Inlägg 36. Ett hus på Östra Banvägen i Roslags-Näsby. Det passerade man ofta eftersom Totties affär låg strax bredvid. Mormor och morfar vägrade ju som bekant att handla på Konsum. Inte av ideologiska skäl utan snarare för att de av någon person fått höra att det "kooperativa" sålde dåliga varor. Det var naturligtvis nonsens. Om några överhuvudtaget sålde dåliga varor var det nog snarare de privata handlarna. Men inte ens de kunde fuska till sig fördelar i någon större utsträckning. Ryktet spred sig snabbt i ett litet samhälle, ingen handelsman vågade riskera att få en stämpel på sig. Mormor och morfar var alltid nöjda med herr Totties sortiment och kvaliteten på detsamma. I huset på bilden fanns lägenheter men jag vet inte hur många eller vilka som bodde där. Jag tror inte att boendestandarden var särskilt hög, speciellt inte de sista åren när inget underhåll gjordes eftersom huset och alla andra i samma rad, skulle rivas. På platsen uppfördes istället Kardborren, en kontorsbyggnad med plats för både privata firmor och kommunala förvaltningar. I början på 1980-talet, när jag arbetade extra på kommunens vaktmästeri, körde jag internpost till Kardborren. Minns inte om det var NFAB eller TFAB som låg där. Kanske var det byggnadskontoret? När man som liten knatte gick längs huskropparna var det förstås omöjligt att tänka att man många år senare skulle hamna så högt på samhällsstegen att man fick köra posten inom "det kommunala". Fast när jag sedan gjorde det tänkte jag aldrig så. Då tyckte jag att några, ett mycket litet antal, kunde vara nog så stroppiga och märkvärdiga när man dök upp med internpostboxen. De flesta var förstås trevliga. 97% var helt okej, 3% stod på svarta listan. Vid åsynen av dem tänkte jag: ni era skitstövlar, jag har 120 poäng i svenska och engelska, jag har en högskoleexamen i social omsorg, jag har läst över 1000 skönlitterära böcker, har ni de meriterna? Det låter förstås lite skrytigt men över 900 böcker hade jag säkert läst. Antagligen hade jag dåligt självförtroende och tolkade alla miner och ögonkast i negativ riktning. Jag ändrar mig och säger att 98% av alla man träffade var jättetrevliga, 2% var idioter. Egentligen var det bara en som var idiot, det var jag själv. Men jag trivdes ändå med jobbet på vaktmästeriet. En gång när jag fyllde år, bakade jag två jordgubbstårtor och bjöd grabbarna på, det gillade de. Vad finns mer att säga om huset på bilden? Per Ahlmark har satt upp en banderoll på gaveln: Sociala reformer utan socialism. Jag säger som ungdomarna på 2010-talet: det kan han vara! Det var han antagligen också.
torsdag 22 mars 2012
36
Inlägg 36. Ett hus på Östra Banvägen i Roslags-Näsby. Det passerade man ofta eftersom Totties affär låg strax bredvid. Mormor och morfar vägrade ju som bekant att handla på Konsum. Inte av ideologiska skäl utan snarare för att de av någon person fått höra att det "kooperativa" sålde dåliga varor. Det var naturligtvis nonsens. Om några överhuvudtaget sålde dåliga varor var det nog snarare de privata handlarna. Men inte ens de kunde fuska till sig fördelar i någon större utsträckning. Ryktet spred sig snabbt i ett litet samhälle, ingen handelsman vågade riskera att få en stämpel på sig. Mormor och morfar var alltid nöjda med herr Totties sortiment och kvaliteten på detsamma. I huset på bilden fanns lägenheter men jag vet inte hur många eller vilka som bodde där. Jag tror inte att boendestandarden var särskilt hög, speciellt inte de sista åren när inget underhåll gjordes eftersom huset och alla andra i samma rad, skulle rivas. På platsen uppfördes istället Kardborren, en kontorsbyggnad med plats för både privata firmor och kommunala förvaltningar. I början på 1980-talet, när jag arbetade extra på kommunens vaktmästeri, körde jag internpost till Kardborren. Minns inte om det var NFAB eller TFAB som låg där. Kanske var det byggnadskontoret? När man som liten knatte gick längs huskropparna var det förstås omöjligt att tänka att man många år senare skulle hamna så högt på samhällsstegen att man fick köra posten inom "det kommunala". Fast när jag sedan gjorde det tänkte jag aldrig så. Då tyckte jag att några, ett mycket litet antal, kunde vara nog så stroppiga och märkvärdiga när man dök upp med internpostboxen. De flesta var förstås trevliga. 97% var helt okej, 3% stod på svarta listan. Vid åsynen av dem tänkte jag: ni era skitstövlar, jag har 120 poäng i svenska och engelska, jag har en högskoleexamen i social omsorg, jag har läst över 1000 skönlitterära böcker, har ni de meriterna? Det låter förstås lite skrytigt men över 900 böcker hade jag säkert läst. Antagligen hade jag dåligt självförtroende och tolkade alla miner och ögonkast i negativ riktning. Jag ändrar mig och säger att 98% av alla man träffade var jättetrevliga, 2% var idioter. Egentligen var det bara en som var idiot, det var jag själv. Men jag trivdes ändå med jobbet på vaktmästeriet. En gång när jag fyllde år, bakade jag två jordgubbstårtor och bjöd grabbarna på, det gillade de. Vad finns mer att säga om huset på bilden? Per Ahlmark har satt upp en banderoll på gaveln: Sociala reformer utan socialism. Jag säger som ungdomarna på 2010-talet: det kan han vara! Det var han antagligen också.
