Femtio! Det betyder att halva sträckan är körd. Som att passera Evertsberg i ett Vasalopp. Då har man avverkat 47 kilometer av 90. Många bryter här fast de bevisligen vet att de flesta backar nu är avklarade. Det är nog hjärnspökena som börjar dansa runt. Man tänker "jag orkar inte, jag orkar inte" och så gör man inte det. De som slutar tänka orkar oftast. Den första halvan av mina självbiografiska anteckningar gick relativt smärtfritt att ta sig igenom. Jag fick en liten svacka mellan tjugo och trettio men allteftersom jag kämpade på, försvann mjölksyran. Nu tänker jag inte så mycket på ön Sachalin längre. Jag har ju ingenting där att göra. De tåg som finns där får rulla utan mig som passagerare. Jag kan åka Roslagsbanan istället, det är lika roligt och så slipper jag en lång och tråkig flygresa som jag faktiskt inte klarar av. Däremot skulle jag vilja till Kamtchatka och vandra i Sten Bergmans fotspår. Kanske inte bokstavligen vandra men färdas. Men folk avråder mig. Magomed från Dagestan säger att Kamtchatka är som sista bänken i klassrummet, ingen vill sitta där. Fast jag gjorde det i och för sig när jag gick i skolan. Jag satt längst bak vid fönstret, det var lugnt och härligt. Därmed inte sagt att så skulle vara fallet i detta avlånga land på Ryssland östkust. Jag fick Sten Bergmans bok "På hundsläde genom Kamtchatka" i present 1959. Genast blev jag fascinerad över de upplevelser som den svenska expeditionen dit 1920, fick ta del av. Det var spännande saker som skeppsbrott i Okotska havet, en övervintring i Ust-Kamtchatsk, resor med hundsläde till nomadfolken korjaker och lamuter samt ett överraskande möte med svenskarna Jansson och Karlsson som bott i många år på Kamtchatka och livnärde sig som handelsmän. Självklart ville jag också ha ett hundspann och susa ut på de vita vidderna. Jag ville övernatta i 30-gradig kyla insvept i en sovsäck av sälskinn. På morgonen vaknade man och smälte snö till tevattnet. Fortfarande händer det att jag bläddrar i boken och läser några rader. Sten Bergman tillhörde den sortens forskningsresande som i hög grad såg saker ur den vite mannens perspektiv. Kamtchatkas urinnevånare avskräckte genom sin smutsighet och sina matvanor, ryssarna gav han inte mycket för, inte kineserna heller. Däremot beundrade han japanerna som enligt hans uppfattning var uppfinningsrika och effektiva. Kanske var det för att de flesta japaner på Kamtchatka sysslade med handel och teknik. Jansson och Karlsson fick också många pluspoäng, de var riktiga praktsvenskar även om de inte besökt sitt fädernesland på flera decennier. Sten, du väckte en tanke hos mig att bli upptäcktsresande. Den tanken förverkligades inte helt, möjligen små beståndsdelar av den. Jag tycker om att göra upptäckter i landskapet runtomkring mig - i Vallentuna, i Uppland, kanske till och med i Mälardalen, men där går gränsen. Någonstans måste den ju gå och varför inte där? PS. Bilden föreställer förstås Jansson och Karlsson. Det är J till vänster och K till höger. Karlsson hette Severin i förnamn medan Jansson ursprungligen kom från Gnesta. Sådant är alltid roligt att veta.
lördag 31 mars 2012
50
Femtio! Det betyder att halva sträckan är körd. Som att passera Evertsberg i ett Vasalopp. Då har man avverkat 47 kilometer av 90. Många bryter här fast de bevisligen vet att de flesta backar nu är avklarade. Det är nog hjärnspökena som börjar dansa runt. Man tänker "jag orkar inte, jag orkar inte" och så gör man inte det. De som slutar tänka orkar oftast. Den första halvan av mina självbiografiska anteckningar gick relativt smärtfritt att ta sig igenom. Jag fick en liten svacka mellan tjugo och trettio men allteftersom jag kämpade på, försvann mjölksyran. Nu tänker jag inte så mycket på ön Sachalin längre. Jag har ju ingenting där att göra. De tåg som finns där får rulla utan mig som passagerare. Jag kan åka Roslagsbanan istället, det är lika roligt och så slipper jag en lång och tråkig flygresa som jag faktiskt inte klarar av. Däremot skulle jag vilja till Kamtchatka och vandra i Sten Bergmans fotspår. Kanske inte bokstavligen vandra men färdas. Men folk avråder mig. Magomed från Dagestan säger att Kamtchatka är som sista bänken i klassrummet, ingen vill sitta där. Fast jag gjorde det i och för sig när jag gick i skolan. Jag satt längst bak vid fönstret, det var lugnt och härligt. Därmed inte sagt att så skulle vara fallet i detta avlånga land på Ryssland östkust. Jag fick Sten Bergmans bok "På hundsläde genom Kamtchatka" i present 1959. Genast blev jag fascinerad över de upplevelser som den svenska expeditionen dit 1920, fick ta del av. Det var spännande saker som skeppsbrott i Okotska havet, en övervintring i Ust-Kamtchatsk, resor med hundsläde till nomadfolken korjaker och lamuter samt ett överraskande möte med svenskarna Jansson och Karlsson som bott i många år på Kamtchatka och livnärde sig som handelsmän. Självklart ville jag också ha ett hundspann och susa ut på de vita vidderna. Jag ville övernatta i 30-gradig kyla insvept i en sovsäck av sälskinn. På morgonen vaknade man och smälte snö till tevattnet. Fortfarande händer det att jag bläddrar i boken och läser några rader. Sten Bergman tillhörde den sortens forskningsresande som i hög grad såg saker ur den vite mannens perspektiv. Kamtchatkas urinnevånare avskräckte genom sin smutsighet och sina matvanor, ryssarna gav han inte mycket för, inte kineserna heller. Däremot beundrade han japanerna som enligt hans uppfattning var uppfinningsrika och effektiva. Kanske var det för att de flesta japaner på Kamtchatka sysslade med handel och teknik. Jansson och Karlsson fick också många pluspoäng, de var riktiga praktsvenskar även om de inte besökt sitt fädernesland på flera decennier. Sten, du väckte en tanke hos mig att bli upptäcktsresande. Den tanken förverkligades inte helt, möjligen små beståndsdelar av den. Jag tycker om att göra upptäckter i landskapet runtomkring mig - i Vallentuna, i Uppland, kanske till och med i Mälardalen, men där går gränsen. Någonstans måste den ju gå och varför inte där? PS. Bilden föreställer förstås Jansson och Karlsson. Det är J till vänster och K till höger. Karlsson hette Severin i förnamn medan Jansson ursprungligen kom från Gnesta. Sådant är alltid roligt att veta.
