Vilken bild ska vi ta nu? Vi tar den med morbror Kalle, eller som han hette Karl Holger Linné, född på nyårsafton 1918 och därmed mormor och morfars äldsta gemensamma barn. Linné är ett ovanligt förnamn men vackert. Mest känt är det förstås som efternamn, på blomsterkungen Carl von Linné. Om Kalle var speciellt utrustad med gröna fingrar vet jag inte, däremot var han allmänt praktiskt lagd, duktig i slöjd i skolan och sedan en skicklig svetsare och svarvare. Efter skolan tog han som många andra drängjobb hos bönder och högg även i skogen tillsammans med kompisen Olle Hesselgren från Rö. Det finns ett kort när de står tillsammans utrustade med såg och yxa och iförda arbetskläder. Det är på vintern, de har kavajer och gummistövlar, det ser kallt ut. Så småningom började Kalle arbeta på olika mekaniska verkstäder, NAMIT är den enda jag känner till namnet på. Där träffade han två andra "polare" som han umgicks mycket med, de hette Målis och Stålis. Kalle som hade en del tricks och fix för sig, försökte para ihop ihop min mamma och moster Lotta med de två herrarna, dock utan att lyckas. Cupido ville inte den gången, han tyckte det var bättre att vänta. Kanske det. Målis träffade jag en gång när han var med Kalle hem, han var en trevlig och rolig kille. Jag vet inte om han och Stålis fortfarande lever, troligen gör de inte det. Vad beträffar den egna kärleken sällskapade Kalle först med Margit som jag inte har några minnen av, sedan med Ingrid Ohlsson som han gifte sig med. De bodde på Lundagatan på Söder i ett omodernt hyreshus, vi var där många gånger och hälsade på. Kalle hade en radiogrammofon som jag var imponerad av. Delvis hade han byggt den själv. Mest spelade han skivor med Thor Modén och Fridolf Rhudin, gamla pålitliga rolighetsministrar. Vem minns inte klassiker som "Waxholm Ettan" och "Hushållsskolan Margareta"? Jag gör det definitivt. Kalle hade också en båt med tändkulemotor som han tuffade runt med i skärgården om somrarna. Min kusin Åke har berättat om en festlig tur från Stockholm och ut till Ingarö där hans pappa Johan var en av passagerarna. Det klunkades en hel del under resans gång och när resenärerna slutligen nådde fast mark, fortsatte sjögången en bra bit upp på land. Man har ju hört uttrycket "runda under fötterna" och det var just det de var. Jag, mormor och morfar åkte också några gånger i Kalles båt men då under lugnare omständigheter. Det blev en tur i Karlbergskanalen. Kalle tog körkort sent, inte förrän i början av 1960-talet fick han "lappen". En bil blev det också, en beige Volvo PV 544 som sköttes minutiöst. Med den företogs semesterresor till olika delar av Sverige och förstås på helgerna upp till det hyrda sommarstället på Björkö i Roslagen. I midsommartid 1968 hände det fatala: Kalle och en kompis skulle ut i båt och vittja nät, det blåste för mycket, de föll i vattnet och drunknade. En fruktansvärd tragedi för alla men mest kanske för mormor och morfar som nu förlorat sin andre son genom drunkning. Den förste, Birger, omkom i Garnsviken sommaren 1938. Jag var inte med på Kalles begravning, jag var hemma hos mormor istället som inte orkade gå. Det finns mycket mer att säga om Kalle. Han målade tavlor, fina saker i olja, landskapsmotiv men även sådana från Stockholm. Till mig målade han ekorre, den har jag fortfarande kvar. Som barn fick jag en rolig julklapp av honom, en elektrisk motor som man kopplade till ett batteri. Då gick den igång och snurrade friskt. Antagligen kunde man ha den till andra saker än att bara titta på men jag kom aldrig så högt upp på ingenjörsstegen. Det fanns annat som intresserade mer, läsning av böcker till exempel. Det intresset finns fortfarande kvar.
tisdag 27 mars 2012
44
Vilken bild ska vi ta nu? Vi tar den med morbror Kalle, eller som han hette Karl Holger Linné, född på nyårsafton 1918 och därmed mormor och morfars äldsta gemensamma barn. Linné är ett ovanligt förnamn men vackert. Mest känt är det förstås som efternamn, på blomsterkungen Carl von Linné. Om Kalle var speciellt utrustad med gröna fingrar vet jag inte, däremot var han allmänt praktiskt lagd, duktig i slöjd i skolan och sedan en skicklig svetsare och svarvare. Efter skolan tog han som många andra drängjobb hos bönder och högg även i skogen tillsammans med kompisen Olle Hesselgren från Rö. Det finns ett kort när de står tillsammans utrustade med såg och yxa och iförda arbetskläder. Det är på vintern, de har kavajer och gummistövlar, det ser kallt ut. Så småningom började Kalle arbeta på olika mekaniska verkstäder, NAMIT är den enda jag känner till namnet på. Där träffade han två andra "polare" som han umgicks mycket med, de hette Målis och Stålis. Kalle som hade en del tricks och fix för sig, försökte para ihop ihop min mamma och moster Lotta med de två herrarna, dock utan att lyckas. Cupido ville inte den gången, han tyckte det var bättre att vänta. Kanske det. Målis träffade jag en gång när han var med Kalle hem, han var en trevlig och rolig kille. Jag vet inte om han och Stålis fortfarande lever, troligen gör de inte det. Vad beträffar den egna kärleken sällskapade Kalle först med Margit som jag inte har några minnen av, sedan med Ingrid Ohlsson som han gifte sig med. De bodde på Lundagatan på Söder i ett omodernt hyreshus, vi var där många gånger och hälsade på. Kalle hade en radiogrammofon som jag var imponerad av. Delvis hade han byggt den själv. Mest spelade han skivor med Thor Modén och Fridolf Rhudin, gamla pålitliga rolighetsministrar. Vem minns inte klassiker som "Waxholm Ettan" och "Hushållsskolan Margareta"? Jag gör det definitivt. Kalle hade också en båt med tändkulemotor som han tuffade runt med i skärgården om somrarna. Min kusin Åke har berättat om en festlig tur från Stockholm och ut till Ingarö där hans pappa Johan var en av passagerarna. Det klunkades en hel del under resans gång och när resenärerna slutligen nådde fast mark, fortsatte sjögången en bra bit upp på land. Man har ju hört uttrycket "runda under fötterna" och det var just det de var. Jag, mormor och morfar åkte också några gånger i Kalles båt men då under lugnare omständigheter. Det blev en tur i Karlbergskanalen. Kalle tog körkort sent, inte förrän i början av 1960-talet fick han "lappen". En bil blev det också, en beige Volvo PV 544 som sköttes minutiöst. Med den företogs semesterresor till olika delar av Sverige och förstås på helgerna upp till det hyrda sommarstället på Björkö i Roslagen. I midsommartid 1968 hände det fatala: Kalle och en kompis skulle ut i båt och vittja nät, det blåste för mycket, de föll i vattnet och drunknade. En fruktansvärd tragedi för alla men mest kanske för mormor och morfar som nu förlorat sin andre son genom drunkning. Den förste, Birger, omkom i Garnsviken sommaren 1938. Jag var inte med på Kalles begravning, jag var hemma hos mormor istället som inte orkade gå. Det finns mycket mer att säga om Kalle. Han målade tavlor, fina saker i olja, landskapsmotiv men även sådana från Stockholm. Till mig målade han ekorre, den har jag fortfarande kvar. Som barn fick jag en rolig julklapp av honom, en elektrisk motor som man kopplade till ett batteri. Då gick den igång och snurrade friskt. Antagligen kunde man ha den till andra saker än att bara titta på men jag kom aldrig så högt upp på ingenjörsstegen. Det fanns annat som intresserade mer, läsning av böcker till exempel. Det intresset finns fortfarande kvar.
