Syftet med denna blogg är att försöka klarlägga vem jag är. Det vet jag nämligen inte. Hur har jag blivit den jag är? Ingen aning. Här sitter jag i mormors famn sommaren 1949. Platsen är Hagby gård i Täby. Vi har ännu inte flyttat till Tibble och innan vi gör det ska vi också hinna med en kort sejour på Mariebergs gård i Grödinge söder om Stockholm. Den blir kort därför att mormor och morfar inte finner sig tillrätta på Södertörn. De längtar hela tiden ivrigt tillbaka till norrsidan. Som tur är har Marieberg och Tibble samma ägare, en herr Nordmark från Djursholm och när det blir en plats ledig i ladugården vid Tibble, ger han snabbt klartecken till flyttlasset att börja rulla. De måste ha känt en oerhörd glädje när de körde igenom Stockholm och norrut via Roslagstull, Mörby lasarett (där morfar på 1930-talet låg inlagd för magsår), Danderyds kyrka och vidare längs Norrtäljevägen till Roslags-Näsby. En bra bostad stod och väntade där till och med vatten fanns indraget. Visserligen bara kallt men ändå. Kraven var inte så höga 1950. På Hagby gård hade vi (inte jag i och för sig) bott sedan 1942. Jag känner inte till anledningen varför vi flyttade därifrån. Kanske var det missnöje av något slag, vem vet? Som boende vid Tibble hade mormor och morfar möjlighet att återknyta bekantskapen med familjerna Liljeros och Andersson som de lärt känna på Hagby. Anders och Gertrud Liljeros kom från Vormsö i Estland, de flydde till Sverige i krigets slutskede. Anders var byggnadsarbetare och Gertrud jobbade vid posten, de hade fyra barn, två pojkar och två flickor. Så småningom byggde de sig ett eget hus på Åvalundsvägen. Andersson var ladugårdsbas vid Hagby, jag vet inte var han kom ifrån. De byggde också ett eget hus men på Majvägen i Vallabrink. Många år senare träffade jag herr och fru Andersson under några pensionärspromenader till Rönninge by. De var visserligen skilda men hade inga problem att vistas under samma himmel några timmar då och då. Inget av det här svarar förstås på frågan vem jag är. Vem tänkte förresten på det sommaren 1949 när jag satt i mormors trygga famn i en skogsbacke vid Hagby gård. Ännu var jag ingenting. Jag fick vänta och se hur saker och ting skulle utveckla sig och tro det eller ej men jag väntar fortfarande.
måndag 26 mars 2012
43
Syftet med denna blogg är att försöka klarlägga vem jag är. Det vet jag nämligen inte. Hur har jag blivit den jag är? Ingen aning. Här sitter jag i mormors famn sommaren 1949. Platsen är Hagby gård i Täby. Vi har ännu inte flyttat till Tibble och innan vi gör det ska vi också hinna med en kort sejour på Mariebergs gård i Grödinge söder om Stockholm. Den blir kort därför att mormor och morfar inte finner sig tillrätta på Södertörn. De längtar hela tiden ivrigt tillbaka till norrsidan. Som tur är har Marieberg och Tibble samma ägare, en herr Nordmark från Djursholm och när det blir en plats ledig i ladugården vid Tibble, ger han snabbt klartecken till flyttlasset att börja rulla. De måste ha känt en oerhörd glädje när de körde igenom Stockholm och norrut via Roslagstull, Mörby lasarett (där morfar på 1930-talet låg inlagd för magsår), Danderyds kyrka och vidare längs Norrtäljevägen till Roslags-Näsby. En bra bostad stod och väntade där till och med vatten fanns indraget. Visserligen bara kallt men ändå. Kraven var inte så höga 1950. På Hagby gård hade vi (inte jag i och för sig) bott sedan 1942. Jag känner inte till anledningen varför vi flyttade därifrån. Kanske var det missnöje av något slag, vem vet? Som boende vid Tibble hade mormor och morfar möjlighet att återknyta bekantskapen med familjerna Liljeros och Andersson som de lärt känna på Hagby. Anders och Gertrud Liljeros kom från Vormsö i Estland, de flydde till Sverige i krigets slutskede. Anders var byggnadsarbetare och Gertrud jobbade vid posten, de hade fyra barn, två pojkar och två flickor. Så småningom byggde de sig ett eget hus på Åvalundsvägen. Andersson var ladugårdsbas vid Hagby, jag vet inte var han kom ifrån. De byggde också ett eget hus men på Majvägen i Vallabrink. Många år senare träffade jag herr och fru Andersson under några pensionärspromenader till Rönninge by. De var visserligen skilda men hade inga problem att vistas under samma himmel några timmar då och då. Inget av det här svarar förstås på frågan vem jag är. Vem tänkte förresten på det sommaren 1949 när jag satt i mormors trygga famn i en skogsbacke vid Hagby gård. Ännu var jag ingenting. Jag fick vänta och se hur saker och ting skulle utveckla sig och tro det eller ej men jag väntar fortfarande.
