Jag upprepar: mina självbiografiska anteckningar har spårat ur. De leder ingenstans. De leder in i en återvändsgränd och stannar mot en stoppbock i Korsakov på södra Sachalin. Detta är den tjugonde anteckningen. Åttio återstår, det är nästan lika långt som ett Vasalopp. På bilden borstas nyfallen snö bort från den redan uppskottade gången bort mot vedbodarna och dasset. Det är full vinter som synes. Snön går en bit upp på husväggen vilket är bra ur isoleringssynpunkt. Bodde man som vi var snöskottning en ofta praktiserad sysselsättning om vintrarna. Det gällde att kunna ta sig ut på vägen och till redan nämnda uthus. Även till källaren måste en gångväg skottas. Snörika vintrar, vilket oftast var fallet, innebar mycket arbete. Ingen ville pulsa i halvmeter djup snö. De större vägarna hölls öppna av gårdens folk. Jag minns att det fanns en plog gjord av trä som ett par hästar drog omkring. Det fungerade bra. Vägen till skolan var dock sällan plogad, där fick man klara sig bäst det gick. Glad blev man om det var skare på snön, då var det som att gå på en landsväg. På järnvägen vågade man självklart inte traska omkring, det var ju förenat med livsfara. Under kalla vinterdagar sprakade det ordentligt från Roslagsbanans luftledningar och färggranna gnistor flög runt, ett sällsamt skådespel. Som sagt, de här anteckningarna är på inget sätt sensationella. Tvärtom är de mer vardagsbetonade, kanske till och med lite småtråkiga. Jag förstår inte vad de ska leda till. Redan nu har projektet fått en ordentlig slagsida. Ytterligare några sidor till och hela härligheten kommer att kapsejsa. Det finns egentligen ingen anledning att fortsätta med skriverierna. Den eventuella läsekretsen är starkt begränsad, intresset är minimalt. Bilden är en av de få där man ser huset. Fotografens namn är morbror Gunnar vilket jag slutleder mig till efter att ha beskådat originalbildens taggiga kanter. Jag har lånat kortet från moster Lotta. Hon poängterade att hon ville ha det tillbaka vilket jag lovade skulle ske. Hon är den sista kvar i syskonskaran. Ibland talar hon om tiden när hon växte upp, hur rolig den var. Hon vann andra pris i en skidtävling och fick några år senare vara med i filmen "Tänk om jag gifter mig med prästen". Där syns hon i fyra sekunder men det räckte. Georg Rydeberg var en stram typ medan Viveca Lindfors var rar, även om hon inte pratade så mycket med sina yngre skådespelarkollegor. Moster Lotta ska naturligtvis få tillbaka sin bild. Det ska hon få nästa söndag, det är ett högtidligt löfte.
söndag 11 mars 2012
20
Jag upprepar: mina självbiografiska anteckningar har spårat ur. De leder ingenstans. De leder in i en återvändsgränd och stannar mot en stoppbock i Korsakov på södra Sachalin. Detta är den tjugonde anteckningen. Åttio återstår, det är nästan lika långt som ett Vasalopp. På bilden borstas nyfallen snö bort från den redan uppskottade gången bort mot vedbodarna och dasset. Det är full vinter som synes. Snön går en bit upp på husväggen vilket är bra ur isoleringssynpunkt. Bodde man som vi var snöskottning en ofta praktiserad sysselsättning om vintrarna. Det gällde att kunna ta sig ut på vägen och till redan nämnda uthus. Även till källaren måste en gångväg skottas. Snörika vintrar, vilket oftast var fallet, innebar mycket arbete. Ingen ville pulsa i halvmeter djup snö. De större vägarna hölls öppna av gårdens folk. Jag minns att det fanns en plog gjord av trä som ett par hästar drog omkring. Det fungerade bra. Vägen till skolan var dock sällan plogad, där fick man klara sig bäst det gick. Glad blev man om det var skare på snön, då var det som att gå på en landsväg. På järnvägen vågade man självklart inte traska omkring, det var ju förenat med livsfara. Under kalla vinterdagar sprakade det ordentligt från Roslagsbanans luftledningar och färggranna gnistor flög runt, ett sällsamt skådespel. Som sagt, de här anteckningarna är på inget sätt sensationella. Tvärtom är de mer vardagsbetonade, kanske till och med lite småtråkiga. Jag förstår inte vad de ska leda till. Redan nu har projektet fått en ordentlig slagsida. Ytterligare några sidor till och hela härligheten kommer att kapsejsa. Det finns egentligen ingen anledning att fortsätta med skriverierna. Den eventuella läsekretsen är starkt begränsad, intresset är minimalt. Bilden är en av de få där man ser huset. Fotografens namn är morbror Gunnar vilket jag slutleder mig till efter att ha beskådat originalbildens taggiga kanter. Jag har lånat kortet från moster Lotta. Hon poängterade att hon ville ha det tillbaka vilket jag lovade skulle ske. Hon är den sista kvar i syskonskaran. Ibland talar hon om tiden när hon växte upp, hur rolig den var. Hon vann andra pris i en skidtävling och fick några år senare vara med i filmen "Tänk om jag gifter mig med prästen". Där syns hon i fyra sekunder men det räckte. Georg Rydeberg var en stram typ medan Viveca Lindfors var rar, även om hon inte pratade så mycket med sina yngre skådespelarkollegor. Moster Lotta ska naturligtvis få tillbaka sin bild. Det ska hon få nästa söndag, det är ett högtidligt löfte.
