13

Mina självbiografiska anteckningar har antagit formen av en besvärjelse. Med dem vill jag hålla kvar det som en gång fanns, jag vill inte släppa taget. Om jag gör det kommer jag att rutscha iväg någonstans, kanske ner i en avgrund utan möjlighet att ta mig upp. Där får jag sitta på botten och ropa efter hjälp, rop som ingen egentligen tar notis om. Man tänker: är det någon som ropar? Nej, det måste vara vinden som spelar spratt. Om någon mot förmodan skulle höra, finns det ändå ingen stege som är tillräckligt lång. Jag får sitta därnere tills Godzilla tar mig. Jag tänkte först skriva Dzurilla men han var ju en ishockeyspelare från Slovakien. På bilden är det tidigt 1950-tal. Det är vårvinter, ungefär som just nu och troligen söndag eftersom det var då folk hade ledigt. Från vänster står mormor, jag, Agneta (gift med morbror Gunnar), deras dotter Birgitta och slutligen min moster Lotta. Fotograf är morbror Gunnar som sällan kom ut till oss utan kamera. Det är nog lite kyligt med tanke på hur påpälsade jag och min kusin är. Å andra sidan verkar moster Lotta stå barbent i sommarskor vid enbusken. Huset, som inte syns på bilden, ligger till vänster och till höger finns vägen som leder ner till gården. Antingen ska vi äta middag eller också har vi just ätit och försöker nu smälta maten ute i friska luften. Kanske är det så att våra gäster just ska ge sig av. Gunnar ville ta en sista bild innan de åkte. De sista meningarna utgörs enbart av spekulationer. Sanningen får vi tyvärr aldrig veta. Kanske är det någon mening med det också.