Ingenting har skrivits om musiken, det måste vi ändra på. Jag fick en grammofon i present 1958. Det var en Philips med högtalare på kortsidan. Varvantalet kunde ställas in på 16, 33, 45 och 78. Tillsammans med apparaten fick jag några skivor, det var tre EP och en single. EP-skivorna var "A big hunk of love" med Elvis Presley, "All I have to do is dream" med Everly Brothers samt "Charlie Brown" med The Coasters. Singeln var Cliff Richards "Living doll" i en grönpressad version. Att kunna lyssna på musik när man ville var förstås en sensation. Radion hade inte mycket att bjuda på. I de två kanaler som fanns sändes mest talprogram och klassisk musik. Nej, rock skulle det vara och helst då med Elvis, han kändes mer äkta än Tommy Steele som väl egentligen aldrig var någon rockare. Däremot var denne säkert en betydligt bättre allround artist än Elvis. Några år senare hade skivsamlingen växt. Owe Törnqvist fanns med liksom The Q Brothers, Johnny & The Hurricanes, Duane Eddy och Jimmie Rodgers, en smäktande countrysångare. De flesta av skivorna köptes på Roslags-Näsby Radio & TV, en affär som låg inklämd mellan posten och apoteket. Ibland blev det dock stadsbesök där utbudet var betydligt större. 1962 startade Radio Nord med sitt Topp 20, en lista med veckans populäraste låtar. Därifrån minns man "Hello Mary Lou" med Ricky Nelson och "Putti putti" med Jay Epae. Beatles kom året efter, jag tror att det var på hösten som de medverkade i TV:s Drop In (minns den karaktäristiska handklappssignaturen). Klas Burling och Kersti Adams-Ray var programledare och när Beatles gick upp på scenen blev det fullt drag. Första låten var "She loves you". Folk förfasade sig över killarnas frisyrer. När man idag ser en bild som den ovan, undrar man förstås varför håret väckte så mycket uppståndelse. Jag köpte alla deras singelskivor och i julklapp 1963 fick jag LPn "Please please me". De följdes av "With the Beatles", "A hard day´s night" och "Beatles for sale". Nu var Radio Nord nerlagd men på Sveriges Radio fanns både Tio i Topp och Kvällstoppen. Jag skrev ner veckans listor i en anteckningsbok, ibland var det dock svårt att rätt uppfatta artisternas och låtarnas namn. För att kompensera det började jag köpa den engelska musiktidningen "New Musical Express", i den fick jag all information presenterad på ett korrekt sätt. Hela 1960-talet var en rolig tid musikaliskt sett. Bob Dylan kom liksom hela flower-power vågen från USA. I England fanns grupper som Rolling Stones, Manfred Mann, Animals och Small Faces. Jag levde som i ett rus, det här var den verklighet som jag ville befinna mig i. Jag var ung, het och smart. De två sista egenskaperna var det nog bara jag själv som visste om. Ingen annan hade märkt något.
torsdag 12 april 2012
73
Ingenting har skrivits om musiken, det måste vi ändra på. Jag fick en grammofon i present 1958. Det var en Philips med högtalare på kortsidan. Varvantalet kunde ställas in på 16, 33, 45 och 78. Tillsammans med apparaten fick jag några skivor, det var tre EP och en single. EP-skivorna var "A big hunk of love" med Elvis Presley, "All I have to do is dream" med Everly Brothers samt "Charlie Brown" med The Coasters. Singeln var Cliff Richards "Living doll" i en grönpressad version. Att kunna lyssna på musik när man ville var förstås en sensation. Radion hade inte mycket att bjuda på. I de två kanaler som fanns sändes mest talprogram och klassisk musik. Nej, rock skulle det vara och helst då med Elvis, han kändes mer äkta än Tommy Steele som väl egentligen aldrig var någon rockare. Däremot var denne säkert en betydligt bättre allround artist än Elvis. Några år senare hade skivsamlingen växt. Owe Törnqvist fanns med liksom The Q Brothers, Johnny & The Hurricanes, Duane Eddy och Jimmie Rodgers, en smäktande countrysångare. De flesta av skivorna köptes på Roslags-Näsby Radio & TV, en affär som låg inklämd mellan posten och apoteket. Ibland blev det dock stadsbesök där utbudet var betydligt större. 1962 startade Radio Nord med sitt Topp 20, en lista med veckans populäraste låtar. Därifrån minns man "Hello Mary Lou" med Ricky Nelson och "Putti putti" med Jay Epae. Beatles kom året efter, jag tror att det var på hösten som de medverkade i TV:s Drop In (minns den karaktäristiska handklappssignaturen). Klas Burling och Kersti Adams-Ray var programledare och när Beatles gick upp på scenen blev det fullt drag. Första låten var "She loves you". Folk förfasade sig över killarnas frisyrer. När man idag ser en bild som den ovan, undrar man förstås varför håret väckte så mycket uppståndelse. Jag köpte alla deras singelskivor och i julklapp 1963 fick jag LPn "Please please me". De följdes av "With the Beatles", "A hard day´s night" och "Beatles for sale". Nu var Radio Nord nerlagd men på Sveriges Radio fanns både Tio i Topp och Kvällstoppen. Jag skrev ner veckans listor i en anteckningsbok, ibland var det dock svårt att rätt uppfatta artisternas och låtarnas namn. För att kompensera det började jag köpa den engelska musiktidningen "New Musical Express", i den fick jag all information presenterad på ett korrekt sätt. Hela 1960-talet var en rolig tid musikaliskt sett. Bob Dylan kom liksom hela flower-power vågen från USA. I England fanns grupper som Rolling Stones, Manfred Mann, Animals och Small Faces. Jag levde som i ett rus, det här var den verklighet som jag ville befinna mig i. Jag var ung, het och smart. De två sista egenskaperna var det nog bara jag själv som visste om. Ingen annan hade märkt något.
