Dags att börja skolan på hösten 1956. Vår klass hette 1b och vår frökens namn var Birgitta Brodén. Hennes pappa var stins vid Roslags-Näsby station, jag tror att familjen bodde ovanpå stationshuset. Efter giftermål fick hon efternamnet Ringström. Kära klasskamrater, här sitter vi fastklistrade på kortet och ser ut som om ingenting hänt. Det hade det inte heller då men nu är vi mogna män och kvinnor med större delen av våra liv bakom oss. Våra barn kanske kallar oss "övermogna" för sådan är jargongen mellan generationerna. Sa inte vi likadant själva? Ibland stöter vi ihop, tyvärr alltför sällan och säger "men vänta nu, du är ju..." Senast det hände mig var den 8 januari i år då jag stötte ihop med Bengt-Olof Ståhl (längst till höger i rad två uppifrån) i Täby Centrum. Jag skulle växla till mig australiensiska pengar och han var där i ett annat ärende. Jag kände inte igen honom först eftersom han lagt sig till med skägg men hans fru Eva urskiljde jag direkt. Det visade sig att vi gjort samma bussresa, men vid olika tillfällen, till Bad Gastein i Österrike. Jan Wallén, tvåa från vänster i samma rad, träffade jag i höstas på Jysk i Arninge var. Jag var där för att köpa ett vitrinskåp och han skulle också inhandla någonting i möbelväg. Vi pratade gamla minnen en lång stund. Bland annat fick jag veta att Gert Glarins mor, han är fyra från vänster i rad tre, hade arbetat på Ensta Hembageri, nu nerlagt sedan många år. Jag minns fortfarande de goda dofterna som slog emot en när man klev in i denna helgedom. Barnen i klass 1b kom i huvudsak från Roslags-Näsby/Lahäll samt Ensta. Ulf Stigstedts barndomshem på Mosstorpsvägen, passerar jag nästan dagligen (Ulf är fyra från vänster i rad två). Han är den ende som jag fortfarande har mycket kontakt med. 1975 gjorde vi en bilresa till Moskva, en upplevelse för livet. Ja, mycket kan sägas om 1b. Vi var nog en ganska snäll och trevlig klass med få problem av de slag som nu återfinns i skolans värld. Många av oss gick sex, nio och i ett fall, tolv år tillsammans (jag och Inger Hallgren som är etta från vänster i rad tre). När vi någon gång träffas kommer alltid de glada minerna fram. Vi har ju ett gemensamt förflutet och det går inte att slippa undan, vilket vi inte heller vill. Därför säger jag: TACK klass 1b, vi kommer alltid att leva vidare på något sätt även om "övermognaden" mer och mer börjar göra sig gällande.
tisdag 20 mars 2012
32
Dags att börja skolan på hösten 1956. Vår klass hette 1b och vår frökens namn var Birgitta Brodén. Hennes pappa var stins vid Roslags-Näsby station, jag tror att familjen bodde ovanpå stationshuset. Efter giftermål fick hon efternamnet Ringström. Kära klasskamrater, här sitter vi fastklistrade på kortet och ser ut som om ingenting hänt. Det hade det inte heller då men nu är vi mogna män och kvinnor med större delen av våra liv bakom oss. Våra barn kanske kallar oss "övermogna" för sådan är jargongen mellan generationerna. Sa inte vi likadant själva? Ibland stöter vi ihop, tyvärr alltför sällan och säger "men vänta nu, du är ju..." Senast det hände mig var den 8 januari i år då jag stötte ihop med Bengt-Olof Ståhl (längst till höger i rad två uppifrån) i Täby Centrum. Jag skulle växla till mig australiensiska pengar och han var där i ett annat ärende. Jag kände inte igen honom först eftersom han lagt sig till med skägg men hans fru Eva urskiljde jag direkt. Det visade sig att vi gjort samma bussresa, men vid olika tillfällen, till Bad Gastein i Österrike. Jan Wallén, tvåa från vänster i samma rad, träffade jag i höstas på Jysk i Arninge var. Jag var där för att köpa ett vitrinskåp och han skulle också inhandla någonting i möbelväg. Vi pratade gamla minnen en lång stund. Bland annat fick jag veta att Gert Glarins mor, han är fyra från vänster i rad tre, hade arbetat på Ensta Hembageri, nu nerlagt sedan många år. Jag minns fortfarande de goda dofterna som slog emot en när man klev in i denna helgedom. Barnen i klass 1b kom i huvudsak från Roslags-Näsby/Lahäll samt Ensta. Ulf Stigstedts barndomshem på Mosstorpsvägen, passerar jag nästan dagligen (Ulf är fyra från vänster i rad två). Han är den ende som jag fortfarande har mycket kontakt med. 1975 gjorde vi en bilresa till Moskva, en upplevelse för livet. Ja, mycket kan sägas om 1b. Vi var nog en ganska snäll och trevlig klass med få problem av de slag som nu återfinns i skolans värld. Många av oss gick sex, nio och i ett fall, tolv år tillsammans (jag och Inger Hallgren som är etta från vänster i rad tre). När vi någon gång träffas kommer alltid de glada minerna fram. Vi har ju ett gemensamt förflutet och det går inte att slippa undan, vilket vi inte heller vill. Därför säger jag: TACK klass 1b, vi kommer alltid att leva vidare på något sätt även om "övermognaden" mer och mer börjar göra sig gällande.
