46

Här ska vi ut och åka. Mormor har tagit på sig finkappan och morfar bär kostym, en mycket ovanlig klädsel för honom. Själv har jag någon slags långrock, toppluva och på fötterna ett par mockaskor som jag tyckte mycket om. De var svarta, jag minns dem tydligt nu när jag ser bilden. Med tanke på vår klädsel är det troligen tidig höst, löven har ännu inte fallit men kanske är det lite kyligt i luften. Vi står framför vårt hus och är på väg någonstans. Det kan ju faktiskt vara vart som helst. Min mamma måste ha tagit kortet. Hon hade vid den här tiden körkort och skulle nog köra oss till destinationen. Moster Lotta och Ingvar hade lämnat Steninge och flyttat till de nybyggda husen i Hägernäs, de bodde på Hangarvägen 5, 8 trappor upp. Jag tror att det var till dem vi skulle. När vi åkte bort, lämnade vi alltid nyckeln hemma. Den hängde på en spik under trappan. Det var inte ovanligt att man gjorde så på landsbygden, det var en sedvänja. Tjuvar var vi inte rädda för eftersom vi inte hade så mycket som var värt att stjäla. De få kontanter som fanns, förvarade morfar i portmonnän och den hade han med sig. Vad hade vi för övrigt? Ett kantstött köksbord, några rangliga pinnstolar, en gammalmodig bäddsoffa, en skamfilad byrå och några andra saker som man lika gärna kunde säga till tjuvarna: "Varsågoda och ta för er". Men ingenting sådant hände. Vi levde i en trygg värld där folk gjorde rätt för sig. Då kunde man förvara nyckeln på en spik under trappan. Nu är ju det otänkbart. Här står i höstens timma 1959 och ska bort på kalas. Mormor och morfar är fyllda av stundens allvar medan jag spexar. Nu har jag slutat med det, nu är det allvar som gäller.