Min mamma. Märta Ingrid Viola, född 1920, avliden 2006. Hela sitt liv ägnade hon åt mat. Jag minns fortfarande pannbiffarna, kanelbullarna, wienerbröden och allting annat. Jag känner smaken av hennes mat i munnen. Hon hade något i fingrarna som gjorde att det blev gott. Kanske har jag ärvt lite av det, andra får avgöra. Som hos många andra unga flickor från landsorten, gick hennes väg också in till Stockholm. Till Jarlaplan närmare bestämt för det var där som Brottbybussen stannade. Ture Pettersson körde. Han var gift med Andrea och det var hos dem mamma fick praktisera de kunskaper hon tillägnat sig i fortsättningsskolan. Därefter tog hon bussen in till stan. Familjerna hon arbetade hos hette till exempel Lundström och von Post. Det var vanligt att "finare" familjer hade hembiträden. I arbetsuppgifterna ingick, kan jag tänka mig, matlagning, handling, städning och barnpassning. Långa dagar blev det och lönen var nog inte mycket att skryta med men hon trivdes ändå, merparten av arbetsgivarna var snälla och trevliga. Dessutom fick hon lära sig ännu mer inom sitt specialgebit som ju var matlagningen. Många rätter som som man hemma i stugan i Brottby aldrig hört talas om, skulle nu upp på matsalsborden. Sill och potatis ersattes av inkokt lax och det stekta fläsket förvandlades till rullader. Inga stekta sparvar dock men säkert andra fågeldelikatesser - ripa, and och orre. Det där vet jag egentligen ingenting om, det är mest fantasier, dock inte helt orealistiska. I en av familjerna tog man hand om finska krigsbarn. Ett av dessa, Börje, tog mamma med hem till Brottby på en ledig helg. Han fick se hur det såg ut på den svenska landsbygden. Säkert var skillnaden inte så stor mot den finska förutom krigsmuller och artilleriåska. Så småningom lämnade mamma hembiträdessysslorna och fick istället arbete i Södersjukhusets kök. Det var då i mitten av 1940-talet nyöppnat. I storköket lagades mat till hundratals patienter. Arbetet var mestadels tungt även om hjälpmedel fanns. Moster Lotta hade under tiden fått arbete på Carl Larssons chark i Johanneshov. Dit sökte sig också mamma, som kokerska då förstås, moster Lotta härjade ute på lagret. Nu befinner vi oss i slutet av 1940-talet. Någonstans måste mamma ha träffat den man som blev min far men jag vet inte var. Det var ingenting vi talade om. Vi talade faktiskt aldrig om honom. Enligt moster Lotta var han dock en glad och trevlig karl vars största fel var att han redan hade familj. Så kan det gå. Den 30 mars 1949 föddes jag och resten är historia. Tror jag.
måndag 26 mars 2012
42
Min mamma. Märta Ingrid Viola, född 1920, avliden 2006. Hela sitt liv ägnade hon åt mat. Jag minns fortfarande pannbiffarna, kanelbullarna, wienerbröden och allting annat. Jag känner smaken av hennes mat i munnen. Hon hade något i fingrarna som gjorde att det blev gott. Kanske har jag ärvt lite av det, andra får avgöra. Som hos många andra unga flickor från landsorten, gick hennes väg också in till Stockholm. Till Jarlaplan närmare bestämt för det var där som Brottbybussen stannade. Ture Pettersson körde. Han var gift med Andrea och det var hos dem mamma fick praktisera de kunskaper hon tillägnat sig i fortsättningsskolan. Därefter tog hon bussen in till stan. Familjerna hon arbetade hos hette till exempel Lundström och von Post. Det var vanligt att "finare" familjer hade hembiträden. I arbetsuppgifterna ingick, kan jag tänka mig, matlagning, handling, städning och barnpassning. Långa dagar blev det och lönen var nog inte mycket att skryta med men hon trivdes ändå, merparten av arbetsgivarna var snälla och trevliga. Dessutom fick hon lära sig ännu mer inom sitt specialgebit som ju var matlagningen. Många rätter som som man hemma i stugan i Brottby aldrig hört talas om, skulle nu upp på matsalsborden. Sill och potatis ersattes av inkokt lax och det stekta fläsket förvandlades till rullader. Inga stekta sparvar dock men säkert andra fågeldelikatesser - ripa, and och orre. Det där vet jag egentligen ingenting om, det är mest fantasier, dock inte helt orealistiska. I en av familjerna tog man hand om finska krigsbarn. Ett av dessa, Börje, tog mamma med hem till Brottby på en ledig helg. Han fick se hur det såg ut på den svenska landsbygden. Säkert var skillnaden inte så stor mot den finska förutom krigsmuller och artilleriåska. Så småningom lämnade mamma hembiträdessysslorna och fick istället arbete i Södersjukhusets kök. Det var då i mitten av 1940-talet nyöppnat. I storköket lagades mat till hundratals patienter. Arbetet var mestadels tungt även om hjälpmedel fanns. Moster Lotta hade under tiden fått arbete på Carl Larssons chark i Johanneshov. Dit sökte sig också mamma, som kokerska då förstås, moster Lotta härjade ute på lagret. Nu befinner vi oss i slutet av 1940-talet. Någonstans måste mamma ha träffat den man som blev min far men jag vet inte var. Det var ingenting vi talade om. Vi talade faktiskt aldrig om honom. Enligt moster Lotta var han dock en glad och trevlig karl vars största fel var att han redan hade familj. Så kan det gå. Den 30 mars 1949 föddes jag och resten är historia. Tror jag.
