rättare sagt tre; Sven Thomas Birger. Sven är efter pappan, Thomas för att det är fint och Birger för att Ingrids bror som drunknade 1938, hette så. Bekantskapen med barnafadern är dock bruten. Han har inget intresse av att lämna sin fru och starta en ny tillvaro tillsammans med Ingrid. Detta faktum skapar en stark bitterhet hos henne. Aldrig någonsin hörs hon nämna mannens namn utan att skvätta ner det med saltsyra. Eftersom det vid denna tid är svårt för en ensamstående mamma att klara sin situation, får Thomas växa upp hos sin mormor och morfar som är bosatta i Täby. Som tjuren Ferdinand blir han större och större och större men nu vid 63 års ålder har han förhoppningsvis växt klart. Matchvikten är 98,5 kilo och längden 1,81 m. Han rör sig inte mer än nödvändigt men vid den senaste läkarkontrollen var alla värden på topp. Fortsätt så, sa doktorn. Ta mej tusan om han inte tänker göra det också.

48

Gunnar Eriksson. Fullständigt namn: Karl Gunnar Olof Eriksson. Ett elegant porträtt av en elegant ung man på väg ut i livet. Håret är bakåtkammat och pomaderat efter tidens sed. Troligen har Gunnar besökt en fotoateljé, han nöjde sig inte med mischmascher eller halvdana lösningar, på riktigt skulle det vara. Gunnar föddes 1925 som den näst yngste i Märta och Zackéus barnaskara. Maria kom först, därefter Kalle, Ingrid, Birger, Gunnar och slutligen Linnea (Lotta). Zackéus, alltså min morfar, var vid den här tiden anställd vid Össebyhof i Brottby. Gården ägdes av syskonen Julius, Julia och Agnes Eriksson. Det var långa arbetsdagar med få ledigheter. Folk skulle arbeta och när de inte gjorde det skulle de vila för att orka arbeta ännu mer nästa dag. Klart att unga människor längtade bort. De ville ha något annat, en bekvämare framtid fylld av glädjeämnen, ingen slavtillvaro hos snåla bönder. Gunnar tog samma väg som många andra ungdomar från bygden. Den gick med Brottbybussen in till Jarlaplan i Stockholm. Först stannade dock Gunnar till vid Lindells affär i Lilla Garn, där anställdes han som springpojke och allmän hjälpreda. Affären fanns kvar en bit in på 1960-talet, därefter blev den utkonkurrerad. Jag vet inte exakt hur Gunnars fortsatta arbetstillvaro såg ut. Det enda jag kan säga med säkerhet är att han under en tid arbetade på en charkuterifabrik i Djursholm. Han har själv berättat att han skar sig i ett finger och därför bar ett bandage som olyckligtvis lossnade och gled rakt ner i köttkvarnen. Direktören för fabriken tog det lugnt. "Låt det vara", sa han, "det där är det ändå ingen som märker". Hela tiden hade Gunnar tät kontakt med sin syster Ingrid, min mamma. Det var de som höll ihop mest, de stod varandra närmast med många gemensamma intressen. Tillsammans gjorde de bland annat en cykeltur till Dalarna 1943. Det finns ett kort där de står med sina cyklar och ser glada ut. På baksidan av kortet har mamma skrivit: "Vi hade gudomligt kul". På baksidan av bilden ovan har hon skrivit: "Min lilla bror" så nog fanns det syskonkärlek där. Om jag förstått saken rätt träffade Gunnar sin blivande fru Agneta under en semester i Tylösand 1949. Hon kom från Vormsö i Estland, hennes familj tillhörde den grupp flyende estländare som anlände till Sverige 1944. Hon har senare berättat att de först hamnade i Hangö och sedan från Helsingfors tog sig vidare över till Sverige. De var en stor familj med många barn. Av dessa lever nu (2012), endast två. Agneta avled på våren 2011 efter en tids sjukdom. På sin begravning ville hon att Sveriges nationalsång skulle spelas eftersom hon upplevt så mycket vänlighet och alltid känt sig välkommen i vårt land. Gunnar och Agneta fick två barn, Birgitta och Lena. Birgitta och jag är jämnåriga medan Lena är några år yngre. Gunnar arbetade större delen av sitt yrkesverksamma liv på Televerket. Arbetsplatsen var belägen på Skeppsbron. Alltid när jag passerar denna adress tänker jag på Gunnar, det är oundvikligt. Om Gunnar kan mer sägas att han var en inbiten fotograf med dokumentation av sin närmaste omgivning som specialitet. Hans karaktäristiska signum var de "taggiga" bildkanterna. Ser man ett sådant fotografi, kan vara helt säker på att det är Gunnar som gjort det i sitt hemmalabb. Vidare hade han ett stort intresse för många skiftande ämnesområden; miljö, vetenskap, litteratur med mera. Hans sociala förmåga var mycket stor, något som han för övrigt delade med sin syster Ingrid (min mor), även om hon påstod att hon inte alls var så intresserad av folk. Gunnar kunde, med Karlfeldts ord, "tala till bönder på bönders språk och till lärde män på latin". Hans idrottsintresse är något som också måste nämnas. Som ung grabb gjorde han hemma på landsvägen ett försök att sätta nytt världsrekord på löpning 100 meter. Tidtagare var drängen Karlsson på Össebyhof som dock misslyckades med sin uppgift eftersom väckarklockan som han använde, hade en alltför stor felmarginal. Gunnar blev tidigt medlem i Brottby SK och finns även med på en bild i den minnesbok om klubben som kom ut för några år sedan. Det som mer kan tilläggas är sommarstället på Djurö som var en viktig plats för Gunnar och Agneta. Alltid var det någonting som skulle göras, från större arbeten som bergssprängning och resning av hus till lite mer finsnickeri mot slutet. Det var också på Djurö som Gunnar dog sommaren 1999. Livsbygget var färdigt även om det var, som min mamma sa, alldeles för tidigt. Det kan man tycka men någon annan bestämde.

47

Dagarna går, snart är det vår... Det blev faktiskt ett litet rim där, möjligen till någons glädje. Vi rimmade sällan i mitt barndomshem. Inte så att det skulle ha rimmat illa med vårt liv och leverne i övrigt men det blev väl helt enkelt inte av. Vi hade annat att tänka på. De få rim som ändå slapp ut i friheten var av typen "April, april, din dumma sill" eller "Maj, maj måne, jag kan lura dig till Skåne". Jag försöker tänka efter om "Människan spår, Gud rår" fanns med i repertoaren men jag tror inte det. Varken mormor eller morfar var särskilt högtravande och att yttra ett sådant ordspråk skulle för dem ha känts helt främmande. Morfar hade däremot många suveräna svordomsramsor varav "Små gröna jävlar" var den som användes mest. Helt förståeligt. Vad ska man annars säga när man slår sig på tummen med en hammare. Just det kanske inte hände så ofta eftersom morfar var säkerheten själv när det gällde att hantera verktyg. Yxan var hans favoritvapen. Med den kunde han snabbt spinta upp ett stort vedträ i små stickor på ingen tid alls. Lugnt och fint gick det. Men det fanns ju andra tillfällen när man kunde dra till med ett kraftuttryck. Mormor höll sig på den lugnare sidan. Hon brusade sällan upp men kunde när hon blev arg, tjura i ett par dagar. Då sa hon ingenting alls. Det var skönt när de tillstånden passerade och allt blev som vanligt igen. Jag talade i inledningen om våren. Den verkar ha kommit på bilden ovan eller åtminstone vara på väg. Det är jag och min mamma som står lutade mot en grind vid Skogberga gård mellan Täby kyrkby och Löttingelund. Vi har tagit en mopedtur dit, jag satt förstås bakpå. Vem fotografen är vet jag inte. Kanske moster Lotta som ofta hängde med på dylika turer. Årtalet är svårt att bestämma men jag ser väl ut att vara en fem, sex år, alltså 1954 eller 1955. Det finns ytterligare bild där jag står ensam lutad mot grinden. Den lät mamma förstora upp och lämnade sedan in den för kolorering, ett förfarande som inte var ovanligt innan färgfilmen slog igenom. Det gällde alltså speciella bilder. Att låta färglägga alla kort man tog, skulle nog ha blivit en dyr historia. Jag åkte senast idag (28 mars 2012) förbi Skogberga gård och såg då att grinden var borta men att husen ser ut ungefär som på bilden. Tiderna förändras visserligen men våren är ju ändå alltid densamma. Och tydligen Skogberga gård.

46

Här ska vi ut och åka. Mormor har tagit på sig finkappan och morfar bär kostym, en mycket ovanlig klädsel för honom. Själv har jag någon slags långrock, toppluva och på fötterna ett par mockaskor som jag tyckte mycket om. De var svarta, jag minns dem tydligt nu när jag ser bilden. Med tanke på vår klädsel är det troligen tidig höst, löven har ännu inte fallit men kanske är det lite kyligt i luften. Vi står framför vårt hus och är på väg någonstans. Det kan ju faktiskt vara vart som helst. Min mamma måste ha tagit kortet. Hon hade vid den här tiden körkort och skulle nog köra oss till destinationen. Moster Lotta och Ingvar hade lämnat Steninge och flyttat till de nybyggda husen i Hägernäs, de bodde på Hangarvägen 5, 8 trappor upp. Jag tror att det var till dem vi skulle. När vi åkte bort, lämnade vi alltid nyckeln hemma. Den hängde på en spik under trappan. Det var inte ovanligt att man gjorde så på landsbygden, det var en sedvänja. Tjuvar var vi inte rädda för eftersom vi inte hade så mycket som var värt att stjäla. De få kontanter som fanns, förvarade morfar i portmonnän och den hade han med sig. Vad hade vi för övrigt? Ett kantstött köksbord, några rangliga pinnstolar, en gammalmodig bäddsoffa, en skamfilad byrå och några andra saker som man lika gärna kunde säga till tjuvarna: "Varsågoda och ta för er". Men ingenting sådant hände. Vi levde i en trygg värld där folk gjorde rätt för sig. Då kunde man förvara nyckeln på en spik under trappan. Nu är ju det otänkbart. Här står i höstens timma 1959 och ska bort på kalas. Mormor och morfar är fyllda av stundens allvar medan jag spexar. Nu har jag slutat med det, nu är det allvar som gäller.

45

7 maj 1945 fylldes Stockholm av glädje och konfetti för andra världskriget var slut. Inte riktigt dock. I Stilla havet pågick det fortfarande och skulle där inte avslutas förrän den 2 september. Men i Europa var allt över. På Kungsgatan sprang mamma och moster Lotta omkring yra av allt det som hände runtomkring dem. De hejade och tjoade och gjorde allt sånt som man gör när man vill visa att man är fruktansvärt glad. Lastbilar åkte fram och tillbaka, kanske blev flickorna uppdragna på något flak där andra ungdomar stod packade och bara skrek rakt ut för det var nu som livet började. Jag vet ju inte riktigt hur det där gick till egentligen men så mycket har jag fått reda på att de faktiskt befann sig i händelsernas centrum, det måste ha varit en härlig dag. Det är det även på den här bilden. Vi sitter ute vid Tibble och visst skymtar en kaffetermos bland grässtråna. Kanske är det sommaren 1959 då det var så varmt. Vi satt ofta ute om somrarna, satt i bersån och åt middag. Det kändes lite festligt. En typisk sommarrätt var potatismos med gräslök iblandad. Det har jag faktiskt aldrig ätit sen dess. Sovlet kunde bestå av fläsk eller korv eller någonting annat gott. Jag minns sommarkvällarna då den egna kroppen kastade en oerhört lång skugga ner mot gården. Den räckte nästan ända fram. Man skulle ha kunnat kalla platsen för "Skuggornas dal". Det lät tufft som titeln på ett vilda västern magasin. Sådana kostade 45 öre på tobaksaffären i Roslags-Näsby. Innehållet i dem var tämligen lika; hjälten kommer till stan, han blir nästan besegrad av bovarna men lyckas övervinna dem mot slutet och får naturligtvis flickan på allra sista sidan. Just det var man inte så intresserad av. Vem brydde sig om att hjälten kysste Patsy Morgon i solnedgångens röda ljus, huvudsaken var ju att han skjutit skallen av Black Bart på sidan innan. En av de böcker jag hade hette "Korsdrag i dödens dal". Det var förstås inte frågan om ett vanligt korsdrag utan att hjälten bar hölster där revolverhandtagen var vända framåt så att vänster vapen drogs av höger hand och vice versa. Vitsen med detta förstod jag aldrig men det verkade snitsigt. Jag hade själv ett gevär tillverkat av en plankbit. Med det smög jag omkring i buskarna och sköt på inbillade fiender. Jag var själv en hjälte, naturligtvis oövervinnerlig. Jag drog snabbare än blixten och träffade alltid mitt i prick. Folk sa: "Vilken skarpskytt!" Jag har inte hört någon säga det på senaste tiden, inte på de senaste femtio åren faktiskt.

44

Vilken bild ska vi ta nu? Vi tar den med morbror Kalle, eller som han hette Karl Holger Linné, född på nyårsafton 1918 och därmed mormor och morfars äldsta gemensamma barn. Linné är ett ovanligt förnamn men vackert. Mest känt är det förstås som efternamn, på blomsterkungen Carl von Linné. Om Kalle var speciellt utrustad med gröna fingrar vet jag inte, däremot var han allmänt praktiskt lagd, duktig i slöjd i skolan och sedan en skicklig svetsare och svarvare. Efter skolan tog han som många andra drängjobb hos bönder och högg även i skogen tillsammans med kompisen Olle Hesselgren från Rö. Det finns ett kort när de står tillsammans utrustade med såg och yxa och iförda arbetskläder. Det är på vintern, de har kavajer och gummistövlar, det ser kallt ut. Så småningom började Kalle arbeta på olika mekaniska verkstäder, NAMIT är den enda jag känner till namnet på. Där träffade han två andra "polare" som han umgicks mycket med, de hette Målis och Stålis. Kalle som hade en del tricks och fix för sig, försökte para ihop ihop min mamma och moster Lotta med de två herrarna, dock utan att lyckas. Cupido ville inte den gången, han tyckte det var bättre att vänta. Kanske det. Målis träffade jag en gång när han var med Kalle hem, han var en trevlig och rolig kille. Jag vet inte om han och Stålis fortfarande lever, troligen gör de inte det. Vad beträffar den egna kärleken sällskapade Kalle först med Margit som jag inte har några minnen av, sedan med Ingrid Ohlsson som han gifte sig med. De bodde på Lundagatan på Söder i ett omodernt hyreshus, vi var där många gånger och hälsade på. Kalle hade en radiogrammofon som jag var imponerad av. Delvis hade han byggt den själv. Mest spelade han skivor med Thor Modén och Fridolf Rhudin, gamla pålitliga rolighetsministrar. Vem minns inte klassiker som "Waxholm Ettan" och "Hushållsskolan Margareta"? Jag gör det definitivt. Kalle hade också en båt med tändkulemotor som han tuffade runt med i skärgården om somrarna. Min kusin Åke har berättat om en festlig tur från Stockholm och ut till Ingarö där hans pappa Johan var en av passagerarna. Det klunkades en hel del under resans gång och när resenärerna slutligen nådde fast mark, fortsatte sjögången en bra bit upp på land. Man har ju hört uttrycket "runda under fötterna" och det var just det de var. Jag, mormor och morfar åkte också några gånger i Kalles båt men då under lugnare omständigheter. Det blev en tur i Karlbergskanalen. Kalle tog körkort sent, inte förrän i början av 1960-talet fick han "lappen". En bil blev det också, en beige Volvo PV 544 som sköttes minutiöst. Med den företogs semesterresor till olika delar av Sverige och förstås på helgerna upp till det hyrda sommarstället på Björkö i Roslagen. I midsommartid 1968 hände det fatala: Kalle och en kompis skulle ut i båt och vittja nät, det blåste för mycket, de föll i vattnet och drunknade. En fruktansvärd tragedi för alla men mest kanske för mormor och morfar som nu förlorat sin andre son genom drunkning. Den förste, Birger, omkom i Garnsviken sommaren 1938. Jag var inte med på Kalles begravning, jag var hemma hos mormor istället som inte orkade gå. Det finns mycket mer att säga om Kalle. Han målade tavlor, fina saker i olja, landskapsmotiv men även sådana från Stockholm. Till mig målade han ekorre, den har jag fortfarande kvar. Som barn fick jag en rolig julklapp av honom, en elektrisk motor som man kopplade till ett batteri. Då gick den igång och snurrade friskt. Antagligen kunde man ha den till andra saker än att bara titta på men jag kom aldrig så högt upp på ingenjörsstegen. Det fanns annat som intresserade mer, läsning av böcker till exempel. Det intresset finns fortfarande kvar.

43

Syftet med denna blogg är att försöka klarlägga vem jag är. Det vet jag nämligen inte. Hur har jag blivit den jag är? Ingen aning. Här sitter jag i mormors famn sommaren 1949. Platsen är Hagby gård i Täby. Vi har ännu inte flyttat till Tibble och innan vi gör det ska vi också hinna med en kort sejour på Mariebergs gård i Grödinge söder om Stockholm. Den blir kort därför att mormor och morfar inte finner sig tillrätta på Södertörn. De längtar hela tiden ivrigt tillbaka till norrsidan. Som tur är har Marieberg och Tibble samma ägare, en herr Nordmark från Djursholm och när det blir en plats ledig i ladugården vid Tibble, ger han snabbt klartecken till flyttlasset att börja rulla. De måste ha känt en oerhörd glädje när de körde igenom Stockholm och norrut via Roslagstull, Mörby lasarett (där morfar på 1930-talet låg inlagd för magsår), Danderyds kyrka och vidare längs Norrtäljevägen till Roslags-Näsby. En bra bostad stod och väntade där till och med vatten fanns indraget. Visserligen bara kallt men ändå. Kraven var inte så höga 1950. På Hagby gård hade vi (inte jag i och för sig) bott sedan 1942. Jag känner inte till anledningen varför vi flyttade därifrån. Kanske var det missnöje av något slag, vem vet? Som boende vid Tibble hade mormor och morfar möjlighet att återknyta bekantskapen med familjerna Liljeros och Andersson som de lärt känna på Hagby. Anders och Gertrud Liljeros kom från Vormsö i Estland, de flydde till Sverige i krigets slutskede. Anders var byggnadsarbetare och Gertrud jobbade vid posten, de hade fyra barn, två pojkar och två flickor. Så småningom byggde de sig ett eget hus på Åvalundsvägen. Andersson var ladugårdsbas vid Hagby, jag vet inte var han kom ifrån. De byggde också ett eget hus men på Majvägen i Vallabrink. Många år senare träffade jag herr och fru Andersson under några pensionärspromenader till Rönninge by. De var visserligen skilda men hade inga problem att vistas under samma himmel några timmar då och då. Inget av det här svarar förstås på frågan vem jag är. Vem tänkte förresten på det sommaren 1949 när jag satt i mormors trygga famn i en skogsbacke vid Hagby gård. Ännu var jag ingenting. Jag fick vänta och se hur saker och ting skulle utveckla sig och tro det eller ej men jag väntar fortfarande.

42

Min mamma. Märta Ingrid Viola, född 1920, avliden 2006. Hela sitt liv ägnade hon åt mat. Jag minns fortfarande pannbiffarna, kanelbullarna, wienerbröden och allting annat. Jag känner smaken av hennes mat i munnen. Hon hade något i fingrarna som gjorde att det blev gott. Kanske har jag ärvt lite av det, andra får avgöra. Som hos många andra unga flickor från landsorten, gick hennes väg också in till Stockholm. Till Jarlaplan närmare bestämt för det var där som Brottbybussen stannade. Ture Pettersson körde. Han var gift med Andrea och det var hos dem mamma fick praktisera de kunskaper hon tillägnat sig i fortsättningsskolan. Därefter tog hon bussen in till stan. Familjerna hon arbetade hos hette till exempel Lundström och von Post. Det var vanligt att "finare" familjer hade hembiträden. I arbetsuppgifterna ingick, kan jag tänka mig, matlagning, handling, städning och barnpassning. Långa dagar blev det och lönen var nog inte mycket att skryta med men hon trivdes ändå, merparten av arbetsgivarna var snälla och trevliga. Dessutom fick hon lära sig ännu mer inom sitt specialgebit som ju var matlagningen. Många rätter som som man hemma i stugan i Brottby aldrig hört talas om, skulle nu upp på matsalsborden. Sill och potatis ersattes av inkokt lax och det stekta fläsket förvandlades till rullader. Inga stekta sparvar dock men säkert andra fågeldelikatesser - ripa, and och orre. Det där vet jag egentligen ingenting om, det är mest fantasier, dock inte helt orealistiska. I en av familjerna tog man hand om finska krigsbarn. Ett av dessa, Börje, tog mamma med hem till Brottby på en ledig helg. Han fick se hur det såg ut på den svenska landsbygden. Säkert var skillnaden inte så stor mot den finska förutom krigsmuller och artilleriåska. Så småningom lämnade mamma hembiträdessysslorna och fick istället arbete i Södersjukhusets kök. Det var då i mitten av 1940-talet nyöppnat. I storköket lagades mat till hundratals patienter. Arbetet var mestadels tungt även om hjälpmedel fanns. Moster Lotta hade under tiden fått arbete på Carl Larssons chark i Johanneshov. Dit sökte sig också mamma, som kokerska då förstås, moster Lotta härjade ute på lagret. Nu befinner vi oss i slutet av 1940-talet. Någonstans måste mamma ha träffat den man som blev min far men jag vet inte var. Det var ingenting vi talade om. Vi talade faktiskt aldrig om honom. Enligt moster Lotta var han dock en glad och trevlig karl vars största fel var att han redan hade familj. Så kan det gå. Den 30 mars 1949 föddes jag och resten är historia. Tror jag.

41

Moster Lotta den 1 augusti 1949, bilden tagen på Algo-Foto, Birger Jarlsgatan 77 i Stockholm. Egentligen heter hon Märta Linnea Charlotta och är mormor och morfars yngsta barn född 1927. Hon var alltså 22 år vid besöket på fotoateljén. Vad skulle hon ha bilden till? Vet inte. Det är ingen körkortsbild för några planer på att köra bil hade hon inte. Det är heller ingen passbild eftersom utlandsresor inte passade in i mosters ekonomiska ramar vid just den här tidpunkten. Hon ser ju väldigt glad ut. Kanske ska en kopia ges till någon beundrare? Lotta var flitig på dansgolven i dåtidens Stockholm. Dansställena var också många: Virveln, Sveasalen, Zanzibar, det fanns hur många som helst. Men bara dansa med kavaljererna, binda sig med någon av dem var det inte tal om. Inte ännu i alla fall. Moster har många gånger påpekat hur viktigt det var (och är för dagens unga kvinnor) att förbli lös och ledig, leva sitt eget liv, passa på att ha roligt när möjlighet finns. Några år senare var det i alla fall klippt för moster, då fastnade hon "med näbben i kläm", för att citera Povel Ramel. Han som klämde hette Ingvar och körde trådbuss på Stockholms spårvägar. Ursprungligen kom han från Lönsboda i närheten av Kristianstad. Där hade han genomgått underbefälsskolan på regementet. Som en kuriös detalj kan nämnas att den kände Hurvamördaren Tore Hedin, gick på samma skola. "En konstig typ", berättade Ingvar många år efteråt. Jag var med på Lotta och Ingvars bröllop 1954 även om minnesbilderna har tunnats ut betänkligt. Vad minns jag? Egentligen ingenting annat än att vi åt middag någonstans i Stockholm, möjligen var det hemma i deras lägenhet och troligtvis var det då min mamma som lagade maten. Lotta sa senast idag (den 25 mars 2012) att Ingvar var "en jävel på att dansa" men han ville väldigt sällan, han satt hellre och tittade på. Det kan jag förstå, jag gör gärna likadant. Men tillbaka till augusti 1949. Det börjar mörkna på kvällarna och sommarens utedanser måste snart flytta inomhus. En porträttbild i plånboksformat är alltid bra att ha till en frågande danspartner. En kopia blev dock kvar, det är den som nu sitter i mitt fotoalbum.

40

Det börjar kännas bra nu, missmodet över att det är så långt kvar på den självbiografiska bloggen, har delvis försvunnit. Fortfarande är det ju en bit att gå men 40 är i alla fall bättre än 20, då var allting hopplöst. Nu finns det en ljusglimt. Kanske beror min förändrade sinnesstämning på att jag för ögonblicket har magen full av rotmos och fläsklägg. Jag blev sugen i morse när jag körde förbi Coop i Enebyberg. Alltså gick jag in och köpte två rotskallar, fyra tjocka morötter, en handfull potatisar samt en benfri fläsklägg från Fåddman på 1,3 kilo. Det finns de som säger att läggarna med ben är bättre, ger mer smak, osv. men samtidigt är de mer odryga. En väldigt stor del att köttstycket går bort just på grund av benet. Jag skulle vilja hävda att mer än hälften försvinner ner i soppåsen efter kokningen. Nåja, kanske knappt hälften, bra mycket i alla fall. På 1950-talet fann så vitt jag vet inga benfria fläskläggar. På dem vi köpte syntes benknotorna tydligt. Jag ska inte säga att vi åt just denna rätt så ofta men några gånger under den kalla årstiden serverades den. Det var mycket gott. En gång åt jag så att andan tappades. Magen spändes ut till milda grad att jag varken kunde stå, gå eller sitta. Jag kunde bara flämta. Så småningom återgick magsäcken till normal storlek. Just då orkade man inte tänka på mat men efter några timmar var förstås situationen en annan. Morfar gillade kraftig mat. Fett skulle det vara och han verkade inte ta någon skada av det eftersom han vägde 57 kilo under större delen av sitt vuxna liv. Potatisen var han noga med. Endast Magnum Bonum dög, Bintje avfärdade han som "grispotatis". King Edward kunde i nödfall duga. Nu finns bara den sistnämnda sorten kvar, de båda andra har jag inte sett på länge på butikshyllorna. Det här var bara en parentes eftersom jag tänkte skriva om tåget på bilden men vad finns det egentligen att skriva om det? Det står ju bara där vid Roslags-Näsby station och väntar på avgångssignal. Så småningom kör det iväg i riktning mot Viggbyholm, konduktören säger "nypåstigna" och vi lämnar fram våra biljetter och får dem klippta. Allt är i sin ordning. Vem hade förresten trott något annat?

39

39 låter på något sätt dramatiskt. Kanske tänker jag på "De 39 stegen", först boken av John Buchan, därefter filmen av Alfred Hitchcock. Troligen får man också 1939 i tankarna, året då andra världskriget bröt ut. Den här bilden togs tjugo år efteråt. Jag hade fått en kamera i present. Det var en Agfa Isola 1, inköpt på Mobergs Foto i Roslags-Näsby. Kameran hade få inställningsmöjligheter men tog ändå förvånansvärt bra bilder, vilket dock denna inte är ett exempel på. Jag måste ha darrat till i exponeringsögonblicket, därav oskärpan. De som snällt radat upp sig framför mig denna vackra sommarsöndag, är från vänster: moster Lotta, min mamma, morbror Kalles fru Ingrid samt Alf, gift med min mamma. Vi tog en promenad bort mot Täby Galopp som då höll på att byggas. Självklart hade jag kameran med mig. Den hängde runt halsen i en rem. Filmen, troligen också från Actien Gesellschaft für Anilin-Fabrikation, var av typen 120-film som gav 12 negativ i formatet 6X6. Det räckte, så mycket fotograferande blev det inte. Det var synd för idag finns det många bilder av vardagskaraktär, som jag gärna velat se. Nu blev det mer att kameran togs fram vid festliga tillfällen. Det här var ett sådant. Självklart skulle motivgruppen ha placerats mitt i bild. Nu blir Alf lite avklippt medan det finns gott om utrymme på moster Lottas sida. Vid Täby Galopp gjorde vi inget särskilt, stod och tittade bara. Det som nu är Marknadsvägen var åkermark. Inte ett hus fanns mellan Galoppen och Viggbyholm. Jag antar att vi vände tillbaka när vi tittat färdigt, kanske hade mormor satt på pannan och väntade nu med nykokt kaffe och gott vetebröd. Eftersom Ingrid var med, var säkert Kalle det också. Jag kan tänka mig att han och morfar satt och pokulerade ungefär som de gjorde på bilden i inlägg 37. Det kanske var just vid det här tillfället som de gjorde det? Tyvärr går det inte att minnas allt även om skulle vilja det.

38

Jag börjar förlora min tilltro till detta projekt. Att ro det iland verkar vara lika avlägset som att tillbringa semestern på Kurilerna, bara för att nämna någonting som ligger långt borta. Jag läste i boken om Sachalin att det någonstans på Kurilerna finns en stad som i början av 1950-talet drabbades av en sunami. De flesta som hamnade i dess väg dog. Där finns också fabriker och militära anläggningar som stått helt orörda från den händelsen. En hangar full med japanska stridsflygplan lär finnas i området. De enda som kommer dit är så kallade extremturister som vill uppleva något utöver det vanliga. Det låter både skrämmande och spännande. Vid något tillfälle kunde extremturisterna inte ta sig därifrån på grund av dåligt väder, de fick stanna en vecka. Vad har nu detta med moster Lotta att göra som här på bilden glatt klapprar med sina träskor. Inte mycket men ändå något. Hon och hennes man Ingvar reste mycket när de fick möjlighet. Inte till Kurilerna men däremot till Kina och till Ryssland flera gånger. Bland annat tog de en tur på Transsibiriska järnvägen, det var förstås en upplevelse. Ingvar var långtradarchaufför och hade i jobbet besökt de flesta europeiska länder. Det var nog mest han som ville till de fjärran destinationerna men Lotta hängde förstås med. De åkte också Hurtigrutten, diplomen som de fick hänger fortfarande på väggen i Lottas kök. Ingvar dog 2005 efter en tids sjukdom. Sorgligt nog hemlighöll han den och sökte aldrig bot vilket han kanske hade kunnat få. Han resonerade nog som många andra gamla: "Vad ska doktorn göra"? På bilden är det fortfarande soligt 1950-tal, Lotta och Ingvar bor vid Steninge slott där han levererar blomkrukor till hela mellan-Sverige och hon arbetar på champinjonodlingarna. De fick aldrig några barn. Det var väl jag som närmast fick ikläda mig den rollen och det gjorde jag gärna.

37

En varm sommar är vad man vill ha, en sommar när man kan sitta ute med bar överkropp eller åtminstone i skjortärmarna. Det är morbror Kalle och morfar som här tar ut svängarna. De har hämtat ut några köksstolar och njuter nu av en kopp kaffe i sommarvärmen. Somrarna var alltid varmare förr, särskilt de från 1955 och 1959. Hettan höll i sig under långa perioder båda åren. Morfar skriver i sin dagbok om vattning av potatis och grönsaker varje dag. Det måste ske för att skörden inte ska utebli. Inget regn är i sikte. I Åkersberga bränns Ville och Jennys granhäck sönder. De är farbror och faster till mormor. En gång per sommar åker vi dit med tåget. Det är alltid spännande. Åkersberga ser ut som vilda västern. Man går över järnvägen och sedan uppför en backe. Egentligen bor de inne i Stockholm, på Skånegatan. Ville arbetar på Saltsjökvarn. Huset i Åkersberga är deras sommarnöje. De är där från juni till augusti. Varje morgon kliver Ville upp tidigt och tar Roslagsbanan in till stan, därefter spårvagn och buss till Danviken. Det blir långa resor. Jenny är hemmafru, kanske har hon arbetat i sin ungdom. Huset i Åkersberga har hon ärvt av en släkting. Ville och Jenny har en dotter som heter Märta. Hon är gift med Gunnar Bengtsson och arbetar på Åhlen & Holm. Gunnar arbetar på Saxon & Lindström. Han får alltid mängder av tidningar gratis. Märta och Gunnar har i sin tur en dotter vars namn är Gun, hon kallas Gunsan. Ville och Jenny har också haft en son, Erik, som dog ung i sjukdom. När Ville dör säger han på dödsbädden: Nu ska jag gå hem till Erik. Han har längtat hela livet efter sin son. Jenny lever ytterligare några år i lägenheten i Nybohov dit de flyttat på ålderns höst. Men tillbaka till den heta sommaren 1955. Morfar skriver den 1 augusti: Idag har vi vattnat grönsakerna. Ingrid kom hem, Thomas tvättar fötterna. 2 augusti: Fortsatte att vattna potatisen, sedan började det regna några stänk. Ingrid kom från stan. 3 augusti: Vattnade idag också, sedan kom Agneta och Gunnar och flickan (Birgitta). 4 augusti: Idag har vi vattnat. Mamma har börjat klippa trasor till mattorna. 5 augusti: Idag har vi vattnat igen, det är så torrt. Vattningen fortsätter genom hela augusti. Den 1 september är det åska och regn, torrperioden verkar först då ha gått mot sitt slut. Stänken den 2 augusti utvecklades aldrig till ett strilande sommarregn. Fin potatis och fina grönsaker blev förstås resultatet av all denna vattning genom slang och spridare. Allt detta tänker jag nu när jag ser bilden på Kalle och morfar med kaffekoppar i gröngräset. Oavsett värmen är det alltid gott med en kopp kaffe, en regel som gällde då och som gör det fortfarande. Att kaffet möjligen var utspätt med Kron behöver vi ju inte göra så stor sak av. Det var deras huvudvärk.

36

Inlägg 36. Ett hus på Östra Banvägen i Roslags-Näsby. Det passerade man ofta eftersom Totties affär låg strax bredvid. Mormor och morfar vägrade ju som bekant att handla på Konsum. Inte av ideologiska skäl utan snarare för att de av någon person fått höra att det "kooperativa" sålde dåliga varor. Det var naturligtvis nonsens. Om några överhuvudtaget sålde dåliga varor var det nog snarare de privata handlarna. Men inte ens de kunde fuska till sig fördelar i någon större utsträckning. Ryktet spred sig snabbt i ett litet samhälle, ingen handelsman vågade riskera att få en stämpel på sig. Mormor och morfar var alltid nöjda med herr Totties sortiment och kvaliteten på detsamma. I huset på bilden fanns lägenheter men jag vet inte hur många eller vilka som bodde där. Jag tror inte att boendestandarden var särskilt hög, speciellt inte de sista åren när inget underhåll gjordes eftersom huset och alla andra i samma rad, skulle rivas. På platsen uppfördes istället Kardborren, en kontorsbyggnad med plats för både privata firmor och kommunala förvaltningar. I början på 1980-talet, när jag arbetade extra på kommunens vaktmästeri, körde jag internpost till Kardborren. Minns inte om det var NFAB eller TFAB som låg där. Kanske var det byggnadskontoret? När man som liten knatte gick längs huskropparna var det förstås omöjligt att tänka att man många år senare skulle hamna så högt på samhällsstegen att man fick köra posten inom "det kommunala". Fast när jag sedan gjorde det tänkte jag aldrig så. Då tyckte jag att några, ett mycket litet antal, kunde vara nog så stroppiga och märkvärdiga när man dök upp med internpostboxen. De flesta var förstås trevliga. 97% var helt okej, 3% stod på svarta listan. Vid åsynen av dem tänkte jag: ni era skitstövlar, jag har 120 poäng i svenska och engelska, jag har en högskoleexamen i social omsorg, jag har läst över 1000 skönlitterära böcker, har ni de meriterna? Det låter förstås lite skrytigt men över 900 böcker hade jag säkert läst. Antagligen hade jag dåligt självförtroende och tolkade alla miner och ögonkast i negativ riktning. Jag ändrar mig och säger att 98% av alla man träffade var jättetrevliga, 2% var idioter. Egentligen var det bara en som var idiot, det var jag själv. Men jag trivdes ändå med jobbet på vaktmästeriet. En gång när jag fyllde år, bakade jag två jordgubbstårtor och bjöd grabbarna på, det gillade de. Vad finns mer att säga om huset på bilden? Per Ahlmark har satt upp en banderoll på gaveln: Sociala reformer utan socialism. Jag säger som ungdomarna på 2010-talet: det kan han vara! Det var han antagligen också.

35

Och på tal om järnvägar, här är Ensta hållplats belägen längs med linjen mot Rimbo. Härifrån åkte vi en gång, mormor, morfar, min mamma och jag. Vi gjorde en söndagsutflykt till Norrtälje. Rimbo var på den tiden en stor knutpunkt för Roslagsbanan med förgreningar till Hallstavik, Uppsala och just Norrtälje. Jag minns inte så mycket av själva resan men framme vid målet drack vi kaffe i den kända DC 3:an som stod uppallad i stadsparken. Samma flygplan återfinns nu vid stadens infart. Vi träffade också en luffare som varit hem till oss flera gånger i Tibble. Han hette Sten och sålde skosnören. Jag antar att resan tillbaka gick i trötthetens tecken. Hem till stugan kom vi genom att promenera från Ensta hpl. På bilden syns också en kiosk med en för tillfället stängd lucka. Kiosken var i drift en bra bit in på 1970-talet. De hade det vanliga sortimentet av tidningar, godis, tobaksvaror, etc. På andra sidan järnvägen låg det tidigare nämnda Ensta Bageri, drivet av familjen Nyström. Många godsaker fanns bakom disken och jag minns särskilt kanellängderna och de med pärlsocker på. Bageriet är förstås borta liksom stationshuset även om Ensta aldrig var någon riktig station. Nu finns det ingenstans man kan gå in och värma sig en smällkall vinterdag. Man får bara vänta på tåget och se glad ut.

34

Näsbydal, husen i våra drömmar. Mardrömmar i så fall. Vem vill bo högst upp? Inte jag. Inte högre upp än tredje våningen faktiskt. De åtta "skyskraporna" byggdes mellan 1958 och 1961. Ursprungligen var här ett kärr. För att få fast husen måste de pålas djupt ner i marken, trettio meter sades det. Jag minns hela byggnadsförloppet eftersom vägen till skolan gick strax bredvid. Vi kallade platsen för "ängen". Det var nog inget officiellt namn. Först byggdes hisschakten, de stack upp som smala pinnar. Därefter fylldes våningarna på. Vid ett tillfälle trasslade sig linorna i en av byggkranarna med påföljd att en modig man fick krypa ut på bommen och rätta till det hela. Prata om svindelkänsla. Vi följde hela äventyret från första parkett vid Ytterbyskolan. Hur det gick? Mannen ramlade ner förstås. Nej, naturligtvis inte. Det hela slutade lyckligt och snart var kranen i arbete igen. I efterhand har jag läst att husen innehåller 900 lägenheter, från 1:or med kokvrå till sjurummare på 171 kvadrat. Några klasskamrater flyttade till Näsbydal allt eftersom husen blev färdiga. Dan Bohman gjorde det. Han hade ett elektriskt tåg som jag var imponerad av. Jag var hem till honom vid några tillfällen och fick se hans anläggning. Nu för tiden är inga barn intresserade av elektriska tåg. Kanske några är det, ett fåtal, en minoritet. Märklin var ett känt tågmärke, Fleischman ett annat. De var som när man valde cykel, Monark eller Crescent. Vilka var bäst? Utomordentligt svårt att säga. Trix Express och Lima fanns också. De var mer okända. Ingen hade hört talas om någon som hade dessa märken. Själv fick jag ett rundspår samt ett lok och några vagnar som tillverkats av Fleischman. Jag hade hellre velat ha Märklin. Säg den som någonsin är nöjd. Gräset är alltid grönare på andra sidan järnvägsstaketet.

33

Här ros det på böljan blå. Platsen är Gräddö utanför Norrtälje och tiden är i juni 1959. Det är alltså ungefär samtidigt som Ingo knockade Floyd på Yankee Stadium i New York vilket inträffade den 27:e samma månad. Jag minns att jag vaknade på morgonen och ivrigt frågade efter hur matchen hade gått och vilken lyckokänsla som uppstod när jag fick veta att Ingo vunnit på knock. Fighten sändes i och för sig på radio men inte i Sveriges Radio utan referatet länkades av någon anledning via Radio Luxemburg. Bakom mikrofonen satt Lars-Henrik Ottosson. Anledningen till att vi besökte Gräddö var att morbror Kalle och hans fru Ingrid hyrde ett sommarställe där över sommaren. De tillbringade semestern i huset och åkte även dit på helgerna. Jag minns inte var stugan låg i Gräddö (som inte är en ö) men jag tror att den var vitrappad. Med på resan var mormor, morfar, mamma, hennes man Alf samt moster Lotta med make Ingvar. Jag antar att resan dit företog i två bilar, Ingvars svarta Morris och Alfs gröna Ford Taunus. Efter maten var det trevligt att ta en roddtur på viken. Ett gammalt övergivet fartyg låg förankrat på redden och ut till det rodde vi. Det är Alf som ror och jag och morbror Kalle som sitter i aktern. Kalle och Ingrid bodde annars på Lundagatan i Stockholm, han arbetade på Namit AB, en mekanisk verkstad som låg i utkanten av Söder. Järnvägen strök precis förbi verkstadsbyggnaden och när min mamma och jag på sommaren året därpå skulle åka tåg till Göteborg, hade Kalle lovat att komma ut och vinka. Vi såg honom dock aldrig. Kanske var det svårt att komma ifrån svarven där han stod eller också hade han glömt bort hela saken. Vi kom ändå fram till Göteborg fyra timmar senare där Alf väntade på Centralstationen med Taunusen parkerad utanför. Alf var från Stigen i Dalsland och det var dit vi sen rullade. Det övergivna fartyget har under många år sysselsatt min fantasi. Varför låg det där och vad hade hänt med besättningen? Ingen visste. Jag antar att dessa frågor även fortsättningsvis kommer att förbli obesvarade. Livet är nämligen fullt av obesvarade frågor vare sig man vill det eller inte.

32

Dags att börja skolan på hösten 1956. Vår klass hette 1b och vår frökens namn var Birgitta Brodén. Hennes pappa var stins vid Roslags-Näsby station, jag tror att familjen bodde ovanpå stationshuset. Efter giftermål fick hon efternamnet Ringström. Kära klasskamrater, här sitter vi fastklistrade på kortet och ser ut som om ingenting hänt. Det hade det inte heller då men nu är vi mogna män och kvinnor med större delen av våra liv bakom oss. Våra barn kanske kallar oss "övermogna" för sådan är jargongen mellan generationerna. Sa inte vi likadant själva? Ibland stöter vi ihop, tyvärr alltför sällan och säger "men vänta nu, du är ju..." Senast det hände mig var den 8 januari i år då jag stötte ihop med Bengt-Olof Ståhl (längst till höger i rad två uppifrån) i Täby Centrum. Jag skulle växla till mig australiensiska pengar och han var där i ett annat ärende. Jag kände inte igen honom först eftersom han lagt sig till med skägg men hans fru Eva urskiljde jag direkt. Det visade sig att vi gjort samma bussresa, men vid olika tillfällen, till Bad Gastein i Österrike. Jan Wallén, tvåa från vänster i samma rad, träffade jag i höstas på Jysk i Arninge var. Jag var där för att köpa ett vitrinskåp och han skulle också inhandla någonting i möbelväg. Vi pratade gamla minnen en lång stund. Bland annat fick jag veta att Gert Glarins mor, han är fyra från vänster i rad tre, hade arbetat på Ensta Hembageri, nu nerlagt sedan många år. Jag minns fortfarande de goda dofterna som slog emot en när man klev in i denna helgedom. Barnen i klass 1b kom i huvudsak från Roslags-Näsby/Lahäll samt Ensta. Ulf Stigstedts barndomshem på Mosstorpsvägen, passerar jag nästan dagligen (Ulf är fyra från vänster i rad två). Han är den ende som jag fortfarande har mycket kontakt med. 1975 gjorde vi en bilresa till Moskva, en upplevelse för livet. Ja, mycket kan sägas om 1b. Vi var nog en ganska snäll och trevlig klass med få problem av de slag som nu återfinns i skolans värld. Många av oss gick sex, nio och i ett fall, tolv år tillsammans (jag och Inger Hallgren som är etta från vänster i rad tre). När vi någon gång träffas kommer alltid de glada minerna fram. Vi har ju ett gemensamt förflutet och det går inte att slippa undan, vilket vi inte heller vill. Därför säger jag: TACK klass 1b, vi kommer alltid att leva vidare på något sätt även om "övermognaden" mer och mer börjar göra sig gällande.

31

Här skojas det lite i stugan. Morbror Gunnar har monterat upp Rolleiflexen på stativ och övertalat mormor och morfar att ställa upp för en gemensam porträttbild. Fotograferingen går i lättsamhetens tecken med morfar som verkar högläsa ur dagstidningen med dånande röst medan mormor sitter stadigt och tryggt på soffan upptagen med sin stickning. Kanske är det ett par strumpor som håller på att ta form. Jag kan intyga att dessa var både varma och slitstarka. Mormor ser visserligen allvarlig ut här men kunde också släppa lös livsandarna vid behov. Bakom henne syns nederdelen på klockan som faktiskt fortfarande både går och slår. På den lilla byrån står vår radio, en Nornan utrustad med omkopplare för kortvåg, mellanvåg och långvåg. Det var spännande att sitta på kvällarna och försöka få in avlägsna stationer vilket oftast gick dåligt eftersom vi hade någon bra antenn. Uttag för grammofon fanns också men vi hade tyvärr ingen sådan. Jo, en vevgrammofon för 78-varvare men på den gick det att lyssna ändå utan radio. Mattorna på golvet är av hemvävt stuk, en ser dock ut att vara köpt. Gungstolen är av någon anledning klädd med plast, kan tänka mig att mormor ville hålla den snygg så länge som möjligt. Det var dyrt att köpa möbler, det var inget man gjorde hipp som happ. Ingen datering finns till denna bild men troligen är den som så många andra tagen mellan 1954 och 1958. Vi säger väl 1956 och hoppas på det bästa.

30

Ett nytt bildmysterium. Min mamma Ingrid bär in mig i huset vid Hagby gård där vi bodde innan vi flyttade till Tibble. På bildens baksida finns en datumnotering skriven med blyerts: 1 maj 1945. Hur kan det ha gått till? Jag föddes ju den 30 mars 1949. Är jag fyra år äldre än jag, och hela mänskligheten, trott? Det finns ingen chans för feltolkningar eftersom femman är mycket tydligt skriven. Antingen är det ett annat filtinvirat barn som bärs in eller också har den som skrivit, troligtvis min mor, missat tiden helt. Hur troligt är det? Visst är det väl ett barn som ligger i filten? Jag tycker mig skymta ett litet ansikte därinne. Detta är en gåta som vi aldrig får veta svaret på. Huset vid Hagby finns faktiskt kvar. Det ligger på höger sida strax innan gården om man kommer den kurviga vägen från Vallabrink. Högst upp sitter en skylt med ett årtal; 1906. Som en kuriositet kan nämnas att mormor och morfar ligger begravda mitt emot den siste ägaren till Hagby gård. Han hette Åke Lindstedt.

29

Det är den 9 juni 1946. På Tomtebogatan 42 i Stockholm har några ungdomar samlats för att ha lite trevligt. Möjligen har man ätit och druckit kaffe och sedan lyssnat en stund på radio. Utbudet var förstås inte så stort på den enda svenska kanalen men på mellanvågen och på långvågsbandet fanns andra alternativ. Där låg hela världen och väntade: Hilversum, Königsberg, BBC, Praha, Paris och så vidare. Till vänster med armbågen placerad på radion står morbror Kalle iförd en kofta med axelvaddar som det verkar. Den ger honom ett kosackliknande utseende. Flickan bredvid honom är moster Lotta, hon ser blygt drömmande ut. Vid hennes sida står en för mig okänd kvinna som tycks ha sin uppmärksamhet riktad mot morbror Gunnar. Denne är iklädd slips och sportjacka och har riktat in blicken snett uppåt mot ett för betraktaren osynligt mål. Kanske vill han av någon anledning markera en distans till den okända kvinnan. Tre år senare ska Gunnar träffa sin blivande fru Agneta i Tylösand, det är förstås henne han väntar på. Sittande på golvet återfinns Olle Hesselgren från Rö och kompis med morbror Kalle. Det är de två som bor i lägenheten som egentligen är en del av en lägenhet, de hyr ett rum tillsammans. Mer kan nog inte sägas om denna bild förutom att lampskärmen är ovanligt stor och att de inneboende herrarna glömt att plocka ner julstjärnan i fönstret. När jag vänder på kortet och läser det blyertsskrivna på baksidan, ser jag att en feltolkning vad beträffar tidsangivelsen blivit gjord. Det kan lika gärna stå 9 januari, förkortat till jan. Eftersom veckodagen, onsdag, är utsatt är det lätt att kontrollera vad som är rätt och fel. Den 9 januari är mycket riktigt en onsdag medan den 9 juni 1946 är en söndag. Saken är klar och våra vänner på bilden behöver inte skämmas för att julstjärnan hänger uppe. Herregud, julen är ju inte slut än.

Tillägg: saken var inte alls klar för den "okända" kvinnan på bilden är vid närmare granskning min egen mor. Teorierna runt interaktionen mellan henne och morbror Gunnar är således helt felaktiga och bör strykas över med svart tusch. Konstigt att jag inte kände igen min mamma, förstår inte hur det kunde gå till.

28

Telegram på födelsedagen! Det är moster Lotta som skickar ett till mig. Telegrammet är avsänt från Enskede. Där arbetade hon på Carl Larssons charkfabrik i slakthusområdet. Året är 1954. Jag trodde att morfar skulle ha skrivit något om väder och vind den 30 mars i sin dagbok men jag hittade ingen sådan för 1954. Den måste ha kommit bort. Det var stort att fylla fem, man var plötsligt någon. Jag tycker om det här telegrammet med de nordiska flaggorna högst upp. Motivet hette Lx 52. Lx stod för lyx. Alla telegram med bilder kategoriserades som lyx. Sådana fick man på bemärkelsedagar, när man tog studenten, gifte sig etc. Ända fram till 1977 levererade Televerket dessa försändelser. Jag hade ingen aning om att behållningen för telegrammen gick till Riksföreningen mot tuberkulos. Det fanns över 100 motiv att välja mellan. Anledningen till att moster Lotta valde just det med flaggorna, har jag ingen aning om. Kanske hade jag sagt att jag tyckte om flaggor eller också var det slumpen som spelade in. 08.20 skickades telegrammet iväg, personen som expedierade hade initialerna IP. Hur det kom fram till oss vet jag inte men jag antar att det levererades av ett telegrambud i en brandgul Televerksbil, en gamängaktig kille som sa till mormor: "Tjänis damen, här är en hälsning till lillgrabben. Fika? Nej, jag har lite brådis serru. Morsning och goodbye". Och så gjorde han en rivstart med Televerksbilen och försvann ut på vägen som möjligen vid denna tid var snötäckt men det vet jag ju inte eftersom jag inte kan hitta morfars dagbok.

27

Visst kan man ha roligt utan sprit men varför chansa? Morfar var en mycket måttlig alkoholanvändare. Vid festliga tillfällen tog han sig en nubbe men lät det stanna vid en. Eller två. Sällan tre. Aldrig fyra. En motbok hade han förstås vilket var nödvändigt vid den här tiden för att få köpa ut. Upp till fyra liter per månad kunde den få köpa som var av manligt kön, gift och inte hade nykterhetsnämndens ögon på sig på grund av fylleri eller annat olämpligt uppträdande. Inköpen måste göras i den butik som stod specificerad i motboken, i morfars fall var det systembolaget på Odengatan 39. Dit åkte han en gång i månaden medförandes sin bruna portfölj, av mormor kallad "brännvinsportföljen". I denna doldes förstås de två flaskor renat som morfar inhandlade för även om det var medborgarens lagliga rättighet att få köpa starkvaror, var dessa handlingar ändå inget som man skyltade med i onödan. Diskretion ansågs nödvändig. Någon likhet med författaren Jan Fridegårds far som glad i hågen kom hem från spritinköpen i Enköping, redo att omfamna hela världen och vid behov skälla ut godsägaren efter noter, fanns inte hos morfar. Jag kan inte heller minnas att gårdens folk var särskilt begivna på spritdrycker. Visst förekom det säkert att någon kunde klunka i sig för mycket men aldrig så att arbetet blev lidande. Suputerna måste ha hållit till på andra ställen än på Tibble gård. 1955 avskaffades motboken, det blev fritt att handla alkohol. Jag tror att morfars stadsresor fortsatte ytterligare ett tag även om det nu inte längre var nödvändigt att köpa ut ransonen. De fortsatte ända tills mormor sa ifrån att det nu fick vara slut med den sortens inhandling. Och då blev det slut.

26

Stenbrottet, en värld i sig. Nu är det knappt märkbart men tidigare var det stort och djupt med spännande klipputsprång och gångar som verkade försvinna in i berget. Det gjorde de inte eftersom det inte fanns några gångar överhuvudtaget. Det såg bara ut så, en synvilla. Vi gick dit ibland för att titta. En gång hade morfar skottkärran med sig, då tog vi hem ett uthugget rektangulärt stenblock som lämnats kvar sedan stenbrottet lagts ner. Det grävdes ner framför trappan för att användas när man stampade av sig om fötterna leriga dagar. Vid det här tillfället var även morbror Kalle med, han var stor och stark och kunde lyfta. Det är svårt att säga något om stenbrottets ursprung. Jag vet inte hur det uppstod från början. Stenen framför vår trappa fungerade dock bra. På den torkades många lerkokor av från stövlar och skor. Jag var upp till stenbrottet härom dagen, gick runt lite och fotograferade. Två herrar av den yngre generationen passerade förbi på den asfalterade slinga som nu dragits genom skogen. De tittade konstigt på mina förehavanden men så har säkert heller aldrig någon av dem varit här med en skottkärra och hämtat hem ett stenblock att torka fötterna på framför sin trappa. Det är bara vi äldre som varit med om något sådant.

25

Inlägg 25 betyder att en fjärdedel av projektet nu är avverkat. Vad finns mer att berätta? Här är en vy över gården. Detaljer som jag glömt bort kryper nu fram. Jag hade till exempel inget minne av den lilla "ön" med stenar i bildens nederkant. Största byggnaden på gården är förstås ladan med stall i ena ändan och ladugård i den andra. Det långsmala huset bredvid är maskinhallen där smedja och verkstad fanns samt förvaringsutrymmen för traktorer och andra fordon. Mitt emot den ligger ett mörkt hus som var falurött när det begav sig. I huset bodde två familjer i varsin lägenhet, de hette Johansson och Schüler. Den sistnämnda var från Skåne dit familjen så småningom flyttade tillbaka. Under detta hus fanns garage. Det ljusare huset var av tegel och hade en gång varit mejeri. På övre plan fanns en lägenhet på ett rum och kök och en på två rum och kök. Jag minns inte vilka som bodde där. Två hus återstår. I det större av dessa bodde två familjer varav den ena var ladugårdsbasens, han hette Jonsson. På övre plan bodde familjen Jansson. Mannen där drev i många år en livsmedelsaffär i Gribbylund. I det mindre huset vid vägen bodde befallningsmannen med sin familj, hans namn var Eriksson. Roslagsbanan stryker tätt förbi ladugården. På 1940-talet brann en del av denna ner. Någon återuppbyggnad skedde aldrig. Gården hade traktorer av märkena Ferguson och Bolinder-Munktells. Man innehade också en VW-buss samt en liten lastbil. Nu verkar det som om det inte finns mer att berätta. Jo, Schülers hade en dotter som hette Kristina. Vi brevväxlade ett tag efter det att familjen återvänt till den skånska myllan. Sedan tog det slut också.

24

Ett påbud har utgått från Byggnadspreventiva Nämnden i konungariket Sverige: All bebyggelse i Täby Centrumområdet med intilliggande annex, skall omedelbart demonteras och landskapet i sin helhet återställas till det utseende som det tidigare hade. Det betyder att Tibble gård kommer att resa sig ur spillrorna och snart stå skinande blank på den bördiga slättmark där den en gång stod. I ladugården kommer de nittio korna att råma i kapp och i stallet stämmer de åtta nordsvenska draghästarna upp en glad gnäggsång. Grisarna grymtar som bara de kan göra och hönsen kacklar efter bästa förmåga. Återigen lyfts mjölkflaskorna upp på lastbilsflaken av bredaxlade karlar i blåbyxor och rutiga skjortor, sedan körs de iväg till Mjölkcentralen inne i Stockholm där själva förädlingen sker. Standardmjölk har blanka kapsyler och den fetare V-mjölken har kapsyler med ett rött band tvärs över. Efter arbetsdagen kommer morfar och Hasse Norberg gående på stigen över åkern, de har slagit följe. Morfar viker av mot vårt hus och Norberg fortsätter genom skogen upp till sitt. Dörren står öppen i sommarkvällen, morfar känner doften av stekt fläsk. Mormor rör i stekpannan. Bredvid den kokar potatisen i sin kastrull. Morfar har dragit av sig stövlarna ute på trappan, nu kliver han in i strumplästen. Det är snart klart, säger mormor, sätt dig. Jag kommer ut från rummet med ett ritblock i handen. Morfar frågar vad jag ritat, jag svarar: en häst. Teckningen är inget vidare men morfar säger att det är likt, precis så ser en häst ut. Jag sätter mig också vid bordet och mormor börjar ösa upp maten. När vi har fått sätter hon sig också, först då börjar vi äta. Det var gott, säger morfar efter en stund, mormor nickar. Från vägen hörs en motorcykel braka loss. Basens grabbar, säger morfar bitskt, en vacker dag kör de ihjäl sig. Det är en lång, ljus sommarkväll i mitten av 1950-talet. Minnet av den har för evigt etsats fast.

23

Självbiografisk anteckning nummer 23; på bilden står en pojke och låtsaskör en moped. Platsen är skogsbacken utanför huset vid Tibble gård, tiden är 1950-talets mitt. Pojken är intresserad av att stå där och gasa. I fantasin är han ute på vägarna och sladdar runt. Snabbast är han förstås, andra mopedister har ingen chans. Att pojken är jag är kanske inte så svårt att räkna ut men vems är mopeden? Den är min mammas. Hon har troligen kört ut med den från Stockholm där hon arbetar vid Norrmalms Livs på Odengatan. Det är en "fin" affär med många av dåtidens kändisar som kunder. Bland andra brukar Hasse Ekman och hans fru Eva Henning komma in och bunkra upp lite av livets nödtorft, kanske ostron och kaviar av exklusiv sort. I charkdisken huserar Carl-Eiwar Carlsson som senare ska bli en av de stora profilerna vid underhållningsradion. Redan nu härjar han dock friskt på Nalen och andra nöjesetablissemang vilket medför en viss trötthet vid arbetsdagens början. Nu står Korv-Kalle och gäspar igen, är en vanlig kommentar. Min mamma är anställd som kokerska i personalmatsalen. Jag var där några gånger och hälsade på men mina minnen är så vaga att de är svåra att framkalla. För min mamma var mopeden ett viktigt transportmedel. Moster Lotta hade också en, ibland kom de utsusande tillsammans på söndagarna och hälsade på. Varför inte på lördagarna? Därför att lördagen fortfarande var arbetsdag vid den här tiden. Att åka moped från Stockholm ut till Täby måste ha tagit några timmar. Vägen hade ungefär samma sträckning som nu bara det att den var betydligt smalare. Motorvägen från Danderyds kyrka fanns förstås inte. Istället körde man på det som nu heter Enebybergsvägen och som sedan byter namn till Stockholmsvägen. Ännu längre norrut heter den gamla Norrtäljevägen. På den tiden hette hela sträckan Norrtäljevägen. Systrarna hade från början cyklar med påhängsmotorer, först efter några år fick de råd att köpa riktiga mopeder. Jag tror att dessa var remdrivna och av märket Rex. Ibland fick jag förstås sitta bakpå. Vid ett tillfälle åkte vi till Steninge i Märsta dit min moster och hennes man I flyttat. Det regnade och strax efter Upplands-Väsby, på raksträckan bredvid järnvägen till Uppsala, började mopeden krångla. Det blev en besvärlig sista mil som dock gick att genomföra eftersom mopeden var försedd med trampor och kunde cyklas fram. Tungt förstås men vad göra? Hur vi kom hem minns jag inte. Kanske I förbarmade sig och körde hem oss i sin svarta Morris. Troligen var det så. Om någon har fakta i denna fråga tages den tacksamt emot. Skriv till: Thomas Eriksson, Tibble gård, Roslags-Näsby. Postnummer behövs inte för det är inte uppfunnet ännu.

22

Om 21 är magisk poesi så är 22 helt vanlig prosa. Ingenting händer om man hostar fram ett raspigt "22". Världen står inte precis still i den sekunden. Den snurrar på som vanligt, höjer inte ens på ena ögonbrynet. Idag kör jag kör upp vid Simhallen i Täby C, passerar Tibblekyrkan och fortsätter sedan längs med Biblioteksgången. Där någonstans finns min barndom. Strax bakom Biblioteksgången låg vårt hus i den lilla skogen som nu blivit ännu mindre. Rakt fram syns Storstugan med sina sjutton våningar. Från början var den tänkt att ha tio våningar till ovanpå sig. Hur skulle det ha sett ut? Säkert övergigantiskt. Jag minns från tidig barndom hur morfar och jag tittade på en modell av det nya Täby som stod uppställd i Kommunalhuset. Då var det svårt att förstå, lite overkligt, lite science-fictionartat. Det här gäller inte oss, tänkte vi. Vi cyklade hem igen, omtumlade av den nya tidens yttringar, kanske till och med lite skrämda. I stora drag förvandlades dock landskapet på just det sättet som modellen visade fram. 1961 fick vi flytta från huset. Arbetena skulle genast starta sades det men i realiteten dröjde det ytterligare några år innan grävskoporna började slita upp hål i marken och pålkranarna sjunga sin rytmiska dunka-dunka sång. 1968 stod Täby Centrum klart. Det invigdes den 18 september klockan tio. Jag var där kvart över, gick in på Broddmans och köpte "Sweetheart of the Rodeo" med the Byrds. Sedan cyklade jag hem igen. I november skulle jag in i lumpen, det var inte så lång tid kvar att njuta av livet. Bäst att passa på när tillfälle gavs.

21

21 är ostraffbart, inget kan slå siffran 21. Den är helig i de flesta sammanhang. Kanske inte i krig och kärlek men annars är 21 någonting man måste rätta sig efter. Det är man tvungen till, reglerna är sådana. Oavsett var man hamnar i världen, till och med i Juzjno-Sachalinsk, respekteras det magiska talet 21. Kanske inte där förresten men överallt annars. Höghusen i Roslags-Näsby byggdes i mitten av 1950-talet. De är fem till antalet, från början cementgrå, nu iklädda en gulaktig plåtrustning. Jag och morfar var där och tittade under byggnationen. I en jättekrater körde byggfordon omkring. Snart reste sig "skyskraporna" en efter en. Man betraktade dem med häpnad. Vart var världen på väg? Inte till Juznjo-Sachalinsk i alla fall, där skulle den inte få plats. Våra gapande munnar stängdes så småningom när vi förstod att detta hädanefter skulle bli vår melodi. Det fanns ingen återvändo. Och mer var på väg. Näsbydal stod på tur liksom Grindtorp och efter ytterligare några år hela området runt det nya Täby Centrum. Men ännu bestod framtiden enbart av dessa fem höghus. I gatuplanet utrustades de med affärer. Konsum finns fortfarande kvar men Lernes bosättning, blomsteraffären, Roslags-Näsby Radio & TV, Apoteket, Fribergs konditori, Mobergs Foto, Posten med flera, är sedan länge borta. I radioaffären inköptes vår första TV, en AGA. Den fungerade inte så bra, därför byttes den efter några veckor mot en Philips. Allt spännande hände i Roslags-Näsby. En gång mötte jag min klasskamrat Margita utanför tobaksaffären, vi sa "hej" till varandra och gick sen åt varsitt håll. Jag minns fortfarande hur hon log. Eller kanske log hon inte, möjligtvis var det bara en ryckning i mungipan men även en sådan är bättre än ingenting. Tobaksaffären sålde böcker och serietidningar. Jag brukade köpa "Illustrerade klassiker", de var roliga att läsa och så byggde de på riktiga böcker. Damen som drev tobaksaffären träffade jag många år senare på Allégårdens ålderdomshem. Hon kom förstås inte ihåg mig men varför skulle hon göra det? Det bodde många barn i centrumet och dess närhet. Höghusen liknade en liten upplyst stad i landsbygdsmörkret. Man såg den på långt håll. Vi gick oftast dit på kvällstid när morfar slutat sitt arbete i ladugården. I Totties affär packades ryggsäcken full med varor. "Nu har vi så vi klarar oss", sa morfar belåtet. Mormor satt hemma och väntade. När vi kom in genom dörren sa hon: "Är ni hemma nu?" och det var vi ju.

20

Jag upprepar: mina självbiografiska anteckningar har spårat ur. De leder ingenstans. De leder in i en återvändsgränd och stannar mot en stoppbock i Korsakov på södra Sachalin. Detta är den tjugonde anteckningen. Åttio återstår, det är nästan lika långt som ett Vasalopp. På bilden borstas nyfallen snö bort från den redan uppskottade gången bort mot vedbodarna och dasset. Det är full vinter som synes. Snön går en bit upp på husväggen vilket är bra ur isoleringssynpunkt. Bodde man som vi var snöskottning en ofta praktiserad sysselsättning om vintrarna. Det gällde att kunna ta sig ut på vägen och till redan nämnda uthus. Även till källaren måste en gångväg skottas. Snörika vintrar, vilket oftast var fallet, innebar mycket arbete. Ingen ville pulsa i halvmeter djup snö. De större vägarna hölls öppna av gårdens folk. Jag minns att det fanns en plog gjord av trä som ett par hästar drog omkring. Det fungerade bra. Vägen till skolan var dock sällan plogad, där fick man klara sig bäst det gick. Glad blev man om det var skare på snön, då var det som att gå på en landsväg. På järnvägen vågade man självklart inte traska omkring, det var ju förenat med livsfara. Under kalla vinterdagar sprakade det ordentligt från Roslagsbanans luftledningar och färggranna gnistor flög runt, ett sällsamt skådespel. Som sagt, de här anteckningarna är på inget sätt sensationella. Tvärtom är de mer vardagsbetonade, kanske till och med lite småtråkiga. Jag förstår inte vad de ska leda till. Redan nu har projektet fått en ordentlig slagsida. Ytterligare några sidor till och hela härligheten kommer att kapsejsa. Det finns egentligen ingen anledning att fortsätta med skriverierna. Den eventuella läsekretsen är starkt begränsad, intresset är minimalt. Bilden är en av de få där man ser huset. Fotografens namn är morbror Gunnar vilket jag slutleder mig till efter att ha beskådat originalbildens taggiga kanter. Jag har lånat kortet från moster Lotta. Hon poängterade att hon ville ha det tillbaka vilket jag lovade skulle ske. Hon är den sista kvar i syskonskaran. Ibland talar hon om tiden när hon växte upp, hur rolig den var. Hon vann andra pris i en skidtävling och fick några år senare vara med i filmen "Tänk om jag gifter mig med prästen". Där syns hon i fyra sekunder men det räckte. Georg Rydeberg var en stram typ medan Viveca Lindfors var rar, även om hon inte pratade så mycket med sina yngre skådespelarkollegor. Moster Lotta ska naturligtvis få tillbaka sin bild. Det ska hon få nästa söndag, det är ett högtidligt löfte.

19

Jag tänker mycket på ön Sachalin och möjligheterna att resa runt med tåg. Där finns ett väl utbyggt system av järnvägar som ursprungligen byggdes av japanerna, nu håller rälsen på att breddas till rysk standard. Man vill kunna koppla ihop järnvägarna i Sibirien med dem på Sachalin. Planer finns på att bygga en tunnel, alternativt en bro. En tunnel lär förresten redan finnas. Den initierades av Stalin men arbetet med den avbröts vid dennes död. Ingen vet dock var den går, den är en stor hemlighet. Jag började i Näsby Folkskola på hösten 1956. Den heter nu Ytterbyskolan. Vår frökens namn var Birgitta Brodén. Hon gifte sig sedermera och fick då namnet Ringström. Vår klass måste ha varit en av hennes första. Antalet elever var uppåt trettio. Vi höll till i den nya delen av skolan, den som syns i bakgrunden på bilden. Efter en termin fick vi flytta ner till Roslags-Näsby Centrum i kvarteret Höstfibblan där lokaler ställts i ordning. Anledningen var att den stora skolan blivit för trång, vi var för många elever. Jag vet inte varför jag fortsätter med dessa anteckningar. Vem ska läsa dem till exempel? Hela projektet känns meningslöst, dödfött. Det är bara slöseri med tid. Jag borde göra viktigare saker istället. Det kan ha tagit en halvtimme att gå till skolan. Jag gick då förbi gården, över järnvägen och sedan bredvid den hela vägen ner till Roslags-Näsby. På vänster sida höll Näsbydal på att byggas. Det byggdes på kärrmarker, husen fick pålas fast. Det sades att ett av dem lutade en aning. Hur som helst står de fortfarande kvar. Refaat el Sayed bodde i ett av dem, Cyndee Peters i ett annat. En gång höll jag upp dörren för henne, hon sa "tack ska du ha". Det var snällt sagt. Hon hade ju inte behövt säga någonting alls. Hasse Alfredsson gjorde så när jag höll upp dörren för honom på biografen Grand i mitten av 1970-talet. Vi hade sett filmen "Den illustrerade mannen", det var en eftermiddagsföreställning. Möjligen nickade Hasse ett tack men han sa ingenting. Vi gick klasserna 1- 3 i Höstfibblan, därefter flyttade vi tillbaka till den stora skolan, till huset som ligger i bildens förgrund. Där höll vi till på mellanstadiet, vår lärare hette Maj-Britt Nordenfeldt. På vårterminen i sexan blev hon sjuk och vi fick Bo Janse som vikarie men det är en helt annan historia som inte ska berättas nu.

18

Jag läser om ön Sachalin när jag egentligen borde fortsätta med mina självbiografiska anteckningar. Sachalin är en långsmal ö belägen på Rysslands östkust vid Okotska havet. För inte så länge sedan var det omöjligt för en turist att besöka ön, det var helt enkelt förbjudet. Nu går det om än med vissa svårigheter. Men vad ska jag göra där? Och hur ska jag ta mig dit? Att flyga klarar jag inte och den transsibiriska järnvägen är inget realistiskt alternativ. Anton Tjechov gjorde resan 1890 och utkom några år senare med boken "Ön Sachalin", en beskrivning av fångläger, brott och straff, mänsklig förnedring och fruktansvärda levnadsförhållanden i största allmänhet. Vad har jag där att göra? Om man inte är intresserad av natur är sevärdheterna få. Längst bak i ett fotoalbum hittade jag en sida som morfar skrivit. Jag har aldrig sett den tidigare. Det som beskrivs är julen 1958. Vi hade besök av morbror Kalle och hans fru Ingrid, de sov över. På juldagsmorgonen blev det kaffe på sängen och Kalle tog sig en nubbe (så tidigt?). Sedan åkte vi hem till moster Lotta och hennes man Ingvar som bodde 8 trappor upp på Hangarvägen i Hägernäs. Där åt vi middag, pratade och tittade på TV. Morfar konstaterar att de har "en sabla utsikt". På Annandag jul är det lugnt igen. Vi äter frukostmiddag och har det bra. Morfar skriver att Thomas, dvs. jag, "läser, studerar, ritar". Det verkar jag fortfarande hålla på med. Ingenting förändras.

17

Det här är inte vårt hus men det skulle kunna vara. Skorstenen sitter ungefär på rätt plats och tallarna runtomkring skulle kunna vara tagna direkt från skogsbacken hemma. Någon siffra 2 fanns dock inte, däremot var en stege fastsatt på väggen. Jag kan inte minnas om den någonsin användes. På andra sidan väggen som syns, fanns skafferiet till höger samt vardagsrummet till vänster. Fast vi sa aldrig "vardagsrummet", den benämningen passade inte riktigt in. Vi sa bara "rummet" eller ännu hellre "kammarn". Något "master bedroom" existerade förstås inte. Vi hade en allt-i-ett lösning som fungerade bra. Om nätterna drogs bäddsoffan ut och i köket huserade morfar i sin soffa som inköpts på Möbelmagasinet, en bosättningsaffär i Stockholm som jag nu antar gått i graven för länge sedan. Den kan också ha hetat Möbelkompaniet, där sviktar minnet en smula. Utsikten från huset var riktad ner mot gården. Avståndet till den var cirka 400 meter. Endast en syrenhäck låg emellan. På den slog blommorna ut i början av juni. Mormor brukade plocka in några stycken och sätta dem i en vas, det var som en markering på att sommaren börjat. Många somrar senare gör jag observationen att syrenerna nu slår ut mycket tidigare än förr. Vad beror det på? Jag har ingen förklaring, jag bara redogör för fenomenet. Om det nu inte är ett minnesfel. På den frågan och på många andra, kan jag bara svara, jag vet inte. Vi får nöja oss med det.

16

En tillfällig förflyttning till vår egen tid. Tänkte först använda ordet teleportering men det låter lite för mycket science-fiction. Det här är ju en berättelse om vardagshändelser som inträffade på 50-och 60 talen. Då var man ung och hade framtiden för sig. Man var inte ens ung, man var bara en liten knatte som knappt lärt sig gå. Man tog stapplande steg genom högt gräs. Det åskade och blixtrade under de varma somrarna. Gärdet nedanför vårt hus var som ett eldhav. En luffare kom på besök, han sålde skosnören. Efter att ha fått kaffe gick han igen, vart visste ingen. Några år senare träffade vi honom igen i Norrtälje. På höskullen hade jättestora råttor fångats i en nätfälla. En gång kunde jag ta isär och sätta ihop en mjölkningsmaskin, en kunskap som aldrig blev använd senare i livet (nu är den bortglömd). Sådana maskiner kanske inte används längre? Det går till på ett annat sätt idag, en helt annan teknik. Gårdens folk var helt vanliga människor. De arbetade hårt för brödfödan och på söndagarna åt de söndagsstek. Just nu är det natt och blåser, mer än femtio år har förflutit. Allt det jag berättar om är borta rent fysiskt men jag bär minnena med mig i en kasse. De är från en annan tid med grusvägar och hundlokor i dikesrenarna. Jag ställer in kassen i garderoben. Någon gång måste jag bli fri. Någon gång måste jag få gå upp på vinden och öppna de fönster som inte går att öppna. De har svällt och sitter bergfast. Snart skymmer det i världen. Innan dess finns mer att berätta.

15

Att förvara mat kan tyckas ha varit ett stort problem i dessa omoderna 50-talstider. Så var dock inte fallet. Vi hade visserligen varken kyl eller frys men vi hade ett kallt skafferi under höst, vinter och vår och sommartid fick det gamla isskåpet göra tjänst. Det var precis som det låter, ett skåp som framkallade kyla genom att vissa delar av det fylldes med is. Isen fick vi från gården. Där fanns en isstack som täcktes med sågspån för att hålla den värmande solen ute. Isblocken togs upp vintertid från någon närliggande sjö och förvånansvärt mycket av dessa fanns fortfarande kvar när sommaren gick mot sitt slut. Jag vet inte hur lång tid det tog innan den smälte i skåpet, kanske några dagar, kanske en vecka i bästa fall. Men kallt blev det vilket var nödvändigt för att hålla maten i lämplig temperatur. Vi använde oss också av en annan typ av förvaring. Morfar hade grävt ner ett cementrör i marken och i det ställde vi mjölk och grädde, det var helt perfekt. Jag kan inte påminna mig om att vi någon gång drabbades av matförgiftning på grund av felaktig livsmedelshantering. Ett tredje sätt att förvara mat var insaltning. Det som skulle saltas placerades i ett träkärl som kallades "stäva" eller "steva", därefter gneds det in med grovt salt och höll sig då i form i minst ett par veckor. Livsmedel som fick denna behandling var i första hand fläskkött av olika slag. Vårt kosthåll var måhända enkelt men svälta behövde vi inte. Det ska tilläggas att potatis och andra rotfrukter fick sin vinterförvaring i jordkällaren. Där stod också syltburkarna och saftflaskorna på sina hyllor. Jordkällaren var sval på sommaren och lite varmare på vintern. Det hade varit katastrof om den goda potatisen, morfars fina Magnum Bonum, frusit till isklumpar. Nu var det ingen risk. Källaren var byggd för att klara av dylika påfrestningar. På bilden står jag och tittar på min kusin Birgitta som av den outtröttlige fotografen Gunnar, placerats inne i isskåpet. Man får väl anta att skåpet vid just det tillfället saknade is. Annars vet man aldrig hur det hade gått.