16

En tillfällig förflyttning till vår egen tid. Tänkte först använda ordet teleportering men det låter lite för mycket science-fiction. Det här är ju en berättelse om vardagshändelser som inträffade på 50-och 60 talen. Då var man ung och hade framtiden för sig. Man var inte ens ung, man var bara en liten knatte som knappt lärt sig gå. Man tog stapplande steg genom högt gräs. Det åskade och blixtrade under de varma somrarna. Gärdet nedanför vårt hus var som ett eldhav. En luffare kom på besök, han sålde skosnören. Efter att ha fått kaffe gick han igen, vart visste ingen. Några år senare träffade vi honom igen i Norrtälje. På höskullen hade jättestora råttor fångats i en nätfälla. En gång kunde jag ta isär och sätta ihop en mjölkningsmaskin, en kunskap som aldrig blev använd senare i livet (nu är den bortglömd). Sådana maskiner kanske inte används längre? Det går till på ett annat sätt idag, en helt annan teknik. Gårdens folk var helt vanliga människor. De arbetade hårt för brödfödan och på söndagarna åt de söndagsstek. Just nu är det natt och blåser, mer än femtio år har förflutit. Allt det jag berättar om är borta rent fysiskt men jag bär minnena med mig i en kasse. De är från en annan tid med grusvägar och hundlokor i dikesrenarna. Jag ställer in kassen i garderoben. Någon gång måste jag bli fri. Någon gång måste jag få gå upp på vinden och öppna de fönster som inte går att öppna. De har svällt och sitter bergfast. Snart skymmer det i världen. Innan dess finns mer att berätta.