7 maj 1945 fylldes Stockholm av glädje och konfetti för andra världskriget var slut. Inte riktigt dock. I Stilla havet pågick det fortfarande och skulle där inte avslutas förrän den 2 september. Men i Europa var allt över. På Kungsgatan sprang mamma och moster Lotta omkring yra av allt det som hände runtomkring dem. De hejade och tjoade och gjorde allt sånt som man gör när man vill visa att man är fruktansvärt glad. Lastbilar åkte fram och tillbaka, kanske blev flickorna uppdragna på något flak där andra ungdomar stod packade och bara skrek rakt ut för det var nu som livet började. Jag vet ju inte riktigt hur det där gick till egentligen men så mycket har jag fått reda på att de faktiskt befann sig i händelsernas centrum, det måste ha varit en härlig dag. Det är det även på den här bilden. Vi sitter ute vid Tibble och visst skymtar en kaffetermos bland grässtråna. Kanske är det sommaren 1959 då det var så varmt. Vi satt ofta ute om somrarna, satt i bersån och åt middag. Det kändes lite festligt. En typisk sommarrätt var potatismos med gräslök iblandad. Det har jag faktiskt aldrig ätit sen dess. Sovlet kunde bestå av fläsk eller korv eller någonting annat gott. Jag minns sommarkvällarna då den egna kroppen kastade en oerhört lång skugga ner mot gården. Den räckte nästan ända fram. Man skulle ha kunnat kalla platsen för "Skuggornas dal". Det lät tufft som titeln på ett vilda västern magasin. Sådana kostade 45 öre på tobaksaffären i Roslags-Näsby. Innehållet i dem var tämligen lika; hjälten kommer till stan, han blir nästan besegrad av bovarna men lyckas övervinna dem mot slutet och får naturligtvis flickan på allra sista sidan. Just det var man inte så intresserad av. Vem brydde sig om att hjälten kysste Patsy Morgon i solnedgångens röda ljus, huvudsaken var ju att han skjutit skallen av Black Bart på sidan innan. En av de böcker jag hade hette "Korsdrag i dödens dal". Det var förstås inte frågan om ett vanligt korsdrag utan att hjälten bar hölster där revolverhandtagen var vända framåt så att vänster vapen drogs av höger hand och vice versa. Vitsen med detta förstod jag aldrig men det verkade snitsigt. Jag hade själv ett gevär tillverkat av en plankbit. Med det smög jag omkring i buskarna och sköt på inbillade fiender. Jag var själv en hjälte, naturligtvis oövervinnerlig. Jag drog snabbare än blixten och träffade alltid mitt i prick. Folk sa: "Vilken skarpskytt!" Jag har inte hört någon säga det på senaste tiden, inte på de senaste femtio åren faktiskt.
tisdag 27 mars 2012
45
7 maj 1945 fylldes Stockholm av glädje och konfetti för andra världskriget var slut. Inte riktigt dock. I Stilla havet pågick det fortfarande och skulle där inte avslutas förrän den 2 september. Men i Europa var allt över. På Kungsgatan sprang mamma och moster Lotta omkring yra av allt det som hände runtomkring dem. De hejade och tjoade och gjorde allt sånt som man gör när man vill visa att man är fruktansvärt glad. Lastbilar åkte fram och tillbaka, kanske blev flickorna uppdragna på något flak där andra ungdomar stod packade och bara skrek rakt ut för det var nu som livet började. Jag vet ju inte riktigt hur det där gick till egentligen men så mycket har jag fått reda på att de faktiskt befann sig i händelsernas centrum, det måste ha varit en härlig dag. Det är det även på den här bilden. Vi sitter ute vid Tibble och visst skymtar en kaffetermos bland grässtråna. Kanske är det sommaren 1959 då det var så varmt. Vi satt ofta ute om somrarna, satt i bersån och åt middag. Det kändes lite festligt. En typisk sommarrätt var potatismos med gräslök iblandad. Det har jag faktiskt aldrig ätit sen dess. Sovlet kunde bestå av fläsk eller korv eller någonting annat gott. Jag minns sommarkvällarna då den egna kroppen kastade en oerhört lång skugga ner mot gården. Den räckte nästan ända fram. Man skulle ha kunnat kalla platsen för "Skuggornas dal". Det lät tufft som titeln på ett vilda västern magasin. Sådana kostade 45 öre på tobaksaffären i Roslags-Näsby. Innehållet i dem var tämligen lika; hjälten kommer till stan, han blir nästan besegrad av bovarna men lyckas övervinna dem mot slutet och får naturligtvis flickan på allra sista sidan. Just det var man inte så intresserad av. Vem brydde sig om att hjälten kysste Patsy Morgon i solnedgångens röda ljus, huvudsaken var ju att han skjutit skallen av Black Bart på sidan innan. En av de böcker jag hade hette "Korsdrag i dödens dal". Det var förstås inte frågan om ett vanligt korsdrag utan att hjälten bar hölster där revolverhandtagen var vända framåt så att vänster vapen drogs av höger hand och vice versa. Vitsen med detta förstod jag aldrig men det verkade snitsigt. Jag hade själv ett gevär tillverkat av en plankbit. Med det smög jag omkring i buskarna och sköt på inbillade fiender. Jag var själv en hjälte, naturligtvis oövervinnerlig. Jag drog snabbare än blixten och träffade alltid mitt i prick. Folk sa: "Vilken skarpskytt!" Jag har inte hört någon säga det på senaste tiden, inte på de senaste femtio åren faktiskt.
