Dagarna går, snart är det vår... Det blev faktiskt ett litet rim där, möjligen till någons glädje. Vi rimmade sällan i mitt barndomshem. Inte så att det skulle ha rimmat illa med vårt liv och leverne i övrigt men det blev väl helt enkelt inte av. Vi hade annat att tänka på. De få rim som ändå slapp ut i friheten var av typen "April, april, din dumma sill" eller "Maj, maj måne, jag kan lura dig till Skåne". Jag försöker tänka efter om "Människan spår, Gud rår" fanns med i repertoaren men jag tror inte det. Varken mormor eller morfar var särskilt högtravande och att yttra ett sådant ordspråk skulle för dem ha känts helt främmande. Morfar hade däremot många suveräna svordomsramsor varav "Små gröna jävlar" var den som användes mest. Helt förståeligt. Vad ska man annars säga när man slår sig på tummen med en hammare. Just det kanske inte hände så ofta eftersom morfar var säkerheten själv när det gällde att hantera verktyg. Yxan var hans favoritvapen. Med den kunde han snabbt spinta upp ett stort vedträ i små stickor på ingen tid alls. Lugnt och fint gick det. Men det fanns ju andra tillfällen när man kunde dra till med ett kraftuttryck. Mormor höll sig på den lugnare sidan. Hon brusade sällan upp men kunde när hon blev arg, tjura i ett par dagar. Då sa hon ingenting alls. Det var skönt när de tillstånden passerade och allt blev som vanligt igen. Jag talade i inledningen om våren. Den verkar ha kommit på bilden ovan eller åtminstone vara på väg. Det är jag och min mamma som står lutade mot en grind vid Skogberga gård mellan Täby kyrkby och Löttingelund. Vi har tagit en mopedtur dit, jag satt förstås bakpå. Vem fotografen är vet jag inte. Kanske moster Lotta som ofta hängde med på dylika turer. Årtalet är svårt att bestämma men jag ser väl ut att vara en fem, sex år, alltså 1954 eller 1955. Det finns ytterligare bild där jag står ensam lutad mot grinden. Den lät mamma förstora upp och lämnade sedan in den för kolorering, ett förfarande som inte var ovanligt innan färgfilmen slog igenom. Det gällde alltså speciella bilder. Att låta färglägga alla kort man tog, skulle nog ha blivit en dyr historia. Jag åkte senast idag (28 mars 2012) förbi Skogberga gård och såg då att grinden var borta men att husen ser ut ungefär som på bilden. Tiderna förändras visserligen men våren är ju ändå alltid densamma. Och tydligen Skogberga gård.
onsdag 28 mars 2012
47
Dagarna går, snart är det vår... Det blev faktiskt ett litet rim där, möjligen till någons glädje. Vi rimmade sällan i mitt barndomshem. Inte så att det skulle ha rimmat illa med vårt liv och leverne i övrigt men det blev väl helt enkelt inte av. Vi hade annat att tänka på. De få rim som ändå slapp ut i friheten var av typen "April, april, din dumma sill" eller "Maj, maj måne, jag kan lura dig till Skåne". Jag försöker tänka efter om "Människan spår, Gud rår" fanns med i repertoaren men jag tror inte det. Varken mormor eller morfar var särskilt högtravande och att yttra ett sådant ordspråk skulle för dem ha känts helt främmande. Morfar hade däremot många suveräna svordomsramsor varav "Små gröna jävlar" var den som användes mest. Helt förståeligt. Vad ska man annars säga när man slår sig på tummen med en hammare. Just det kanske inte hände så ofta eftersom morfar var säkerheten själv när det gällde att hantera verktyg. Yxan var hans favoritvapen. Med den kunde han snabbt spinta upp ett stort vedträ i små stickor på ingen tid alls. Lugnt och fint gick det. Men det fanns ju andra tillfällen när man kunde dra till med ett kraftuttryck. Mormor höll sig på den lugnare sidan. Hon brusade sällan upp men kunde när hon blev arg, tjura i ett par dagar. Då sa hon ingenting alls. Det var skönt när de tillstånden passerade och allt blev som vanligt igen. Jag talade i inledningen om våren. Den verkar ha kommit på bilden ovan eller åtminstone vara på väg. Det är jag och min mamma som står lutade mot en grind vid Skogberga gård mellan Täby kyrkby och Löttingelund. Vi har tagit en mopedtur dit, jag satt förstås bakpå. Vem fotografen är vet jag inte. Kanske moster Lotta som ofta hängde med på dylika turer. Årtalet är svårt att bestämma men jag ser väl ut att vara en fem, sex år, alltså 1954 eller 1955. Det finns ytterligare bild där jag står ensam lutad mot grinden. Den lät mamma förstora upp och lämnade sedan in den för kolorering, ett förfarande som inte var ovanligt innan färgfilmen slog igenom. Det gällde alltså speciella bilder. Att låta färglägga alla kort man tog, skulle nog ha blivit en dyr historia. Jag åkte senast idag (28 mars 2012) förbi Skogberga gård och såg då att grinden var borta men att husen ser ut ungefär som på bilden. Tiderna förändras visserligen men våren är ju ändå alltid densamma. Och tydligen Skogberga gård.
