34

Näsbydal, husen i våra drömmar. Mardrömmar i så fall. Vem vill bo högst upp? Inte jag. Inte högre upp än tredje våningen faktiskt. De åtta "skyskraporna" byggdes mellan 1958 och 1961. Ursprungligen var här ett kärr. För att få fast husen måste de pålas djupt ner i marken, trettio meter sades det. Jag minns hela byggnadsförloppet eftersom vägen till skolan gick strax bredvid. Vi kallade platsen för "ängen". Det var nog inget officiellt namn. Först byggdes hisschakten, de stack upp som smala pinnar. Därefter fylldes våningarna på. Vid ett tillfälle trasslade sig linorna i en av byggkranarna med påföljd att en modig man fick krypa ut på bommen och rätta till det hela. Prata om svindelkänsla. Vi följde hela äventyret från första parkett vid Ytterbyskolan. Hur det gick? Mannen ramlade ner förstås. Nej, naturligtvis inte. Det hela slutade lyckligt och snart var kranen i arbete igen. I efterhand har jag läst att husen innehåller 900 lägenheter, från 1:or med kokvrå till sjurummare på 171 kvadrat. Några klasskamrater flyttade till Näsbydal allt eftersom husen blev färdiga. Dan Bohman gjorde det. Han hade ett elektriskt tåg som jag var imponerad av. Jag var hem till honom vid några tillfällen och fick se hans anläggning. Nu för tiden är inga barn intresserade av elektriska tåg. Kanske några är det, ett fåtal, en minoritet. Märklin var ett känt tågmärke, Fleischman ett annat. De var som när man valde cykel, Monark eller Crescent. Vilka var bäst? Utomordentligt svårt att säga. Trix Express och Lima fanns också. De var mer okända. Ingen hade hört talas om någon som hade dessa märken. Själv fick jag ett rundspår samt ett lok och några vagnar som tillverkats av Fleischman. Jag hade hellre velat ha Märklin. Säg den som någonsin är nöjd. Gräset är alltid grönare på andra sidan järnvägsstaketet.