21 är ostraffbart, inget kan slå siffran 21. Den är helig i de flesta sammanhang. Kanske inte i krig och kärlek men annars är 21 någonting man måste rätta sig efter. Det är man tvungen till, reglerna är sådana. Oavsett var man hamnar i världen, till och med i Juzjno-Sachalinsk, respekteras det magiska talet 21. Kanske inte där förresten men överallt annars. Höghusen i Roslags-Näsby byggdes i mitten av 1950-talet. De är fem till antalet, från början cementgrå, nu iklädda en gulaktig plåtrustning. Jag och morfar var där och tittade under byggnationen. I en jättekrater körde byggfordon omkring. Snart reste sig "skyskraporna" en efter en. Man betraktade dem med häpnad. Vart var världen på väg? Inte till Juznjo-Sachalinsk i alla fall, där skulle den inte få plats. Våra gapande munnar stängdes så småningom när vi förstod att detta hädanefter skulle bli vår melodi. Det fanns ingen återvändo. Och mer var på väg. Näsbydal stod på tur liksom Grindtorp och efter ytterligare några år hela området runt det nya Täby Centrum. Men ännu bestod framtiden enbart av dessa fem höghus. I gatuplanet utrustades de med affärer. Konsum finns fortfarande kvar men Lernes bosättning, blomsteraffären, Roslags-Näsby Radio & TV, Apoteket, Fribergs konditori, Mobergs Foto, Posten med flera, är sedan länge borta. I radioaffären inköptes vår första TV, en AGA. Den fungerade inte så bra, därför byttes den efter några veckor mot en Philips. Allt spännande hände i Roslags-Näsby. En gång mötte jag min klasskamrat Margita utanför tobaksaffären, vi sa "hej" till varandra och gick sen åt varsitt håll. Jag minns fortfarande hur hon log. Eller kanske log hon inte, möjligtvis var det bara en ryckning i mungipan men även en sådan är bättre än ingenting. Tobaksaffären sålde böcker och serietidningar. Jag brukade köpa "Illustrerade klassiker", de var roliga att läsa och så byggde de på riktiga böcker. Damen som drev tobaksaffären träffade jag många år senare på Allégårdens ålderdomshem. Hon kom förstås inte ihåg mig men varför skulle hon göra det? Det bodde många barn i centrumet och dess närhet. Höghusen liknade en liten upplyst stad i landsbygdsmörkret. Man såg den på långt håll. Vi gick oftast dit på kvällstid när morfar slutat sitt arbete i ladugården. I Totties affär packades ryggsäcken full med varor. "Nu har vi så vi klarar oss", sa morfar belåtet. Mormor satt hemma och väntade. När vi kom in genom dörren sa hon: "Är ni hemma nu?" och det var vi ju.
måndag 12 mars 2012
21
21 är ostraffbart, inget kan slå siffran 21. Den är helig i de flesta sammanhang. Kanske inte i krig och kärlek men annars är 21 någonting man måste rätta sig efter. Det är man tvungen till, reglerna är sådana. Oavsett var man hamnar i världen, till och med i Juzjno-Sachalinsk, respekteras det magiska talet 21. Kanske inte där förresten men överallt annars. Höghusen i Roslags-Näsby byggdes i mitten av 1950-talet. De är fem till antalet, från början cementgrå, nu iklädda en gulaktig plåtrustning. Jag och morfar var där och tittade under byggnationen. I en jättekrater körde byggfordon omkring. Snart reste sig "skyskraporna" en efter en. Man betraktade dem med häpnad. Vart var världen på väg? Inte till Juznjo-Sachalinsk i alla fall, där skulle den inte få plats. Våra gapande munnar stängdes så småningom när vi förstod att detta hädanefter skulle bli vår melodi. Det fanns ingen återvändo. Och mer var på väg. Näsbydal stod på tur liksom Grindtorp och efter ytterligare några år hela området runt det nya Täby Centrum. Men ännu bestod framtiden enbart av dessa fem höghus. I gatuplanet utrustades de med affärer. Konsum finns fortfarande kvar men Lernes bosättning, blomsteraffären, Roslags-Näsby Radio & TV, Apoteket, Fribergs konditori, Mobergs Foto, Posten med flera, är sedan länge borta. I radioaffären inköptes vår första TV, en AGA. Den fungerade inte så bra, därför byttes den efter några veckor mot en Philips. Allt spännande hände i Roslags-Näsby. En gång mötte jag min klasskamrat Margita utanför tobaksaffären, vi sa "hej" till varandra och gick sen åt varsitt håll. Jag minns fortfarande hur hon log. Eller kanske log hon inte, möjligtvis var det bara en ryckning i mungipan men även en sådan är bättre än ingenting. Tobaksaffären sålde böcker och serietidningar. Jag brukade köpa "Illustrerade klassiker", de var roliga att läsa och så byggde de på riktiga böcker. Damen som drev tobaksaffären träffade jag många år senare på Allégårdens ålderdomshem. Hon kom förstås inte ihåg mig men varför skulle hon göra det? Det bodde många barn i centrumet och dess närhet. Höghusen liknade en liten upplyst stad i landsbygdsmörkret. Man såg den på långt håll. Vi gick oftast dit på kvällstid när morfar slutat sitt arbete i ladugården. I Totties affär packades ryggsäcken full med varor. "Nu har vi så vi klarar oss", sa morfar belåtet. Mormor satt hemma och väntade. När vi kom in genom dörren sa hon: "Är ni hemma nu?" och det var vi ju.
