Att förvara mat kan tyckas ha varit ett stort problem i dessa omoderna 50-talstider. Så var dock inte fallet. Vi hade visserligen varken kyl eller frys men vi hade ett kallt skafferi under höst, vinter och vår och sommartid fick det gamla isskåpet göra tjänst. Det var precis som det låter, ett skåp som framkallade kyla genom att vissa delar av det fylldes med is. Isen fick vi från gården. Där fanns en isstack som täcktes med sågspån för att hålla den värmande solen ute. Isblocken togs upp vintertid från någon närliggande sjö och förvånansvärt mycket av dessa fanns fortfarande kvar när sommaren gick mot sitt slut. Jag vet inte hur lång tid det tog innan den smälte i skåpet, kanske några dagar, kanske en vecka i bästa fall. Men kallt blev det vilket var nödvändigt för att hålla maten i lämplig temperatur. Vi använde oss också av en annan typ av förvaring. Morfar hade grävt ner ett cementrör i marken och i det ställde vi mjölk och grädde, det var helt perfekt. Jag kan inte påminna mig om att vi någon gång drabbades av matförgiftning på grund av felaktig livsmedelshantering. Ett tredje sätt att förvara mat var insaltning. Det som skulle saltas placerades i ett träkärl som kallades "stäva" eller "steva", därefter gneds det in med grovt salt och höll sig då i form i minst ett par veckor. Livsmedel som fick denna behandling var i första hand fläskkött av olika slag. Vårt kosthåll var måhända enkelt men svälta behövde vi inte. Det ska tilläggas att potatis och andra rotfrukter fick sin vinterförvaring i jordkällaren. Där stod också syltburkarna och saftflaskorna på sina hyllor. Jordkällaren var sval på sommaren och lite varmare på vintern. Det hade varit katastrof om den goda potatisen, morfars fina Magnum Bonum, frusit till isklumpar. Nu var det ingen risk. Källaren var byggd för att klara av dylika påfrestningar. På bilden står jag och tittar på min kusin Birgitta som av den outtröttlige fotografen Gunnar, placerats inne i isskåpet. Man får väl anta att skåpet vid just det tillfället saknade is. Annars vet man aldrig hur det hade gått.
tisdag 6 mars 2012
15
Att förvara mat kan tyckas ha varit ett stort problem i dessa omoderna 50-talstider. Så var dock inte fallet. Vi hade visserligen varken kyl eller frys men vi hade ett kallt skafferi under höst, vinter och vår och sommartid fick det gamla isskåpet göra tjänst. Det var precis som det låter, ett skåp som framkallade kyla genom att vissa delar av det fylldes med is. Isen fick vi från gården. Där fanns en isstack som täcktes med sågspån för att hålla den värmande solen ute. Isblocken togs upp vintertid från någon närliggande sjö och förvånansvärt mycket av dessa fanns fortfarande kvar när sommaren gick mot sitt slut. Jag vet inte hur lång tid det tog innan den smälte i skåpet, kanske några dagar, kanske en vecka i bästa fall. Men kallt blev det vilket var nödvändigt för att hålla maten i lämplig temperatur. Vi använde oss också av en annan typ av förvaring. Morfar hade grävt ner ett cementrör i marken och i det ställde vi mjölk och grädde, det var helt perfekt. Jag kan inte påminna mig om att vi någon gång drabbades av matförgiftning på grund av felaktig livsmedelshantering. Ett tredje sätt att förvara mat var insaltning. Det som skulle saltas placerades i ett träkärl som kallades "stäva" eller "steva", därefter gneds det in med grovt salt och höll sig då i form i minst ett par veckor. Livsmedel som fick denna behandling var i första hand fläskkött av olika slag. Vårt kosthåll var måhända enkelt men svälta behövde vi inte. Det ska tilläggas att potatis och andra rotfrukter fick sin vinterförvaring i jordkällaren. Där stod också syltburkarna och saftflaskorna på sina hyllor. Jordkällaren var sval på sommaren och lite varmare på vintern. Det hade varit katastrof om den goda potatisen, morfars fina Magnum Bonum, frusit till isklumpar. Nu var det ingen risk. Källaren var byggd för att klara av dylika påfrestningar. På bilden står jag och tittar på min kusin Birgitta som av den outtröttlige fotografen Gunnar, placerats inne i isskåpet. Man får väl anta att skåpet vid just det tillfället saknade is. Annars vet man aldrig hur det hade gått.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar