Här ros det på böljan blå. Platsen är Gräddö utanför Norrtälje och tiden är i juni 1959. Det är alltså ungefär samtidigt som Ingo knockade Floyd på Yankee Stadium i New York vilket inträffade den 27:e samma månad. Jag minns att jag vaknade på morgonen och ivrigt frågade efter hur matchen hade gått och vilken lyckokänsla som uppstod när jag fick veta att Ingo vunnit på knock. Fighten sändes i och för sig på radio men inte i Sveriges Radio utan referatet länkades av någon anledning via Radio Luxemburg. Bakom mikrofonen satt Lars-Henrik Ottosson. Anledningen till att vi besökte Gräddö var att morbror Kalle och hans fru Ingrid hyrde ett sommarställe där över sommaren. De tillbringade semestern i huset och åkte även dit på helgerna. Jag minns inte var stugan låg i Gräddö (som inte är en ö) men jag tror att den var vitrappad. Med på resan var mormor, morfar, mamma, hennes man Alf samt moster Lotta med make Ingvar. Jag antar att resan dit företog i två bilar, Ingvars svarta Morris och Alfs gröna Ford Taunus. Efter maten var det trevligt att ta en roddtur på viken. Ett gammalt övergivet fartyg låg förankrat på redden och ut till det rodde vi. Det är Alf som ror och jag och morbror Kalle som sitter i aktern. Kalle och Ingrid bodde annars på Lundagatan i Stockholm, han arbetade på Namit AB, en mekanisk verkstad som låg i utkanten av Söder. Järnvägen strök precis förbi verkstadsbyggnaden och när min mamma och jag på sommaren året därpå skulle åka tåg till Göteborg, hade Kalle lovat att komma ut och vinka. Vi såg honom dock aldrig. Kanske var det svårt att komma ifrån svarven där han stod eller också hade han glömt bort hela saken. Vi kom ändå fram till Göteborg fyra timmar senare där Alf väntade på Centralstationen med Taunusen parkerad utanför. Alf var från Stigen i Dalsland och det var dit vi sen rullade. Det övergivna fartyget har under många år sysselsatt min fantasi. Varför låg det där och vad hade hänt med besättningen? Ingen visste. Jag antar att dessa frågor även fortsättningsvis kommer att förbli obesvarade. Livet är nämligen fullt av obesvarade frågor vare sig man vill det eller inte.
tisdag 20 mars 2012
33
Här ros det på böljan blå. Platsen är Gräddö utanför Norrtälje och tiden är i juni 1959. Det är alltså ungefär samtidigt som Ingo knockade Floyd på Yankee Stadium i New York vilket inträffade den 27:e samma månad. Jag minns att jag vaknade på morgonen och ivrigt frågade efter hur matchen hade gått och vilken lyckokänsla som uppstod när jag fick veta att Ingo vunnit på knock. Fighten sändes i och för sig på radio men inte i Sveriges Radio utan referatet länkades av någon anledning via Radio Luxemburg. Bakom mikrofonen satt Lars-Henrik Ottosson. Anledningen till att vi besökte Gräddö var att morbror Kalle och hans fru Ingrid hyrde ett sommarställe där över sommaren. De tillbringade semestern i huset och åkte även dit på helgerna. Jag minns inte var stugan låg i Gräddö (som inte är en ö) men jag tror att den var vitrappad. Med på resan var mormor, morfar, mamma, hennes man Alf samt moster Lotta med make Ingvar. Jag antar att resan dit företog i två bilar, Ingvars svarta Morris och Alfs gröna Ford Taunus. Efter maten var det trevligt att ta en roddtur på viken. Ett gammalt övergivet fartyg låg förankrat på redden och ut till det rodde vi. Det är Alf som ror och jag och morbror Kalle som sitter i aktern. Kalle och Ingrid bodde annars på Lundagatan i Stockholm, han arbetade på Namit AB, en mekanisk verkstad som låg i utkanten av Söder. Järnvägen strök precis förbi verkstadsbyggnaden och när min mamma och jag på sommaren året därpå skulle åka tåg till Göteborg, hade Kalle lovat att komma ut och vinka. Vi såg honom dock aldrig. Kanske var det svårt att komma ifrån svarven där han stod eller också hade han glömt bort hela saken. Vi kom ändå fram till Göteborg fyra timmar senare där Alf väntade på Centralstationen med Taunusen parkerad utanför. Alf var från Stigen i Dalsland och det var dit vi sen rullade. Det övergivna fartyget har under många år sysselsatt min fantasi. Varför låg det där och vad hade hänt med besättningen? Ingen visste. Jag antar att dessa frågor även fortsättningsvis kommer att förbli obesvarade. Livet är nämligen fullt av obesvarade frågor vare sig man vill det eller inte.
