Gunnar Eriksson. Fullständigt namn: Karl Gunnar Olof Eriksson. Ett elegant porträtt av en elegant ung man på väg ut i livet. Håret är bakåtkammat och pomaderat efter tidens sed. Troligen har Gunnar besökt en fotoateljé, han nöjde sig inte med mischmascher eller halvdana lösningar, på riktigt skulle det vara. Gunnar föddes 1925 som den näst yngste i Märta och Zackéus barnaskara. Maria kom först, därefter Kalle, Ingrid, Birger, Gunnar och slutligen Linnea (Lotta). Zackéus, alltså min morfar, var vid den här tiden anställd vid Össebyhof i Brottby. Gården ägdes av syskonen Julius, Julia och Agnes Eriksson. Det var långa arbetsdagar med få ledigheter. Folk skulle arbeta och när de inte gjorde det skulle de vila för att orka arbeta ännu mer nästa dag. Klart att unga människor längtade bort. De ville ha något annat, en bekvämare framtid fylld av glädjeämnen, ingen slavtillvaro hos snåla bönder. Gunnar tog samma väg som många andra ungdomar från bygden. Den gick med Brottbybussen in till Jarlaplan i Stockholm. Först stannade dock Gunnar till vid Lindells affär i Lilla Garn, där anställdes han som springpojke och allmän hjälpreda. Affären fanns kvar en bit in på 1960-talet, därefter blev den utkonkurrerad. Jag vet inte exakt hur Gunnars fortsatta arbetstillvaro såg ut. Det enda jag kan säga med säkerhet är att han under en tid arbetade på en charkuterifabrik i Djursholm. Han har själv berättat att han skar sig i ett finger och därför bar ett bandage som olyckligtvis lossnade och gled rakt ner i köttkvarnen. Direktören för fabriken tog det lugnt. "Låt det vara", sa han, "det där är det ändå ingen som märker". Hela tiden hade Gunnar tät kontakt med sin syster Ingrid, min mamma. Det var de som höll ihop mest, de stod varandra närmast med många gemensamma intressen. Tillsammans gjorde de bland annat en cykeltur till Dalarna 1943. Det finns ett kort där de står med sina cyklar och ser glada ut. På baksidan av kortet har mamma skrivit: "Vi hade gudomligt kul". På baksidan av bilden ovan har hon skrivit: "Min lilla bror" så nog fanns det syskonkärlek där. Om jag förstått saken rätt träffade Gunnar sin blivande fru Agneta under en semester i Tylösand 1949. Hon kom från Vormsö i Estland, hennes familj tillhörde den grupp flyende estländare som anlände till Sverige 1944. Hon har senare berättat att de först hamnade i Hangö och sedan från Helsingfors tog sig vidare över till Sverige. De var en stor familj med många barn. Av dessa lever nu (2012), endast två. Agneta avled på våren 2011 efter en tids sjukdom. På sin begravning ville hon att Sveriges nationalsång skulle spelas eftersom hon upplevt så mycket vänlighet och alltid känt sig välkommen i vårt land. Gunnar och Agneta fick två barn, Birgitta och Lena. Birgitta och jag är jämnåriga medan Lena är några år yngre. Gunnar arbetade större delen av sitt yrkesverksamma liv på Televerket. Arbetsplatsen var belägen på Skeppsbron. Alltid när jag passerar denna adress tänker jag på Gunnar, det är oundvikligt. Om Gunnar kan mer sägas att han var en inbiten fotograf med dokumentation av sin närmaste omgivning som specialitet. Hans karaktäristiska signum var de "taggiga" bildkanterna. Ser man ett sådant fotografi, kan vara helt säker på att det är Gunnar som gjort det i sitt hemmalabb. Vidare hade han ett stort intresse för många skiftande ämnesområden; miljö, vetenskap, litteratur med mera. Hans sociala förmåga var mycket stor, något som han för övrigt delade med sin syster Ingrid (min mor), även om hon påstod att hon inte alls var så intresserad av folk. Gunnar kunde, med Karlfeldts ord, "tala till bönder på bönders språk och till lärde män på latin". Hans idrottsintresse är något som också måste nämnas. Som ung grabb gjorde han hemma på landsvägen ett försök att sätta nytt världsrekord på löpning 100 meter. Tidtagare var drängen Karlsson på Össebyhof som dock misslyckades med sin uppgift eftersom väckarklockan som han använde, hade en alltför stor felmarginal. Gunnar blev tidigt medlem i Brottby SK och finns även med på en bild i den minnesbok om klubben som kom ut för några år sedan. Det som mer kan tilläggas är sommarstället på Djurö som var en viktig plats för Gunnar och Agneta. Alltid var det någonting som skulle göras, från större arbeten som bergssprängning och resning av hus till lite mer finsnickeri mot slutet. Det var också på Djurö som Gunnar dog sommaren 1999. Livsbygget var färdigt även om det var, som min mamma sa, alldeles för tidigt. Det kan man tycka men någon annan bestämde.
torsdag 29 mars 2012
48
Gunnar Eriksson. Fullständigt namn: Karl Gunnar Olof Eriksson. Ett elegant porträtt av en elegant ung man på väg ut i livet. Håret är bakåtkammat och pomaderat efter tidens sed. Troligen har Gunnar besökt en fotoateljé, han nöjde sig inte med mischmascher eller halvdana lösningar, på riktigt skulle det vara. Gunnar föddes 1925 som den näst yngste i Märta och Zackéus barnaskara. Maria kom först, därefter Kalle, Ingrid, Birger, Gunnar och slutligen Linnea (Lotta). Zackéus, alltså min morfar, var vid den här tiden anställd vid Össebyhof i Brottby. Gården ägdes av syskonen Julius, Julia och Agnes Eriksson. Det var långa arbetsdagar med få ledigheter. Folk skulle arbeta och när de inte gjorde det skulle de vila för att orka arbeta ännu mer nästa dag. Klart att unga människor längtade bort. De ville ha något annat, en bekvämare framtid fylld av glädjeämnen, ingen slavtillvaro hos snåla bönder. Gunnar tog samma väg som många andra ungdomar från bygden. Den gick med Brottbybussen in till Jarlaplan i Stockholm. Först stannade dock Gunnar till vid Lindells affär i Lilla Garn, där anställdes han som springpojke och allmän hjälpreda. Affären fanns kvar en bit in på 1960-talet, därefter blev den utkonkurrerad. Jag vet inte exakt hur Gunnars fortsatta arbetstillvaro såg ut. Det enda jag kan säga med säkerhet är att han under en tid arbetade på en charkuterifabrik i Djursholm. Han har själv berättat att han skar sig i ett finger och därför bar ett bandage som olyckligtvis lossnade och gled rakt ner i köttkvarnen. Direktören för fabriken tog det lugnt. "Låt det vara", sa han, "det där är det ändå ingen som märker". Hela tiden hade Gunnar tät kontakt med sin syster Ingrid, min mamma. Det var de som höll ihop mest, de stod varandra närmast med många gemensamma intressen. Tillsammans gjorde de bland annat en cykeltur till Dalarna 1943. Det finns ett kort där de står med sina cyklar och ser glada ut. På baksidan av kortet har mamma skrivit: "Vi hade gudomligt kul". På baksidan av bilden ovan har hon skrivit: "Min lilla bror" så nog fanns det syskonkärlek där. Om jag förstått saken rätt träffade Gunnar sin blivande fru Agneta under en semester i Tylösand 1949. Hon kom från Vormsö i Estland, hennes familj tillhörde den grupp flyende estländare som anlände till Sverige 1944. Hon har senare berättat att de först hamnade i Hangö och sedan från Helsingfors tog sig vidare över till Sverige. De var en stor familj med många barn. Av dessa lever nu (2012), endast två. Agneta avled på våren 2011 efter en tids sjukdom. På sin begravning ville hon att Sveriges nationalsång skulle spelas eftersom hon upplevt så mycket vänlighet och alltid känt sig välkommen i vårt land. Gunnar och Agneta fick två barn, Birgitta och Lena. Birgitta och jag är jämnåriga medan Lena är några år yngre. Gunnar arbetade större delen av sitt yrkesverksamma liv på Televerket. Arbetsplatsen var belägen på Skeppsbron. Alltid när jag passerar denna adress tänker jag på Gunnar, det är oundvikligt. Om Gunnar kan mer sägas att han var en inbiten fotograf med dokumentation av sin närmaste omgivning som specialitet. Hans karaktäristiska signum var de "taggiga" bildkanterna. Ser man ett sådant fotografi, kan vara helt säker på att det är Gunnar som gjort det i sitt hemmalabb. Vidare hade han ett stort intresse för många skiftande ämnesområden; miljö, vetenskap, litteratur med mera. Hans sociala förmåga var mycket stor, något som han för övrigt delade med sin syster Ingrid (min mor), även om hon påstod att hon inte alls var så intresserad av folk. Gunnar kunde, med Karlfeldts ord, "tala till bönder på bönders språk och till lärde män på latin". Hans idrottsintresse är något som också måste nämnas. Som ung grabb gjorde han hemma på landsvägen ett försök att sätta nytt världsrekord på löpning 100 meter. Tidtagare var drängen Karlsson på Össebyhof som dock misslyckades med sin uppgift eftersom väckarklockan som han använde, hade en alltför stor felmarginal. Gunnar blev tidigt medlem i Brottby SK och finns även med på en bild i den minnesbok om klubben som kom ut för några år sedan. Det som mer kan tilläggas är sommarstället på Djurö som var en viktig plats för Gunnar och Agneta. Alltid var det någonting som skulle göras, från större arbeten som bergssprängning och resning av hus till lite mer finsnickeri mot slutet. Det var också på Djurö som Gunnar dog sommaren 1999. Livsbygget var färdigt även om det var, som min mamma sa, alldeles för tidigt. Det kan man tycka men någon annan bestämde.
