26

Stenbrottet, en värld i sig. Nu är det knappt märkbart men tidigare var det stort och djupt med spännande klipputsprång och gångar som verkade försvinna in i berget. Det gjorde de inte eftersom det inte fanns några gångar överhuvudtaget. Det såg bara ut så, en synvilla. Vi gick dit ibland för att titta. En gång hade morfar skottkärran med sig, då tog vi hem ett uthugget rektangulärt stenblock som lämnats kvar sedan stenbrottet lagts ner. Det grävdes ner framför trappan för att användas när man stampade av sig om fötterna leriga dagar. Vid det här tillfället var även morbror Kalle med, han var stor och stark och kunde lyfta. Det är svårt att säga något om stenbrottets ursprung. Jag vet inte hur det uppstod från början. Stenen framför vår trappa fungerade dock bra. På den torkades många lerkokor av från stövlar och skor. Jag var upp till stenbrottet härom dagen, gick runt lite och fotograferade. Två herrar av den yngre generationen passerade förbi på den asfalterade slinga som nu dragits genom skogen. De tittade konstigt på mina förehavanden men så har säkert heller aldrig någon av dem varit här med en skottkärra och hämtat hem ett stenblock att torka fötterna på framför sin trappa. Det är bara vi äldre som varit med om något sådant.