27

Visst kan man ha roligt utan sprit men varför chansa? Morfar var en mycket måttlig alkoholanvändare. Vid festliga tillfällen tog han sig en nubbe men lät det stanna vid en. Eller två. Sällan tre. Aldrig fyra. En motbok hade han förstås vilket var nödvändigt vid den här tiden för att få köpa ut. Upp till fyra liter per månad kunde den få köpa som var av manligt kön, gift och inte hade nykterhetsnämndens ögon på sig på grund av fylleri eller annat olämpligt uppträdande. Inköpen måste göras i den butik som stod specificerad i motboken, i morfars fall var det systembolaget på Odengatan 39. Dit åkte han en gång i månaden medförandes sin bruna portfölj, av mormor kallad "brännvinsportföljen". I denna doldes förstås de två flaskor renat som morfar inhandlade för även om det var medborgarens lagliga rättighet att få köpa starkvaror, var dessa handlingar ändå inget som man skyltade med i onödan. Diskretion ansågs nödvändig. Någon likhet med författaren Jan Fridegårds far som glad i hågen kom hem från spritinköpen i Enköping, redo att omfamna hela världen och vid behov skälla ut godsägaren efter noter, fanns inte hos morfar. Jag kan inte heller minnas att gårdens folk var särskilt begivna på spritdrycker. Visst förekom det säkert att någon kunde klunka i sig för mycket men aldrig så att arbetet blev lidande. Suputerna måste ha hållit till på andra ställen än på Tibble gård. 1955 avskaffades motboken, det blev fritt att handla alkohol. Jag tror att morfars stadsresor fortsatte ytterligare ett tag även om det nu inte längre var nödvändigt att köpa ut ransonen. De fortsatte ända tills mormor sa ifrån att det nu fick vara slut med den sortens inhandling. Och då blev det slut.